Kom nya tider

Min balkong är min borg. Här har jag suttit mest hela dagen. Här sitter jag ute på en av mina klaffstolar och är arg. Arg på orättvisor som gör världen obegriplig, på Gud som som slagit dövörat till, på bajsförbundet som är mesar och låter nöja sig med fickpengar och en klapp på axeln. Med mindre än så om du vill. Framför allt rör ilskan mitt eländiga huvud som bränner och spänner och vill pressa ögonen ur sina hålor. Vad finns kvar i det som orkar värka?! Liksom. Här sitter jag och ser förmiddagens tvätt sakta soltorka över balkongräcket. Ser en hare skutta förbi. Modell mindre. Här sitter jag och läser ”Brustna hjärtans café” av Lolly Winston och låter distrahera värk och tankar. Komisk, tragisk, trevlig. En sån bok man önskar att man själv skrivit. Eller kanske ännu hellre blivit tillägnad. Nu står det ”Till Anders” på första bladet.

“And I know that It’s a wonderful world
But I can’t feel it right now
Well I thought that I was doing well
but I just want to cry now
Well I know that It’s a wonderful world
From the sky down to the sea
But I only can see it when you’re here
Here with me”

(James Morrison, ‘Wonderful World’)

Årets ljusaste och vackraste tid. Jag anstränger mig för att njuta, känna det, men förstår att något är fel. Man borde inte behöva anstränga sig. Alls. Jag saknar henne som orkar finnas. Klart jag överlever förutan men livet går ut på mer än att bara överleva. Anstränga sig. Mer än klara sig till andra sidan helskinnad. Ta sig igenom och förbi dagar. Det har varit alldeles för mycket härda ut och ”överleva” på sistone. Fast jag haft henne. Idag är huvudvärken värre än på jättelänge. Jag stålsätter mig för att inte bli rädd och tappa besinningen. Att bli rädd och ledsen, när den enda som kan 'göra glad' och 'rycka upp' när man helt träffat botten, finns ett halvt klot bort, är livsfarligt. Så jag aktar mig noga. Jag väljer att vara arg. Jag tröstar mig lite med mina nyanlända skivor och intalar mig själv att jag är självständig. Trygg. Känner mig själv. Klarar mig bra. Åtminstone var jag det. Åtminstone gjorde jag det.

“Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you and where you'd gone
and let the world spin madly on”

(The Weepies, ‘The World Spins Madly On’)

Jag vet att jag sagt det förut men nu är det på riktigt. Jag orkar inte mer. Stannat hemma från jobbet. Tänker inte orka mer.
I alla fall inte idag.

Kom kraft, kom ork, kom nya tider.
Kom Gud, kom gör allt nytt.

Klart att jag inte har

Jag går isär. Går i cirklar. Det sliter och rycker åt ett och alla håll. Jag vill byta ut allt. Fattar inte hur jag kunde vara nöjd igår.
Ombytlig. Har en släng av par-ångest och ett par rejäla doser vilja-fly-ångest. Varför, åh v-a-r-f-ö-r, är ingenting på riktigt?! Skummar igenom mina tidigare inlägg. En olustig känsla infinner sig. Jag har ändå trott att jag någonstans höll mig inom ramarna. Nog för att jag medvetet, nu och då, balanserat på gränsen till för nära och privat men jag trodde ändå jag höll distansen. Hade kontroll. Bibehållen balans. Självbevarelsedrift. Integritet. Vad du vill. Klart att jag inte har.

Läser baksidetexten till Roy Anderssons senaste film “Du levande”, som en vän tipsat om. Tänker att jag borde se den. Tänker att beskrivningen av den lika gärna kunde vara en beskrivning av min blogg; " 'Du levande' visar den mänskliga varelsen, i hennes storhet och i hennes ynklighet, hennes glädje och sorg, hennes självsäkerhet och vilsenhet, hennes längtan efter att bli älskad och bekräftad; en varelse som man både vill skratta åt och gråta över."

Ett visst mått av känslor måste finnas, samlas och bli många där inne, för att de ska bli trångbodda. För att vilja ut och delas med av. För att något ska bli gjort och skrivet. Idag är hjärtväggarna så permeabla de bara kan bli. Genomsläppligheten total. Så jag passar på att skriva medan det känns. Med risk för att spräcka ramarna. Tappa balansen och sticka hål på integriteten. För det är så det är. Jag känner mig fel och miserabel idag. Och rastlös på alla plan. Känner lite för mycket av allt. Vill nytt. Något att bygga på. Någon normal. Något riktigt. Jag vill ha svar på alla svåra frågor och jag önskar att någon väntade på mig någonstans. Ungefär så.

Läser låttext av Britta Persson och önskar att titeln var min. Klockren. Önskar defragmentering var möjlig. På riktigt.

“I don't know what your target was
But you strike me at heart
It's been a strange week and yet it's not over
To stay focused is hard
But it's friday night
I'm more tired than alive
No work will be done
No work will be done

What I need is a program
That could defrag my heart
What I need is a program
That could defrag my heart
Or else I need another heart

Or else I need a new heart"

(Britta Persson, ‘Defrag My Heart’)

Det är fredag kväll. Jag är mer trött än levande. Inget kommer att blir gjort. En av många trånga tankar slipper ut; "bli kvar". Or else I need another heart. Or else I need a new heart. Vad Du vill. Saknar. Klart att jag inte har.


(Just som jag publicerat inlägget ovan, slår en textrad av Tomas Andersson Wij plötslig mig:
"Nångång måste man stanna. I det man har. Och inte har."
Knockout.)

Trygghet och äventyr

Dagens insikt. Jag tänker inte längre när jag är i affären och handlar. Som i trans rör jag mig bland hyllorna. Som runt en uppgjord bana med start och mål. Jag köper samma tvål och samma ost i samma ordning och slutsumman för varje inköp hamnar i samma pris-spann. I bara farten. Jag har blivit en vanemänniska. Det tar exakt trettiofem minuter för mig att göra mig i ordning på morgonen innan jobbet. Oavsett. Exakt sju minuter från dörren till omklädningsrummet nere i kulverten. Två minuter upp. Jag har blivit en vanemänniska. Det sista jag gör innan jag lämnar lägenheten är att kolla spisen. På ren rutin. När jag kommer hem är det första jag gör att slå på stereon, öppna altandörren och gå på toaletten. I precis den ordningen. Jag somnar med huvudet vänt mot väggen. Varje kväll. Morgnar och kvällar blir till veckor som rullar på i ett taktfast tempo. Param-pam-pam. Jag har blivit en vanemänniska. En Svensson. Detta slår mig samtidigt som jag i framtidstankarna går och fasar över just den sortens liv. Över slentrian, tristess, långsamhet, vardag och ekorrhjulet. Över stadgad och hemtam. Över trygghet?

Nästa insikt. Trygghet och äventyr. Dessa två ringar in allt det andra. Som en fårhund kring en hjord med boskap. Allt det viktiga komprimerat och inneboendes i två ord. Dessa två ord i jämna doser om varandra. Smakfullt avvägda. Varken för mycket eller för lite. Det är vad som behövs. Allt som behövs. Det enda jag ber om och begär. Kanske har jag för mycket trygghet som det är. Eller bara för lite äventyr. Eller egentligen ingenting av någonting. Kanske är också detta vad vi ytterst söker i människor. Trygghet. Äventyr. I jämna doser.

En gång gick jag vilse på fjället. I dimma. Jag och en vän. Med lite vilja kunde man se sin utsträckta hand framför sig. Sikt på en armlängds avstånd. Innerst inne livrädda men kloka nog att hålla paniken tillbaka, inte låta något sippra ut och riskera att oroa och skrämma upp den andre, mer än kanske nödvändigt. Tänka rationellt, andas, hålla stånd, ta det kallt, allt medan tidningsrubrikerna flimrade förbi framför ögonen. Dramatiska scener; ”flickor försvunna i dimman”, skallgångskedjor, äta larver och lavar, förfrusna fingrar och helikopterfärd. Ett äventyr, i efterhand ett spännande minne. För stunden allting annat. Vi hittade till slut ut ur dimman, oförtjänt oskadda. På lätta fötter, på väg hem till stugan efter dagens blessyrer, lättade och nöjda, kom vi på vad som räddat situationen, – egenskaper som plockats fram och räddat dagen – vi var lugna och modiga.

Lugn och mod. Trygghet och äventyr. Vardagslunk och dramatik. Det är vad som behövs. Svenssonliv – på en armlängds avstånd. Nära-döden-kick – på en armlängds avstånd. Jag mittemellan. Lagom sikt. Trygghet och äventyr. I rätta mått. Överlappande. I jämna doser om varandra. Det är allt jag behöver. Det enda jag ber om och begär. "Kanske är det inte så lite", tänker jag, innan jag somnar. Huvudet vänt mot väggen. Kanske är det inte så lite.

”Och varje andetag tar slut min vän
sen andas du igen
Och varje arbetsdag tar slut min vän
sen går du dit igen”

(Raymond & Maria , ’Någonting på NK’)

Omrörd. Berörd.

Än en gång tvingas jag ödmjukt låta gamla regler och förutfattade ordningar falla. Förvånad med glad över hur hon och hennes sång – ett litet inslag i det stora hela – satte allt i ett annat ljus, berörde ett annat djup. Sökte sig ner i grunden. Rörde om och rörde upp. Med lite hjälp av himlen vill jag tro. En klump i halsen, en stilla tår i ögonvrån och en försiktig kramp i magen. Nära. Aldrig berör någon som Du.

Hon hade sjungit sina sånger en massa gånger. Jag hade lyssnat. Hon hade spelat sitt piano, så bra det bara går och gjort allt rätt. Ändå hade det aldrig helt nått fram till mig. Nått in. Förrän idag. Och jag ville tacka henne för just den här sången. Den var till mig. Slog sig rakt in. Lät upp mitt sinne. Lät orden leta sig in. Murar falla. Åh, hur ofta de hindrar mig från Dig, från andra och från mig själv. Från att ta in och ge ut. Från att leva mig in i och leva ut. Titta in och hitta ut. Idag träffades jag som av en uppsökande missil. Överumplad. Ett hål kvar där udden trängt in och vidare ut. Hänförd. Öppen, liten och längtande.

”Lyft upp mig från min rädsla
Kasta mig mot min längtan
Var mitt skäl till att leva
Fyll mitt hjärtas hål”

(Särla, 'Jag kastar mig mot min längtan')

Sitter i min lägenhet med balkongdörren öppen. Det är vårkväll och jag lyssnar till nyinköpt skiva med Woven Hand, i oset av cigarettrök från grannarna. Skarpa pustar letar sig tillsammans med vårvindarna in till mig. Något mindre friska är klart. Röken leka och viska. Musiken spela. Mullra. Jag försöker hårt att bara vara. Inte tänka så mycket. För mycket. Fel musik inser jag snart. Jag dras med. Det är bombastiskt och mäktigt. Den letar sig in, med lite hjälp av himlen vill jag tro. Texterna kräver min uppmärksamhet. På alla plan. Och för andra gången idag närmar sig något av den där känslan. En klump i halsen, en stilla tår i ögonvrån och en försiktig kramp i magen. Nära. Aldrig berör någon som Du.

”She will understand
from the bottom of her heart
embellished by pains engraving
Just how great
thou art”

(Woven Hand, ‘The Good Hand’)

Harar

Sitter på min fina balkong – västerläge, kvällssol – och knackar bokstäver på min laptop. Hur fint är inte det? Bredvid mig en frånlagd bok och i träden sjunger fåglar. Glada som det verkar. En av Västerås tusentals harar putsar på sin päls i gläntan. Vill väl glänsa. Vill väl sticka ut och synas. Bland alla stadens harar måste man lätt kunna försvinna. Då gäller det att ta till alla medel. Nu rullar han sig i gräset. Det ser rätt knäppt ut. Det vet han säkert. Men det är säkert noga avvägt. Hagas mest glänsande päls kontra tillfällig förnedring. Valet är enkelt. För det vill till att sticka ut.

Det går inte en dag utan att jag ser minst en hare. Oftare flera (idag fem, vid fyra olika tillfällen). Överallt. Jag har funderat på vad detta innebär. Det känns som att dom kryllar. Allt som kryllar blir genast lätt obehagligt. Jag undrar om någon annan än jag observerat och noterat det otäcka i detta. Även gulligt, harmlöst och mjukt blir något helt annat i massupplaga. Sakta men säkert blir många harar en massa harar. Allt medan västeråsarna intet ont anandes låter dem hållas. Ser dem putsa sina pälsar i kvällssolen. Anta att pälsputsandet i verkligheten bara är en skenmanöver för att få oss att invaggas i någon sorts falsk trygghet. Samtidigt är pälsfixandet en sorts tillkamning inför kvällen, då de tusentals hararna efter mörkrets inbrott kommer tillsammans och smider sina planer. Avynglar sig och blir till massor. Skanderar slagord och planerar aktioner i natten. Staden sover lugnt. Ponera att det förhåller sig just så här. Ponera att hararna en dag inte längre går att kontrollera. Tar över stan’. Ponera att jag dagdrömmer och drar höga växlar. Kalla mig harig. Men inse ändå det obehagliga i situationen. I kryllandet. Och kom aldrig och säg att ingen kunde ana något.

Det är Du

Våren. Måste faktiskt tillägna den underbara våren ett par rader. Man kan tycka att den redan som det är får alldeles för mycket uppmärksamhet och lovord men överreklamerad är den sannerligen inte. Vad det än är som den gör med mig så är det gott. Sviktande och lätta steg på den borstade, grussanerade trottoaren. Uppknäppt jacka, uppknäppt sinne. Jag lever upp, tar mig ut, alstrar energi och mod. Hjärtat vågar sig på att slå en liten volt emellanåt. Förväntan i varje steg. Hopp i varje tanke. Fågelkvitter, lite sol och en gnutta värme gör hela skillnaden. Ett leende från en förbipasserande likaledes njutande. Ibland behövs det inte mer.

Jag vet inte helt vad det är som gör det. Vad som varsamt börjar nysta upp små trådar av lycka i min vardag. Våren i sig kanske är en förklaring god som någon i all sin enkelhet och tidsbundna självklarhet. Synd bara att den är just begränsad. Jag tror inte att jag skulle må dåligt av lite mer vår. Men trots all sin skönhet, grönska och förmåga att uppliva idel goda minnen, så bär min vår ändå på tankar om vad som komma skall, och skapar en viss känsla någonstans i mig som inte helt passar in i resten av bilden. Men då vore den kanske inte min. Om den var helt fri från grubblerier och lösryckta viljor menar jag.

Drabbad av min egen dumhet
Min självvalda tystnad
Och mina ensamma tankar

Fångad i mitt eget hörn
Min konturlösa vilja
Och mina naiva drömmar

Vilsen i min egen röra
Mitt uppvirvlade kaos
Och mina snåriga val

Uppehållen av min barnsliga tro
Din trofasta kärlek
Och ett evigt hopp

Jo, jag vet vad som gör det. Vem som varsamt börjar nysta upp små trådar av lycka i min vardag. Närhelst jag tillåter Honom. ”Gör någonting vackert. Av allt som går sönder här”.

Nålar i mig

De sticker nålar i mig
Hårt mot hårt
Ömma fläckar kvar

Det sticker nålar i mig
Som att sakna
Utan att veta vem

Stick nålar i mig
Vill inte ha dig
Förlora det vi har

Ömma fläckar
Allt längtar kvar
Nålar i mig

Som fjäll

Läser en recension i DN av bioaktuella filmen ”Varg”, med Peter Stormare i huvudrollen. Ett familjedrama i jämtländsk fjällmiljö. Sevärd som det verkar. Det som dock hakade fast i mina tankar var recensionens sista stycke. Det fick mig att förfytta mig någon vecka tillbaka i tid och rum. Till nyligen gången påsk i fjällmiljö. Till något tryggt att försvinna till, ett landskap att alltid hänföras av och ännu tidigare minnen från tidigaste barndom. Fjällen. Kommer de någonsin bli mindre för mig?

”Att komma ut från ’Varg’ är som att komma tillbaka från en skotertur på fjället, en vårvinterdag, från det där höga, tomma, vackra landskapet som säger så lite men som rymmer så mycket”.
(Lindblad,H. Dagens Nyheter, 080404)

Vet inte vad det var med det här stycket. Inget speciellt. Det var bara så rätt. Så väl beskrivet. Jag tänker att beskrivningen kan appliceras på vissa människor. De bästa av människor. De som kanske säger lite men som rymmer så mycket. Och jag ser framförför mig ansikten. Människor som blivit obeskrivligt viktiga hos mig. Blivit till fjäll. Till något tryggt att försvinna till, att hänföras av och väcka minnen. Inte tomma. Utan höga. Vackra. Kommer de någonsin bli mindre för mig?

De växer. De får inte bli mindre. De borde förevigas till eftervärlden. Leva kvar stolta. Som den där klippväggen med de amerikanska storheternas nunor utmejslade i sten. Jag skulle ha en sån vägg. Jag skulle låta den prydas av mina viktiga. En fjällvägg då förstås. Sevärd som det verkar.

“I want to go to Magnolia Mountain
And lay my weary head down
Down on the rocks
On the mountain my savior made
Steady my soul and ease my worry
Hold me when I rattle like a hummingbird hummin'
Tie me to the rocks on the mountain my savior made”

(Ryan Adams, ‘Magnolia Mountain’)

Hybris och gråt

”Har aldrig känt mig så hopplös förut
---
Ingen gräns mellan
hybris och gråt
---
Jag kan tusen sätt
att försvinna på
Jag har tusen själ
till att bara gå”

(TAW, ’Tusen sätt att försvinna’)

Det är nästan precis som i låten ”Tusen sätt att försvinna på” (TAW) nowadays ; ”ingen gräns mellan hybris och gråt”. Min sinnesstämning som Lisebergseventet ”Uppskjutet”. Rasande fart upp på topp. Nästan lika fort ner igen. Pendlande. Upp och ner. Rasande fart. Rusande. Där uppe spänner jag fötterna för att inte tappa flip-flopskorna, tänker att det inte går att ångra sig nu, släpper ut kvävda, rädda glädjeskrik och andas hög luft. Där uppe är skräckblandad förtjusning. Snart nere tittar jag upp. Längtar nog dit igen men klarar inte svängningarna. Svängningarna som får magen att vända sig ut och in. Får insidan att visa sömmarna. Där nere saknar jag utsikten, ångrar mig tillbaka, men helst av allt vill jag bara kliva av karusellen. Lämna in. Men bälten och grova järnstänger håller mig kvar. Det finns inget sätt att försvinna på. Ingen gräns mellan hybris och gråt. ”Har aldrig känt mig så hopplös förut”.

Konsekvenser

“You can't do anything, anytime, anywhere
Without thinking about it
There's consequences, there's no way around it
---
Play with a bomb and it's going to explode
Deeds are dominoes”

(Considering Lily/’Consequences’)

Jag leker med tanken på allt man skulle kunna göra om det fanns ett parallellt universum. Om man vid sidan av detta hade ett låtsasliv där man inte behövde leva med konsekvenserna av sina handlingar. Där man kunde göra allt man vill men inte vågar, prova på allt utan att det kunde sluta dåligt, leva utan konsekvenser. Vara knäpp, vågad, ogenomtänkt och galen, utan att behöva lida av följderna. Lockande tanke…

Jag funderar över vad jag skulle göra om jag fick tillgång till det här låtsaslivet. Skulle jag drömma större, våga mer, tänka mindre? Förmodligen. I mitt låtsasliv skulle jag skaffa en massa hästar och en stor gård, för pengar jag ”lånat” men som ingen skulle sakna. Jag skulle resa till farliga platser, skaffa motorcykelkort och bjuda in mig själv till folk jag inte känner men skulle vilja lära känna. Jag skulle raka huvudet bara för att se hur jag skulle se ut utan hår. I ett parallellt universum skulle det kanske till och med vara snyggt. Jag skulle bjuda ut den där killen och skicka brev som blivit skrivna men som förnuftet hindrat mig från att någonsin posta. Jag skulle köra jättefort jämt och aldrig använda säkerhetsbälte som skaver. Jag skulle göra alla ”det är farligt, man kan dö (eller i bästa fall skada sig svårt)”, utan en tanke på det. Jag skulle vara uppe sent, ta sovmorgon varje dag och bara gå till jobbet när jag inte hade något bättre för mig. Eller säga upp mig och resa jorden runt. Jag skulle äta godis varje dag och aldrig någonsin trängas på svettiga gym. Det finns ingen ände allt ett låtsasliv skulle kunna erbjuda och innebära. Man skulle kunna springa naken genom stan, leka med tändstickor och krama tigrar. Vad du vill.

I praktiken skulle en sådan värld inte fungera. Alls. För hur skulle man kunna uppskatta något om utgången av allt alltid var positiv eller om utgången inte fanns. Utan negativa konsekvenser skulle ingen referens finnas till det dåliga och handlingen skulle aldrig bli så lustfylld och spännande som i teorin i det här livet. Här, där det alltid finns en baksida och man måste stå för allt. Inget skulle blir farligt och därför aldrig spännande. Förmodligen skulle det mesta bli ganska platt. Beteende formas av sina konsekvenser. Med positiva konsekvenser upprepas beteendet och med negativa konsekvenser undviks beteendet. Hur skulle man kunna skilja på gott och ont? Skulle allt bli gott i en kontext utan konsekvenser? All logik bygger på konsekvenser. Hur skulle vi göra våra val? I praktiken skulle en sådan värld inte fungera. I teorin, bortsett från konsekvenserna av en värld utan konsekvenser, är tanken fortfarande otroligt tilltalande. Vi behöver konsekvenser men ibland hindrar de oss från att verkligen leva.

“I'm more afraid of living
than I am scared to die
I'm more afraid of falling
than I am of flying high

I'm more afraid of loving
than I am of being scorned
---
I'm not as scared of dying
as I am of growing old

Every moral has a story
every story has an end
every battle has its glory
and its consequence”

(Ben Harper/’Glory And Consequence’)

Ibland hatar jag konsekvenser men förmodligen gör det mig gott att de finns. De banar väg för det som är rätt och sant. Tvingar mig i den riktningen. Knuffar på. Oftast med kärleksfulla törnar. De går inte att välja bort och kanske är det någonstans tur. Även om jag inte alltid förstår det, även om jag får ta törnarna och även om jag aldrig någonsin kommer våga raka av håret eller springa naken genom stan.

För givet

Hur vanliga saker, tagna för givna, kan bli till oproportionerlig glädje. För att de blivit ovanliga. Undantagna. Uppskattade. Källor till den sortens inre glädje som man kan ta på, glida med, bara vara i. Men som måste bli till undantag, bli sällsynta och mer fest än vardag, för att synas. För att uppskattas för vad de är. De glöms och göms alltför lätt och alltför ofta, bakom det vanliga. Det vanliga som i; beiga, tråkiga och icke-spännande. Som i; självklart, ”vadårå?” och ”den där gamla trasan”.

Idag har huvudvärken hållit sig lite på avstånd. Vistats längre bak i skallen än vad som blivit vanligt, blivit vardag. Avsaknad av huvudvärk borde höra till sånt man inte reflekterar över. Det hör vanligtvis till det normala. Men en sådan sak som jag tidigare inte skulle förstå att jag borde glädjas över, har denna dag blivit till något blankt, färgglatt och festligt. Till glädje jag glidit med. Förundrats över.

Jag tänker vidare, att om det faktum att vara fri från värk kan väcka en sådan tacksamhet, hur mycket mer av dolda orsaker till tacksamhet finns det då inte, som blir tagna för givet? Sådant som blivit vanligt och som jag inte förstår att uppskatta på det sätt jag borde. Glädje gömd bakom ridåer av vardagslunk, I-landsbortskämdheten och självklarheter. Vad finns i mitt liv som blivit beigt för mig, blivit ”vadårå?”, blivit ”mitt” för mig? Måste de bli ovanliga för att jag ska kunna urskilja dem, lyfta blicken och fatta? Älska dem för vad de är? Måste min hälsa svika, det jag äger bli till stoft och människor tas ifrån mig, för att bli viktigt och viktiga? Bli källor till vardagsglädje i mitt liv.

Man saknar inte sånt som man har. Jag borde leva mer som om jag inget hade. Då skulle jag förstå det som idag blivit uppenbart. Det som så lätt glöms och göms bakom allt det vanliga. Jag har allt.

”Ha din glädje i Herren, han ger dig allt vad ditt hjärta begär.”
Psalm 37:4

Nåt gammalt, nåt nytt

Stannade hemma ikväll. Skulle ha begett mig iväg på kvällens tillställning men var för trött för att orka ta mig iväg, huvudvärken pockade på och jag ville vara med mig själv. För mycket att tänka på. För mycket att låta bli att tänka på. Avleda. Avväga. Avgränsa. Avgöra. Avsluta. Avstå från. Jag är rätt mycket med mig själv. Det gör inte ont. Det är absolut nödvändigt. Låna tid. Hinna ikapp sig. Tanka kraft. Tänka ut. Hur att komma vidare. Cope. Jag behöver nytt. Lite "bättre förr". Lite gammalt. Men mest nytt.

"Förändras, förändras aldrig
behåll din rastlöshet
Och stanna inte
såna som oss blir aldrig framme
Ta min hand och kom så går vi vidare"

(Håkan Hellström/'Går vidare')

Jag behöver bli snällare mot mig själv. Tänka ut vad jag vill. Tänka nytt. Göra sånt som gör mig glad. Hitta tillbaka. Fokusera det som är värt nåt. Delaen Gud och så. Och jag vet att jag är skittöntig mest hela tiden. Det är jag bäst själv. Så sitter man här. Tänker töntiga saker, vill byta ut allt och lyssnar på Håkan Hellströms "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått". Kanske har han inte gjort bättre.

"Och mina tankar, gått i cirklar
Det finns ingen tid att vila
Jag vill åka tillbaka till
När jag inte hade nånting"

(Håkan Hellström/'Evert Taube')

Gammalt: Den idag burna fjällrävenjackan från tidigt 80-tal
Nytt: Bokreafynden
Lånat: Hyrfilmen "Underbar och älskad av alla"
Blått: De små diodljusen på min dator

Two souls

Kom att tänka på ett inlägg i en blogg jag brukar läsa. Väckte tankar kring vem jag tros vara, ibland vem jag tror mig vara, kontra vem jag innerst är. Hur man når någon sorts balans i vad som är värt att lätta på och vad som bör hållas tillbaka och vem som känner en i slutändan. Rädslan för att göra besviken, kontra rädslan att leva en illusion. Att våga ta risken att förlora något för att göra det starkare. Göra sig sårbar. Göra det verkligt. Äkta.

"If all this love is real, how will we know
If we’re only scared of losing it
How will it last
If I am a stranger now to you
I will always be
I will always be"

(Ryan Adams/‘If I Am A Stranger’)

Hur ofta jag kommer till korta. Besvikelsen över det jag blivit. Strävan mot den jag vill vara. Dragkampen mellan mitt inre goda och skiten. Två sidor. Rädslan för att göra besviken. Kampen för att våga öppna upp för att släppa ut/in kärleken, till priset av att riskera att blotta det fula när jag gläntar på mig. I relationen till de jag vill älska. I varje-dag-livet. I tron på Honom jag vill följa. Kärlek, ansvar, svaghet, sårbarhet och nåd.

”I've got one hand reaching for a heaven
and the other one is draggin' in the dirt
I've got two souls, one's gonna love you
and the other one is gonna cause you hurt”

(Christian Kjellvander, 'Two Souls')

Min bön ikväll att falla i; Gud, gör mig värdig mina vänner. Gör mig bättre men äkta. Bevara mig från smutsen. Ta min hand. Den som sträcker sig mot dig. När jag faller i gråt, när jag faller isär, när jag faller tillbaka. Dra mig upp. Du som vill bära allt det där. Lär mig kärlek.

Ljud

De flesta morgnar vaknar jag av ett klonkande ljud ute i trapphuset. Så även denna morgon. Det är Sigge som frigör sin rollator från trappräcket. Vajerlåset klätt i turkos plast mot trappräcket av metall. ”Klink, klonk”. Man kan nästan ställa klockan efter låsljuden och Sigges morgonrunda. Det slår mig att det är över ett år sen jag flyttande in här och för första gången träffade Sigge som bor vägg i vägg. Våra olika liv i samma port. Delar vägg och delar ljud. Knappast mer. Hittade det här bland gammalt skrivet:

”Känns ändå bra med lägenheten. Blivit lite kompis med min närmsta granne. Fick låna hans strykjärn. Han heter Sigge och är 84 år. Han har en grön rollator, en pacemaker och en vissen orkidé. Sin jacka har han köpt för 100:-. Det var tio år sen nu. Den är blå. Alla hundar häromkring vet vem Sigge är. De känner igen honom på jackan. Jackan med godis i fickorna. Jag vet en hel del om Sigge fast jag inte alls var där speciellt länge. Historien om träklockan, sorgen över den vissna orkidén och den grundmurade ilskan över grannen som kör bilen på tomgång och släpper ut avgaser. Släpper in avgaser genom Sigges fönster. Det som han alltid låter stå lite på glänt. Jo, jag vet en hel del om Sigge. Han vet inte så mycket om mig. Men vi är nog lika ensamma. Sigge och jag.”

All tid som gått, sedan jag klättrade i Sigges köksskåp för att komma åt ett strykjärn som sades finnas där. Ett strykjärn för att släta ut mina gardiner, inför upphängning. Ett strykjärn för att släta ut lite av väggen mellan oss. Bekanta oss. Mycket har hunnit hända sedan dess. I mitt liv. Hans vet jag inte mycket om. Vi går om varandra. Har olika rytm. Det kan gå veckor utan att jag ser en skymt av honom. Hör då och då hans ljud från trappuppgången och vet att allt är som det ska. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag undrar om hans liv förändrats det senaste året och i så fall hur? Eller om åren med åren bjuder på mindre förändring och stagnerar i sina rutiner. Växlar spår och byter rytm. På sin höjd gör några små avstickare men snart faller in i lunken igen och sakta förändras, för att nå ett nytt år och där börja om igen. Följer årsskiftningarna. Kanske måste det få bli så. Morgonrundor, veckoduschen, pantburkar, ”Ring så spelar vi”, rasta hundar och ”Fråga doktorn” om tisdagskvällarna. Rutiner. Trygga vanor. Trygga ljud. Jag tänker att det kanske är så. Att det kanske blir så. Men egentligen vet jag ingenting om det där.

Hör grannarna på andra sidan spola i kranar. Ovanpå klampar ”hon som går med hälarna” på. Bestämda steg. Mannen i porten bredvid, han som kör bilen på tomgång och släpper in avgaser hos Sigge, varvar motorn nedanför altanen på baksidan. Någon hostar. Trafikljuden tränger in. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag slår på stereon och ljudbilden är komplett. Vaknar till, till Perishers ”Let There Be Morning”, på låg volym. Det här är Västerås. Det här är port 3d på min gata.

För evigt

”Forever is just a word in a lovesong”. Sista spåret på Tobias Fröbergs “Somewhere in the city”. Sista tanken innan jag somnar. Någonstans i staden. I världen. På jorden. I universum, det ogreppbara och utan slut. Det för eviga. Oändliga. Just att det inte finns något slut, varken synligt eller imaginärt. Det är nog det som gör "för evigt" svårt att ta ner till verkligheten. Det som gör att det stannar till ett ord i en sång om kärlek. Evigheten ryms inte i våra tankar. Tanken kräver tydliga distanser och avgränsande slut. För evigt. FÖR EVIGT. ”För evigt” växer och blir stort. Vill hoppa ur sin ordkostym, tränga ut från sin skapelse av krokiga svarta tecken och förinta mina tillrättalagda tankar med början occh slut. Bli större än ett simpelt ord och tvinga sig runt, runt i skallen. För varje varv blir det värre. I helgen ett stundande bröllop. Där ska man älska för evigt. Lova det. Hur kan man lova det? Hur kan man avlägga eviga löften det när sinnena inte ens kan greppa begreppet? Som universum. Var tar för evigt slut och vad tar i så fall vid? Varför är min tanke så låst och reglerad? Varför måste allt ha ett slut? ”För evigt” lyssnar inte. Hon snurrar på och paniken tilltar.

Evighet. En tidlös tillvaro utan tid och rum. Bortom allt. Jag tänker att jag skulle kunna trivas där. Jag tvingar mig att tänka för evigt-tankarna. Tvingar mig till sans. Tvingar mig att hoppas och tro. Tvingar mig att våga älska bortom tankens förstånd. Älska utan slut. För lika svårt som det är att tänka att något är för evigt och oändligt så är det omöjligt att tänka att en del av allt det som är skulle ha ett slut. Bara vara ord i sångerna om kärlek. En del och vissa måste alltid finnas.

”En evighet”. Sista låten från Tomas Andersson Wijs gitarr på min Ipod. Sista tanken innan jag somnar; Ta inte slut. Ta aldrig någonsin slut.

Den roliga bloggen. Voilà.

Det var tänkt att bli roligt. En lättsam och rolig blogg. Dråpliga vardagshändelser, uppsnappade smartheter och roande livsbetraktelser. Lagom självdistanserat. Inte för nära, inte för tätt inpå. Den lättsamma och roliga bloggen. Var blev den av?

Jag läser i boken ”Nåd” av Linn Ullman. Kanske kunde valet av bok inte varit mindre lämpat just nu. Eller inte mer träffande. Det beror på hur man väljer att angripa problemet och situationen. Hårt mot hårt gäller nu. Smaka på egen medicin och det köret. ”Nåd” handlar alltså om en man som får beskedet om att han är döende. Boken beskriver hur denne man hanterar sin nya livssituation. I vissa stunder hans kamp för livet, i andra hans kamp för att våga släppa taget. Tankar kring ensamhet, sjukdom, livets små viktigheter, vardagsglädje, rädsla och kärleken vrids, vänds och tar över. Och även om min åkomma inte är av det livskrävande slaget så känner jag i mycket igen mig i denna bok och i tankarna hos denne man.

”Utanför sjukhuset stod cyklar med barnstolar och cykelkorgar med stora låsanordningar som slingrade sig runt hjulen. Cyklarna vittnade om att det fanns en helt annan befolkning på det här stället. De friska. De som lämnade sjukhuset varje dag och reste hem och gjorde sådant som friska människor gör.”

Ett enkelt stycke som fångade mig. Det är såna här iakttagelser som gör en bok om en döende man levande. Verklig. Man får känslan av att författaren varit med om något liknande själv. Hur kan hon annars veta precis hur det är? Hur tankarna går? Sättet att se omvärlden, allt utanför en själv, på? Och sätta ord på det. Fascinerande. Stycket fångar det här med hur man lever i sitt, i värken, i sjukdomen, bubblan, medan allt runtomkring rullar på. Oanandes. Som vanligt. ”De andra”. Allt lever på utan hänsyn till osynliga plågor. ”De friska”. Cyklar förbi mig, utan vetskap om alla ensamma tankar och det defekta inuti, utan avspegling utanpå. ”De”, som vanligtvis är jag. "De friska". Och min cykel med korg som står parkerad där utanför varje dag.

Idag har jag släppt in hopplösheten. Ingen motståndskraft. Idag är en sån dag då frustrationen, rädslan och maktlösheten tagit över. Fått för stort spelutrymme. En dag då orken, tron och vardagsglädjen tacklat av. Ligger mörbultade längs sargkanten och väntar på slutsignalen. Den som aldrig, aldrig vill komma. Idag vill jag inte mer. Jag har släppt in hopplösheten. Jag vill slå huvudet i en vägg och skrika andan ur halsen. Jag relaterar till en bok om en döende man, och den lättsamma och roliga bloggen låter vänta på sig.

Kärlek. Oavsett.

Det är natt. En stjärnklar natt i fullmånens sken. Tog ett par omvägar hem ikväll, i natt. Vandrade längs de mörka gatorna och försökte känna in livet, känna in Gud. Det har varit så svårt på sistone. Beror nog mycket på att jag inte ansträngt mig tillräckligt hårt. Inte orkat leva som jag vet att jag vill. Livet är så vackert, fint men i samma stund så skört, svårt och tungt att bära. Det är lagt i mina händer, ändå låter jag det alltför ofta rinna mellan fingrarna. Bildar en liten hög av allt och det enda som är viktigt, vid mina fötter. Alltför sällan har jag kraften att böja mig ner för att samla upp det.

“Too many days I wake up with an aching
Too many days have been wasted like sand
Too many hours have gone by without notice
Too many times I’ve let go of your hand”

(Maria Solheim, 'Too Many Days')

Allt jag inte är. Inte gör. Hur jag inte lever. Inte tar ansvar. Orkar. Kämpar. Ibland är det som att jag hamnar på en plats där Gud bleknar bort, jag rinner mellan hans fingrar och vi inte hör varandra. Det handlar inte om tvivel. Mer om likgiltighet och brist på glöd och närhet. Kanske är det värre. Och frustrationen över att veta vad som är fel men inte hur det ska botas, eller mer var att finna krafterna till att bli frisk. Jag är medveten om min svaghet, men tar jag ansvar för den? Jag är inte nöjd.

När jag gick hem ikväll under stjärnorna krockade för ett ögonblick livets vackra med det tunga, sköra. I den skarven är det som att Gud framträder lite klarare. Tårar rann sakta i förtvivlan och hopplöshet över allt som inte fungerar. Tårar omslutna av och i kollision med en sorts glädje och förundran över allt som faktiskt gör det. Fungerar. Och att jag får vara en del av det. Föremål för en trofast, dåraktig kärlek. Större än jag själv. En kärlek som står fast. Oavsett.

"Din trofasta kärlek aldrig mig lämnar
Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut
Den är ny varje morgon, ny varje morgon
Stor är din trofasthet"

Samtalen. Orden.

Lyssnar på Neil Young och försöker tänka. Tänka rätt. Det är svårt. Och hur gör man för att tänka, och inte bara tänka i bemärkelsen “låta tankarna vandra”, utan att tänka ut och verkligen komma fram till något? Det är svårt. Det är i stort sett omöjligt. Undrar om jag någonsin vetat hur man gör det. Undrar om jag någonsin kommit fram till något. “Old man look at my life, twenty-four and there’s so much more”.

Läste en trevlig krönika. Den sammanfattar mycket av det jag tänkt en del på på sistone. Det här med att komma till insikt. Förstå. Hur mycket lättare det är med någon att bolla med, kasta tankarna på. Och hur mycket jag värdesätter det där. Människor som man bara kan finnas tillsammans med. De berikar. Mer än någonting. Människor med vilka tiden känns knapp fast man inte gör något. Ingenting. Men där det där ingenting blir till samtal och all tid man hade blir till intet i delandet av tankar. Man gör inget. Bara pratar. Det behövs inte mer. Och det finns knappast tid till mer. Det vore att slösa med tiden. Samtal där tankarna kan omvandlas till ord och sådant man inte visste fanns, eller inte kunde hitta ut, känns självklart. Insikter. Jag älskar det där.

"I det goda samtalet håller ord och tankar jämna steg. Det goda samtalet förutsätter förtroende; det är ett sätt att tänka högt. De flesta av oss kan inte i ensamhet bygga ut våra tankekedjor särskilt långt; vi måste få formulera våra idéer som vi inte är säkra på att vi står för, helt enkelt för att höra hur de låter och se vart de leder." (läs hela krönikan på: http://www.trotsallt.se/aktuellt_nummer/6_06/attpratapaprov.htm)

Dessa samtal har sin starkaste konkurrent i texterna. I orden. De är svårslagna. Och om man i samtalen kommer fram till det där som man inte visste fanns, så är det i texterna man kan komma fram med det som man visst visste fanns, men som inte på annat sätt, eller någon annanstans, någonsin skulle hitta ut. Än just där.

Bring back my heart

Mitt hjärta har tagit sin plats alldeles precis under huden. Känslorna utanpå. Vandrat från sin trygga ombonade plats där det lätt kunde kontrolleras av medvetna kroppsliga system, till en plats där det tycks leva sitt eget liv, helt bortom min kontroll. Konsekvenser av detta: jag tar åt mig, jag gråter alldeles för lätt, jag känner alla jordens känslor på en och samma gång och framstår som liten och skör. Jag dras än hit och än dit, av alla möjliga krafter - kraftlöshet, dragningskraft, tyngdkraft – och jag längtar efter viktlöshet. Bring back my heart.

Snurrar igång Tomas Andersson Wijs genomgående bra platta "Ett slag för dig", för tredje gången idag och fastnar i texterna. Känslan den ger fångar mitt nu. Det som är. Kraftlösheten och huvudvärken. Det som blivit svårt att hantera och leva med. Som pressat hjärtat ur position. Känslorna utanpå. Bring back my heart.
Och ge mig Guds röst.

"Stadsljusen tar mig nu
samtalet drunknar
i ett maniskt skratt
Ansikten flyter ut
som akvareller
till en bild så platt
Ensamhetstankarna
växer till spöken i min hand
leder mig bort
över en såphal rymd
ingen kontakt ingen kontakt
Kraschlandar i min säng
sömnen kommer som befriaren
med billig nåd
Inget hjälper nu
ge mig Guds röst"

(TAW/'Guds röst')

Trängsel, tråk och gröna ärtor

Jag har inget att skriva men något måste ut. Det finns inget, inget att berätta härifrån. Bara för mycket tid och för mycket att längta till och ifrån. Stagnation. Ingen input. Pensionärs-input. Väder, posten och postkodmiljonären. Jag sa det till mamma i eftermiddag, hörde mig själv konstatera det och hörde hur rätt det lät. Hur sant det var när jag sa; "Mamma, vi måste göra något roligt i helgen. Jag har haft tråkigt i fyra veckor". Hur hemsk insikten kändes. Lite krass men på det stora hela riktig. Fyra förlorade veckor på huvudvärk och tråk. Fyra veckor av mitt blott 24-åriga liv ur en 82-årings synvinkel. Som ett kalt rum, bortsett från en pelargonia och en tickande träklocka med pendel. Tysta, tomma veckor. Kanske nyttigt. Fast då nyttigt som i gröna ärtor, blodmat och styrketräning. Knappast gott eller något man vill ha kvar. Stanna i.

Jag har inget att skriva. Samtidigt känns det som att all tid ensam med tankarna får dem att förökas, klonas, delas till en massa små och börja trängas med huvudvärken i skallen. Ta plats. Plats som inte finns. Ikväll spränger huvudet som värst, från alla håll. Något därinne måste ut. Och värken har ju gett rätt klara besked med att den inte tänker ge vika i första taget. Det blir tankarna som får lämna företräde, plats, ge sig ut och skapa ord av något som inte finns. För tankarna är inte färdiga därinne, de knuffades ut långt innan de var mogna för det. Långt innan flygfärdiga. Klara, ofärdiga, gå. De kraschar mot marken men ingen bryr sig om fallet. Om det onda. Huvudvärken överröstar smärtan och skrattar åt de brutna vingarna. Åt krossade ben.

Jag har inget att skriva. Inget som jag vill ska finnas kvar i alla fall. Ändå kastar jag febrilt ur mitt lite ord och meningar i väntan på sömnen. Kastar fumligt ut något som kanske kan dämpa fallet, innan krossade ben. Det är lite som i Cohenraden "I can't forget but I don't remember what". Om du förstår hur jag menar?

Mammon

Jag kanske får panik på hela köpgalna världen. På pengarna. På alla prylar. På slogans som; ”2400 prylar att dör för”, ”butikens namn –meningen med livet” eller ”saker du inte behöver men som du bara måste ha”. På backslick och snabba bilar med runda baklysen. På börshajar och överklasspälsar, flatscreens och rosa pikétröjor. På myllret av människor, priskrig, drivorna av reklam innanför min dörr, på musiken som dunkar snabbare och högre - får oss vilja köpa mer. Något vänder sig i mig när jag tillåter mig se klart och när jag inser hur jag dras med i detta äckliga, galna. Hur skevt allt är, hur bra jag har det och i hur litet behov jag är. Då jag har allt jag behöver och det egentligen inte finns något alls som jag faktiskt måste ha. Då jag inte tror att meningen med livet sitter i en storbilds-TVeller ett par märkesjeans, modell dyrare. Då de få saker som jag på riktigt är villig att dö för inte kan köpas för pengar. Inte är av denna världen. Idag mår jag dåligt. Vill bli bättre och tänka mig för. Idag känner jag panik över hela köpgalna världen. Idag köper jag ett par tackor till en familj i Burkina Faso, i bröllopspresent till mina vänner. För det måste dom bara ha.

“I'm dizzy from the shopping mall
I searched for joy but I bought it all
---
How come everything I think I need
Always comes with batteries?
What do you think it means?”

(John Mayer, 'Something's Missing')

Imorgon, den 24 November är det köpfria dagen. Världen över uppmanas människor att låta konsumtionen vila. Kan vara värt att fira.

Sprängdeg

Degradera, defibrillera, desarmera, debitera, desinficera, desillusionera, dedikera, defragmentera, destillera, dekorera, deklarera, devalvera, dementera, decimera, deportera, deprimera, derivera. Detonera. Tillåt mig.

Isfläck

100 år. Det hade Astrid Lindgren fyllt här i veckan om hon levt idag. Fascinerande människa. Spännande historia. En hel värld inom sig. Flera. Såg ett program om hennes liv. Bakgrunden till hennes skrivande allt det fantastiska hon lyckades skapa. Och allt började med en park, Astrid, en promenad, en illa tillfryst isfläck och en stukad fot. Släng ihop det och du får ont, sängliggande och total tristess. Kryddat med idéer och med hjälp av penna och papper skapades historia. Vad hade det blivit utan den där isfläcken?

Klättrandes på väggarna, sjukskriven här hemma, halvt om halvt uppäten av en mördande huvudvärk, väl ackompanjerad av tristessen, ser jag min chans. Att låta eländet föda något större. Något bra. Eller bara något. Ta vara på tiden, det onda, sängliggandet och dagarna av ingenting. Grabba pennan, skapa historia. Eller åtminstone skapa.

”Gör något”, skriker det i mig. ”När ska du börja blogga?” undrar mailet jag får av en vän. Tiden står stilla. Jag har inga vinterskor. Hann aldrig köpa några innan huvudvärken slog till. Innan kylan slog till. Innan orken slog slint och tiden stannade. Glider lätt på mina blankslitna sulor på mina glipande sneakers över isgatorna hemmavid. Forcerar fläckarna. ”Gör något av det”, ekar i huvudet mellan hammarslagen mot tinningarna. Mellan spränget i skallen, mellan sprången i sommarskorna. Måste det till en stukad fot? Det borde räcka med huvudvärken. Faktiskt. Börja blogga skulle man. Borde man. Det hade Astrid Lindgren gjort den här veckan om hon levt idag. Garanterat.