Soon After Christmas

Onsdag kväll, stora snöbyar över Närkeslätten. Jag tar mig i all min rastlöshet ut. Ut - trots att jag måste hoppa över en stor driva snö som överdrivit min port. Ut – fastän snön den yr och inte många skulle kalla yran promenadväder. Ut – i orespektabla pluggbyxor, innebyxor om du vill, och i övrigt iförd närmast en 6-årings vinter-outfit. Det vuxna lämnar jag kvar inne, bland böcker om livshotande multiorgansvikt och svårtillgängliga diktsamlingar. Bland damm och matos. Och jag lämnar det verkligen där. Vill jag tro...

Utifrån sett är jag nu en helt vanlig 6-åring ute på upptäcktsfärd i nysnön. Dock en 6-åring som återupplever de många vintrarna hemmavid. Minns. En helt vanlig 6-åring bortsett från tankar kring tjänstledighet, kollektivliv och problemlösning. Helt klart i bästa lekisålder, bortsett från att hon faktiskt känner att det är kallt, när snön yr rakt emot ett oskyddat ansikte och bortsett från att hon någonstans väger snöns kostnader mot glädjen den skänker. Kostnaderna som förstås väger oerhört lätt mot den barnets barnsliga glädje och fascination över vita landskap och singlande flingor. Det går alltså lite ryckigt men ändå bra - barnsligheten och vuxenheten på promenad i februarikvällen. De har överseende med varandra. Ja, dom har det ganska trevligt ihop ändå.

De är nästan hemma nu. Snön dalar stilla i det mjukgula ljuset från gångvägens lampor. Idyllen och tankarna samstäms och når sin fulländning när en random låt plötligt spelas från iPoden. Vuxenheten stannar till med alla sinnen och virvlar upp. Uppmärksam. 6-åringen blir genast rastlös och springer i förväg hem.

Så är det bara jag kvar. Vuxen-jag. Jag och Stina Nordenstams spruckna stämma. Fyller i tankeluckor i vacker igenkänning.

“I've called you now a thousand times
I think I know now
You're not home
I've said your name a thousand times
To be prepared if you'd be there
I wanted so to have you
And I wanted you to know
I wanted to write songs
About how we're walking in the snow”

(Stina Nordenstam, ‘Soon After Christmas’)

Bygga liv

Jag tänkte på livet. På vad jag bygger det på. Vad jag bygger det med. På hur svårt det är att leva bra. Bättre. Bli nöjd med sig själv och förlika sig med ansvaret. Ansvaret för allt utanför. Allt utanför det jag håller kärt. Det som är svårare att bry sig om. Det som kräver kraft och mod och vilja. Att inse att jag är svag och feg men inte förlika sig med den insikten. Inte nöja sig. Inte slappna av.

I min trappuppgång har hyresvärden knackat ett hål i väggen. Huset jag flyttat till är gammalt. 1898 är det byggt, berättade grannen tvärs över gården för mig, häromdagen. Hon sa det med stolthet i rösten. Jag förstår henne. Det är ett fint hus att bo i. Ett fint hus, även om det är gammalt och slitet och behöver ses över lite här och var. Därav hålet i trappuppgången. Färgen och väggarna flagnar, spricker och små högar av torr cement som rasat ner, ligger i trapphörnen. Hyresvärden har knackat ett hål för att se hur huset är byggt. För att se hur han ska kunna reparera det, plåstra om sprickorna och mjuka upp flagnande väggar. Det nakna hålet har väggar av grå cement. Det är ett ganska stort hål men inte särskilt djupt. Tittar man in ser man, mellan cementen, armeringen sticka fram. Det är inte armering av rostiga stålpinnar, eller vad det nu är man vanligtvis armerar väggar likt dessa med. Mellan cementen sticker fina strån av vass upp. Placerade i rad på rad. Vass. Jag vet inte om det är ett gott eller dåligt tecken. För huset alltså. Men det är charmigt. Och det vittnar om att någon, för över hundra år sedan, åtminstone försökte.

Jag flagnar och spricker. Livet är svårt att leva bra. Bättre. Men om jag bygger rätt. Om jag armerar med det som finns i min väg. Med sådant som består. Om jag åtminstone försöker. Mitt bästa. Och cementerar med den nåd som blivit mig given. Så kanske det håller.

Matt. 7:24-25

Oh this town

Det är kväll på Haga och jag skulle göra bäst i att sova. Redan mörkt. Tuffa dagar väntar. Dagar att bevara. Jag måste njuta. Konservera. Glädjas. Hålla (som i inte gå sönder). Få dagar. För få. Varför är de alltid för få?

Spotify spelar Anna Ternheims finfina version av Shoreline för mig. ”Oh this town”. Gatorna, mina varje-dag-människor, hararna, Sigge och gänget, mina vägar och genvägar, balkongen som tar ner mig. Och allt det andra som ryms här. Stannar här. I dagarna rafflande derby; Västerås-sorgligheten vs the Örebro-excitement. Berg-o-dalvana. Jag vill kunna vara cool och Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Har idag gjort tusen varv i lägenheten, tre varv till sopstationen och otaliga vändor till tvättstugan. Röjt upp. Komprimerat liv till kartonger och kassar. Hyllor och skåp urblåsta. Avskedskänslorna uppblåsta. Heliummolekyler som fyller mig och drar iväg. Högt, högt. Poppar sönder och rasar ner med mig till kaoset som råder i mina rum. Skräp, damm, högar och spår av liv. Men jag är glad att det känns. Då var det på riktigt. Inget förgäves. Det bästa kvar.

I’m throwing my arms around Västerås. Du har varit bra. Också.

“ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline
always waiting for something lasting
loose your hunger, you loose your way
get confused and you fade away

oh this town
kills you when you are young
oh this town
kills you when you are young”

(Broder Daniel, ‘Shoreline’)

Far Behind

Står väntar. Bland långa skuggor i kvällssolen över perrongen. Mjukt ljus. Dagen som varit vilar där. Långa armar, långa ben dansar över asfalten. Ögon i motljus. ”Far Behind” med Eddie Vedder landar i mina öron. Träffsäker. Som vore den målsökande min iPod. För stunden avsatt.

"My shadow lays with me
underneath the Big Wide Sun
My shadow stays with me
as we leave it all
we leave it all Far Behind"

Kvinnor insvepta i färgglada skynken vårdar om sina barn på andra sidan rälsen. De har all tid. All-tid. Alltid. Jag har lång väg dit. Jag har att lära. Hus som förut skrämde, reser sig mot kvällshimlen. Lite kända nu. Lite mindre farliga. Fast med fasader nästan högre än nacken tillåter mina ögon se. Plåt på plåt. På plåt. En vit man röker från sitt öppna fönster ovanför Nyfors vita porslin. Ovanför fönster på fönster med graciösa gardiner. Röker. Högt. Hög luft in. Död rök ut.

I min kupé. Afrikanska pojkar med världens slätaste hy och ryggsäck ner till knäna. Ramlar till när tåget stoppar med ett ryck. ”My Hometown” med Ludvig Svartholm när tåget öppnar sina dörrar ut mot min perrong. Musikvideoliv. Jag tänker på städerna. På människorna. På tusen omvägar hem och på att en plats kan kännas. I hjärtat. Solen hovrar över taken, som ville den hänga sig kvar ett tag till. Lysa sina mjuka kvällsstrålar. Fade out. Jag suger ut allt det sista. Det sista av allt. Som varje kväll nu. Hänger mig kvar tills knogarna vitnar och fingrarna tappar sitt grepp. Släpper motvilligt. Vet att allting slutar här. Och jag inser att jag längtar hem. Fast jag vet inte riktigt vad hem vill säga. Här är vemod, hopp och lättnad. Allting slutar här. Allting börjar här.

"Subtle voices in the wind,
Hear the truth they're telling
A world begins where the road ends
Watch me leave it all behind

Far Behind"

(Eddie Vedder, 'Far Behind')

Som spön

“Well the future's got me worried such awful thoughts
My head's a carousel of pictures, the spinning never stops
I just want someone to walk in front
And I'll follow the leader
Like when I fell under the weight of a schoolboy crush
Started carrying her books and doing lots of drugs
I almost forgot who I was
But came to my senses

Now I'm trying to be assertive, I'm making plans
Want to rise to the occasion, yeah meet all their demands
But all I do is just lay in bed
And hide under the covers
Yeah I know I should be brave
But I'm just too afraid of all this change
And it's too hard to focus through all this doubt
I keep making this to-do list but nothing gets crossed out

Det regnar, regnar. Det slår ner överallt, missar inte en fläck. Som spön. Det regnar katter och hundar och ett och annat blött. Sommar. Det är fint hursomhelst. Idag har jag påbörjat den långa listan av ”to-do’s”. Begått uppbrottshandligar och brutalt ryckt rötterna ur trygghetsjorden som nu skräpar överallt. Regnar runt. Regnar in. In i hjärtat och irriterar, framkallar gråten i halsen och den totala förvirringen. Vad håller jag på med?! Jag vet inte om jag är glad eller ledsen. Kanske inget. Kanske båda. Åtminstone känner jag någonting. Åtminstone vet jag att jag lever.

But now I've got to crawl to get anywhere at all
I'm not as strong as I thought

Tänker på regnet, på lättnaden och på tårarna. Processen. På hur varje steg skaver men att jag faktiskt tar mig någonstans. Förhoppningsvis någonstans bra. Bättre.

So when I'm lost in a crowd, I hope that you'll pick me out
I long to be found, the grass grew high, I laid down
Now I'll wait for a hand to lift me up, help me stand
I've been laying so long, don't wanna lay here no more
Don't wanna lay here no more, don't wanna lay here no more

Det regnar, regnar. Det slår ner överallt, missar inte en fläck. Som spön. Det regnar katter och hundar och ett och annat blött. Sommar. Det är fint hursomhelst. Gråt inte över mig. Inga tårar mer.

Guess I'll just keep moving, someday maybe
I'll get to where I'm going "

(Bright Eyes, ‘Nothing Gets Crossed Out’)

Tro på mig

Dataskärmsljuset slår, slår emot mitt ansikte i det annars mörka rummet. Försommarsolen har sakta dalat och lämnat träden utan skuggor. Där jag kommer ifrån blir det aldrig mörkt som här. Där är sommarljust. Det saknar jag. Dagens kalla vindar har byggt bo i mitt skelett och slåss för livet mot värmeljus, te och filtar. Klockan är mycket. Igen. Det är sent för mina år, som i dagarna fått tillökning. Jag läser i tidningen Trots Allts sista upplaga och citerar en kreatör av rang, intervjuad i nyss nämnda och redan saknade tidning: ”Man börjar jämföra sina visioner med verkligheten, man måste fejsa vissa misslyckanden, jag var inte allt jag trodde att jag var. Konsten att resignera utan att bli bitter, det är vad den här åldern handlar om. Och de andra.” Jag skulle kunna stanna i växten nu.

Idag har jag röstat och funderat över tillvarons viktigheter. Vad som väger. Vad som styr mina val. Hur jag vill leva mitt liv. Vad jag kan stå för och vad jag måste stå emot. Jämför visioner med verkligheten. Fejsar misslyckanden. Räknar ner ekvationer som inte alltid gått jämt ut. Hur jag inte handlar, allt jag inte är och allt som inte blev .

”Kan du tro på mig
En gång till
Inte se på vad jag gör
Se på vad jag vill
En människa med skavanker och fel
Kan du laga mig hel”

Där jag kommer ifrån blir det aldrig mörkt som här. Där är sommarljust. Det saknar jag. Nostalgi. Jag skulle kunna stanna i växten nu. Det är konsten att fortsätta. Att vilja. Göra bättre. Det är konsten att resignera. Trötta armar banar väg genom tankens djungelkorridorer. Machetesarmar på jakt efter det där som får en att vilja stanna. I nästan vad som helst. Det som får en att stanna i växten. Det som måste dö.

Förlåt, för kampen som är så svag.

"Något måste brista om ett nytt liv ska slå ut
Det svåraste att mista är att tryggheten tar slut"

(Tommie Séwon, ”Tro på mig”)

Sous le pavés, la plage!

”Sous le pavés, la plage!”, så skrev en situationist på en vägg i Paris 1968. Då var det på franska, nu är det på omslaget till Umeåbandet Deportees nysläppta och redan hyllade skiva. Nu på engelska och översatt till ”Under the pavement – the beach”. Läser på bandets blogg att citatet, när det begav sig, handlade om att egga fantasin att se bortom det förutsägbara och det tänkta. Det är, enligt bandet, vad skivtiteln handlar om också. Men innan jag läser detta, då jag ännu bara läst skivtiteln och lyssnat till musiken på titelspåret, har jag redan gjort mig en egen tolkning av orden. Där handlar det mer om att; under, bakom och bortom ändlösa, hårda, tuffa trottoarer av asfalt och betong kan något helt annat rymmas. Vänta. Något nytt och totalt motsatt. Som varm sand, svala vågor och en vänlig bris. Om man mer än bara står pall. Om man inte blir asfalterad på vägen. Min tolkning grundar sig nog mycket på att jag knyter skivtiteln till ett annat citat som flimrar förbi i samma veva; ”det svåra är inte att utstå något svårt utan att vända det till seger”. Det är skillnad. Det svåra är inte att hålla sig kvar på trottoaren.

Och så Peter Halldorfs; ”genom tragedin bryter ett ljus. Man bländas och slungas in i ett töcken, det intet där allt öppnar sig.”
Sous le pavés, la plage!

"Troubled soul don't lose your heart
Cause joy and peace he brings
And the beauty that's in store
Outweighs the hurt of life's sting"

(Jeremy Camp, ’There Will Be A Day’)

Nästan perfekt

Jag vill gråta. För att det är så vackert. För att inget räcker till. Det slår liksom över. Naturen är nymålad. Nygrön. Skör. Aktas. Spirande, vild och spontan och jag överväger smittorisk. Vill bli infekterad. Injicerad. Tåget bryter fram genom all vänlig grönska, genom skogar och över öppna fält. Röda staket med vita spetsar upp mot skyn ringar in gårdar med blomstrande fruktträd, syrénklungor och flaggor i topp. Allt pekar uppåt. Liksom människornas blickar, oroligt spanandes efter moln. Som trädtopparna. Som fåglarnas flygande språng. Uppåt. Himlen är oskyldigt blå och flaggorna fladdrar stilla. Hela världen sjunger. Undrar om Gud också gråter en solig dag i maj.

"Och jag känner inte riktigt
Och jag lever inte riktigt
Under dagarna som inte riktigt finns
Men så kommer en säsong igen
Och strömmen går igång igen
Och nätterna blir ljusa
Och jag känner och jag lever
Och jag minns

Att allting, allting, allting
Allting, allting, ja allt
Är nästan perfekt"

(Lars Winnerbäck, 'Nästan perfekt')

Väga, våga, veta

”Du är en nål i en höstack
Längtan dränkt av en hejarklack
Väljer du olycklig kärlek?
Ingen kärlek alls”

(Bob Hund, ’F.ö. stal hon mitt hjärta’)

Mörka moln rullar in. Ett lock över stadskärnan nu. Bussen svänger in och stannar. Bara jag kliver av. Hojtar ett ’hejdå’ till chaffisen i den nu i övrigt tomma bussen. Han hör inte. Små spikar regn och sned vind. Taxibilarna står i rad på rad och väntar på bättre tider. I tanken förflyttar jag mig till olika platser och pejlar stämningarna. Lugnet och oron. Väger förnuft mot känslor. Frihet mot beroende. Allt väger. Hela livet i en vågskål nu. Bångnar under tyngden av allt som är viktigt. Svämmar över av det som bara tar plats. Som väger luft.

Ser en tom påse jagas av vinden. Tänker på den blödande, druckne mannen som inte hade någon. Hade ”no one”. På farbrorn med pelikanhaka, så gammal att han överlevt varendaste vän. Tänker på Röda kappan som irrar fram i vimlet i sin rödluva och under sina många kassar. Igen. Undrar hur lång säsong det är på den. Jackan alltså. Idag lurar regnet men den ser nog så varm ut. Undrar hur lång hållbarhet det är på ensamhet.

I veckan inspirerade en patient till enkelhet, frihet och oberoende. Höga ribbor. Inte nöja sig. Fick independent-vingarna att fladdra lite. Samma kväll varnade en annan patient mig för den totala ensamheten. Den totala ensamheten. Rotlösheten. Jag har tänkt på det sen. Hon visste inte att hon skrämde livet ur mig där.

Hemma igen lägger jag mig i soffan. Tackar Gud. För dom där jag aldrig kan glömma bort. Som gör livet lättare men valen svåra. Som väger allt. Ikväll vill jag bara ligga här och se våren krypa fram i träden utanför, av grönska och spridda kvitter. Ligga här och vänta ut solen som nästan inte vill gå ner över taken längre. Har en crush på Simon Norrsveden och inser att våren kan ta mig vart du vill. ”You Will. You? Will. You? Will. You? Will.” Allt hänger på en tråd. Jag hänger löst. Ta mig vart du vill. Men ta det lugnt med mig.

”Och jag ser att dina handleder ännu har en len hud
De har skonats, ifrån vassa knivar, pojkar och en arg Gud
Och jag ser att du har aldrig vågat ta det steg som tar dig, ur en trygg bur
Och jag vet nog mycket mer än du om att må piss men just för det så har du tur

För jag vet allt, om det du läser om i böcker kallat ensamhet
Och jag vet allt, om att sitta själv en lördagkväll fast ingen vet
Och jag vet en del, en del som jag haft en gång men som du kanske aldrig får
Det som drog mig under is och höll mig kvar där död i bortåt nästan fyra år

Och jag har aldrig tur i spel men om jag blir kär i dig så ber jag dig
Att du tar det lugnt med mig”

(Simon Norrsveden, 'Ta det lugnt med mig')

Soffan

"Here,
My Dear,
This is where
We'll shake the nightmare free"

(Jon Foreman, ‘In My Arms’)

Sitter i min senaste förälskelses famn och skriver. Det känns fint. Den passar inte in här. Alls. Inte som det är. Bland allt det andra. Jag har börjat att inte göra det heller. Vi måste byta ut allt för att höra hemma, bli förstådda, bli bra och komma till vår rätt. Börja på nytt och få nya sammanhang. Det är vi nu. Jag och den lejongula sammetssoffan från de finare rummen. Det var längesen nu, länge sedan den stod där stolt. Likväl passar den perfekt i en nära framtid. Den jag väljer att se. Perfekt. För nya rum.

Jag och en vän fann soffan, liksom ropandes på oss, bland fynd och bråte i en second hand-butik. Raket till våra hjärtan utan by-pass. Någon av oss var tvungen att köpa den, det insåg vi snart. Så att den fanns inom räckhåll liksom. Tillgänglig i våra liv. Impulsiviteten och känslan tog över. Totalt. Trotsade faktum som avstånd, brist på bil, på släp, brist på starka armar, smidighet och det faktum att jag redan är ägare av en soffa på begränsade kvadrat.

Nu står den här. Tar upp plats och glänser matt i kaxig ödmjukhet. Tiden har slitit på den, stänkt målarfärg på benen och ryckt loss en knapp. Historia. Spår av liv. Det är vi nu. Jag och den lejongula sammetssoffan. Målarfärgiga, slitna och smådefekta.

Jag känner mig nöjd. Soffan är gassig. Är vid och svängd. Man kan få den till att likna en famn om man vill. Kanske är det det närmsta omslutande armar det går att komma här och nu. Jag kryper upp mellan armarna och låter musiken klinga ut. Det är vi nu. Vi passar inte in här. Vi är på väg. Gör rum för nya rum.

"What keeps you from moving, are you afraid to be loved?
See how my hands shake, I was raised on it like a drug

Maybe we are the damaged ones
endless need, like a burning sun
Burns like you, my damaged one
It's you or none, my damaged one"

(Anna Ternheim, 'Damaged Ones’)

Fisken och kakan

Idag bröt jag nacken av en fisk. Insikten om att detta är den mest brutala inledande mening ett blogginlägg någonsin haft och vill jag tro, någonsin kommer at ha, slår mig innan meningen ens hunnit landa som bokstäver. ”Idag bröt jag nacken av en fisk.” Tonar fisken ner brutaliteten i handlingen? Föga. Men det är ändå fisken som rättfärdigar dådet. Det stör mig att det gick så lätt. Att det inte kändes i hjärtat. Att det tog vägen förbi. Det här med livet och döden. Om än för en fisk. Vem är jag, egentligen, att råda? Att styra över? Att bryta nackar? Fast fiskar gills ju liksom inte.

”Jag vill ha fria vägar ut. Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet” (Lars Winnerbäck, ’Fria vägar ut’). Denna textfras snurrar, snurrar, snurrar. Så riktig. Exakt. Det är precis så jag tänker och fungerar, nu mer än någonsin. Jag vill ha hela världen. Det är projekt livet, projekt göra plats, projekt ta död på gamla spöken, projekt ta sig ut. Upp, upp, uuuupp. Vad väntar där? Hopp om mer kaka, ljuset i den uppborrade istunneln eller torr luft för kippande gälar och en iskall avrättning. Jag vill ha facit i hand. Ge mig! Mitt samvete har aldrig förr gett plats för fusk men jag är beredd att göra ett undantag. Jag har för i allsin da’r brutit nacken av en fisk! Fusk och facit är inget. INGET.

Jag vill leka Gud. Det är tydligt. Springa i förväg. Kolla facit. Styra, lägga mig i och pilla på sårskorpor. Ha alla svar. Döda fiskar. Eller kanske mest bara hjälpa lite. Se till att saker ordnar sig. Att det blir riktigt gjort någonstans. Uppmaningen från Bono i en textrad ur ett av U2s senaste alstrer känns riktad och träffsäker; "stop helping God across the road like a little old lady!". Jag behöver bli ordentligt bakbunden och lägga av med mina scoutmanér. Jag är Guds största tönt. Det tänker jag nu. Skjorta och halsduk på. Sölja av renhorn. Viftande armar. Steget före. Alltid redo? Jag ser framför mig, Gud lugnt och trött böja sig ner, säga, som så många gånger förr: ”Kan din egen fantasi skapa en bättre värld än verkligheten? Min verklighet. Dåså.”

På den frusna sjön sitter jag med mitt simpla pimpelspö och idisslar kakan. Skäms över den jag tror att jag är. Tuggar, tuggar, tuggar. Som tankar tuggar. Snurrar. Virvlar. Låt den aldrig ta slut. Medan jag väntar på napp och tanken jagar fria vägar ut, övar jag på min pålstek. Just som jag tror att jag grejat den störs koncentrationen av Guds ord som ekar ut; ”dåså, dås, då å å...” för att fortsätta i: ”Och du” (starkare nu). Jag: ”Mm...” Gud: ”Sluta döda mina fiskar”.

”Och jag kan vara glad
För om jag ser tillbaks
På mina korta år
Ja, då är det en sån nåd
Att inte gatorna förgjort mig
Att inte Gud, övergivit mig
Att timmarna med tårarna, gjort mig till en av dårarna
Som tror
På att ok
Att ge sig
Ok, jag ger mig Gud”

(Jonathan Johansson, ’Ok Ge Mig Timmarna’)

Smygvår (Part II)

Det är is på fjärden. Sprucken i flak. Kontinentalplattor som guppar stilla, sida vid sida. Det är bara dagar nu. Dagar, till vårsolen förgör dem och de smälter ner och blir vatten och hav. På sina ställen tränger solen igenom skyddshöljet av fina moln. Marken torkar sakta och allting väntar. Fåglarna har börjat sjunga upp, kompade av stora maskiner som brummar och borstar grus. Två gråa hår sitter på bromsade rollatorer mot en uppvärmd vägg. Pojkar i för lite kläder åker skateboard i en torr fontän. Smygvår. Vibrationer i dur. Men ännu ligger is över fjärden. Ännu är väntan och nya tiders hopp. På nytt liv. Om fria vägar ut. Kom, kom gör allt nytt.

Smygvår och sparvar

"Och Gud sade Varde Ljus, och det blev ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud blev glad. […] Han plockade fram lite liv och vips så fanns det en gråsparv. Gud gillade gråsparvar. Det behövs inte bara gråsparvar utan också gråsparvstittare. […] Och så stod vi där. Med händerna i våra fickor och munnen full av palsternacka."

(ur 'Halleluja liksom', av Bob Hansson)

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter. Kanske gråsparvar. Asfalten är på sina ställen alldeles torr och av den snö som inte tagit grusbetäckning finns intet. Jag tackar Gud för ljuset och förlängda dagar. Jag får ställa om timern till min köksfönsterlampa hela tiden, nu när mörkrets infall låter vänta på sig. Står tillbaka. Jag funderar på vad det innebär att vara en sparvtittare. Ibland undrar jag om det vore lättare att bara bli sedd.

Jag skummar en intervju med Ingemar Johansson, han säger: ”min erfarenhet av livet är att det både är en gåva och en tragedi. Livsglädjen och vemodet går hand i hand på något sätt.” Jag är benägen att skriva under. På något sätt är det som att de två inte kan finnas utan varandra. Beroende motpoler. Motsatser som flätas samman i det som är livet. Ibland går det inte att dra en skarp gräns. Veta var den ena slutar och den andra tar vid. I huvudet plockas ett stycke av Leonard Cohen upp; ”Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack in everything. That is how the light gets in." Lite den.

Jag ser mig själv, ur ett ovanifrånperspektiv, stå där i grusdammet, händerna i skydd av fickor och med munnen full av rotsaker. I våren. I min glädje och i mitt vemod. I det jag borde svälja och det jag gör bäst i att spotta ut. Rädd, dum och glad. Sparvarna svävar ovanför och bort över ängarna. Jag ville följa med. Men jag är en sparvtittare. Sådana flyger inte. Fast Gud gillar gråsparvstittare. Han är en gråsparvstittartittare. Jag faller inte utan att han vet. Och när det blir för mörkt slår timern igång. I bakgrunden anas ett "varde ljus!" med eftertryck. Ljus bryter in i trasigheten.

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter; 'ta händerna ur fickorna och flaxa mänsklighet! För livet'.

"Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar."
(Matt. 10:29, 31)

Everyday life

“I tear my jacket off
How can such a nordic city make me sweat?
I am adding five more colours
but this blistering headache makes me wanna quit
Wanna quit

Now it's said and done, so say goodbye to the people we don't know
Go back to sleep and lets sail away to the beaches of Normandie”

(Shout Out Louds, ´Normandie’)

Måndag. Sverige. Everyday life. Omgiven av kända, trygga och slitna kvadrat börjar vardagen ta form. Solen lyser med sin frånvaro och Sverigemars är mer påtaglig än någonsin. Ett par räkningar och dussinreklam skräpar. Hur lite som händer på en vecka. Så mycket som händer på dryga fem dryga flygplanstimmar. Tar av mig den låtsade burkan och attityden av svår och ignorant. Försöken till schyssta avfärdanden. Lyfter blicken, blir förvånad över den uppståndelse min enkla uppenbarelse plötsligt INTE gör! Tillropen, handslagen, samma följd av samma frågor och det rättframma ”can I see you tonight?”. Just som jag började vänja mig.

Förstås skulle vi ha sett pyramiderna. Staden med på riktigt, med kvinnor och riktiga gator och gränder. Det gick om intet. Men vi dök efter färgglada fiskar. Fiskar är också bra. Fiskar är inte det sämsta. Lägger in resebilderna från kameran och de blandas upp med de färska minnesbilderna i mitt huvud; hotellreceptionisten med de för långt tilltagna blickarna, städpojken som vek överraskningsdjur av våra handdukar, kamelpojkarna, kocken med blekrosa läppar, Mohammed från Kairo, den riktiga Aladdin bland sina kryddor och strandmassören med sitt dagliga ”hello Nurse!”. Männen. Låtsasstaden. Kulisserna med verkliga liv framför. Jag och min reskamrat som försöker passa in någonstans i allt. Som kvinnor, västerlänningar och turister. Inte helt lätt. Inget av dessa är helt lätt att identifiera sig med. Stå för. Smälta in i. Leva med. Det är en konstig värld.

Det är Sverigemars och vardagsliv. Jag möter blicken hos en ointresserad granne, på väg till tvättstugan. Får höra om Sigges nyinförskaffade skiva med läsarsånger. Jag dricker vatten direkt ur kranen, drar mössan över öronen och kånkar hem lite mjölk. Lappen om rensning av cyklar i cykelförrådet sitter kvar på porten. "Märk upp din cykel". Hur lite som händer på en vecka. En påminnelse av öknens hetta i mitt fnastorra ansikte och mitt utsatta, rodnade öra. Samt i bilderna. Som i varje minne.

Måndag. Sverige. Spelar Shout Out Louds på uppskruvad volym. Music washes away from the soul the dust of everyday life.

Vinternoll

Skyfall, högt snöfall över Haga. Bokar tvättid och går vidare ut under gatlysen. Mina steg ackompanjeras av Detektivbyråns kling och klang. De måste upplevas. Låten ”Partyland” ur min iPod. Passar ypperligt för stunden, till snön som faller och och virvlar och bildar prickiga, flimrande skuggor, mellan stolpljusen och marken . Det är nästan som på film. Cirkusmusik, svartvitt i ultrarapid och julkalenderkänslor. Första luckan.

Jag tänker på killen i rullstol och assistent vid rodret. Jag varvade dem i tunneln mot Ica. De blev stående där inne. Stående, tjoandes. Glada tillrop som studsade tillbaka och trollband. Partyland. Ibland är glädjen bara ett eko bort. Det glömmer jag ofta.

Jag tänker på den gamle från igår på jobbet. Han med de glada telefonsamtalen, svullen fot och dålig syn. Jag blev hans hjälte. För inget. Våra hjältar sitter för hårt inne. Jag borde påminna mina om sin existens. Släppa lösa. Det glömmer jag ofta.

Musiken får också Amelie från Montemartre, passera mina tankar. Hon smälter in där. I den lilla, enkla glädjen. Med hjältarna för inget. Smälter in gör inte snön på min kappa. Den täcker mig helt. Tjejen framför med paraply är steget före - i dubbel bemärkelse. Paraply - det glömmer jag ofta.

Julkalenderkänslor och minnesluckor. Den här vintern verkar stanna. Innan jag går in igen tänker jag på min hjälte och på mina hjältar. Jag borstar av mig snö och hamnar i en gammal Kentdänga. Vinternoll. Stämmer bra. Den här är till er. Forever ago.

”Och dom säger att stan blivit tyst och ful och öde, älskling
Att det kommer bli en lång, kall vinter
Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen

Och du säger att staden är precis som staden alltid varit
I väntan på en lång, kall vinter
Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland
Genom en iskall vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen”

(Kent/’Vinternoll’)

Aldrig ensam

Stjärnhimmel över staden jag vistas i. Bor i, om du vill. Galaxer, svarta hål och ljusår bort. Med rymden som med livet. Det är stilla. Tyst. Stort och otäckt. Rökrösten intill har tystnat för dagen, liksom tappande hundfötter ovanför med klor som klapprar lite, lite som högklackat på glid. Ur högtalarna Anna Ternheim. Frontalkrock i luftrummet med svävande tankar. Ibland har jag tänkt att musik inte tar någon plats. Andra gånger tar den all. Ikväll får den stå tillbaka. Kvareteret är, liksom det i Jonathan Johanssons elektroniskt inslagna sång, mer eller mindre tömt. På människor som går att räkna. Sakna. På känslor värda namnet. Tömt, tomt och stilla. Och februarigraderna nyper i huden.

Rymden kryper på, sänker sig mot mig och balkongen där jag står, andas första bästa luft. I väntan på ett undantag. I väntan på en rörelse i ögonvrån. Om möjligt på en fallande stjärna och löften om better to come. ”Du, du är nästan som jag!”, vill jag ropa ut till den fallande. Jag vill lysa, jag vill blinka och bilda bilder och spår. Jag vill leva närmre Honom som ser mig. Jag vill att han ska se mig. Jag vill falla mjukt. Jag vill nog göra skillnad. Och brinna tills jag dör. Men mest är jag förvirrad och fallande. Vet varken vad eller vart. Jag vill något stort och riktigt och ibland just ingenting. Samtidigt. Vad det stora ingenting är och handlar om, är vad jag försöker plocka ner ur de demolerade tankarna above. Alltmedan ensamheten brottas med mig. Brottar ned mig. Knappast lekfullt. Mer åt mara och nackswing. Ensamheten klädd i blått med blottade tänder. Den som inte går att komma åt. Som inte tid kan döda. Som inte människor kan räkna eller räkna bort. Som gnager. Som gör hål som inte går att förstå sig på eller lappa lätt. Svarta hål som det verkar. Min bön ikväll faller samman med Emil Svanängens; ”lyft upp mig från min rädsla/kasta mig mot min längtan/var mitt skäl till att leva/fyll mitt hjärtas hål” (Emil Jensen, ’Jag kastar mig mot min längtan’).

Stjärnhimmel över hyresettan med tillhörande balkong, jag vistas i. Bor i, om du vill. Här är svarta hål och frontalkrockar i luftrummet. Här är trångt och ensamt. Det är stilla, tyst och tömt. Stjärnorna ger vinkar om det stora, ger blinkar av det oändliga och ogreppbara. I skuggan av en stjärnhimmel känns Guden och evigheten självklar. Men ljusår bort. Du är ljusår bort.

” Du, du är nästan som jag!”, skrek dammkornet ...ut i rymden.

Ps. 37:23-24

”I det fina tunna ljuset
står jag
och väntar tyst
sommaren är framför
kvarteret
nästan tömt
på människor och känslor
ingen rörelse någonstans

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam

Den fina tunna linjen
mellan våran värld
och din
skär igenom varje ljud
genom varje utsträckt tanke
varje ansats att förstå
varje sång
jag någonsin sjöng

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam”

(Jonathan Johansson, ’Aldrig ensam’)

Helium

Sitter och försöker lugna tankarna till tonerna av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”. Den skivan är hemma för mig. Sångerna tar mig direkt tillbaka till söndagsmiddag med gäster, vilodag och något av feststämning. Pappa med sin skinnväst på, mamma som smakar av såsen. Familj. Jag vill vara mer familj. Det är svårt. Här.

”Jag vaknar ungefär när det gryr, och jag har samma känsla som härom natten --- : att jag har ingen barlast, inget som skänker stadga, och om jag inte håller i mig kommer jag att sväva iväg. --- Nog måste det finnas en bättre, tryggare och vänligare plats för mig än här? Men jag vet att det inte finns, inte för ögonblicket, och det får mig att stelna till.” (Nick Hornby, ’High Fidelity’)

Här är rastlöshet och de tusen planerna. Här är snön fallen och jag omvärderar allt. Om och om igen. Som så ofta förr. Ekorrhjulet. Nu är tid att leva. Fort. Gör om, gör nytt, gör bättre. Och jag känner, som så ofta förr, igen mig i en av Johanna Nilssons texter:

"Jag måste skynda mig att leva, att älska, att göra något viktigt, att vara mer mänsklig än någonsin, att bara göra viktiga saker, vara god, tänka på djupa saker, inte yta, inte kött, för kött var hö och hö ruttnade." (Johanna Nilsson, 'Rebell med frusna fötter')

Här är rastlösheten. Här kommer lyckan. Här är nu och tusen år framöver. Här sitter jag och skriver, medan jag växlar mellan jazzmusiken och söndagsdeckaren på tvn. Fokusera. Vara där jag är. Här. Jag behöver bli bättre på det. Jag behöver få veta var jag ska vara. Jag behöver ett ”varför”. Färre ”hur?”.

Det är reklampaus i deckaren och jag har för länge sedan tappat handlingen. Överallt. Skiftar återigen fokus till Jan Johanssons lugna toner i ett försök att finna mig. Landa. Men allt som är kvar här skänker föga tyngd. Jag är helium. Jag lämnar mark. Håll mig när jag svävar iväg.

"Restlessness is me, you see
It´s hard to be safe
It´s difficult to be happy

It´s the changing of the seasons
He says ”I need them”
I guess I’m too Scandinavian
The relief of spring
Intoxication of summer rain
The clearness of fall
How winter makes me reconsider it all

Restlessness is me, you see
It´s hard to be safe
It´s difficult to be happy"

(Ane Brun/’Changing of the Seasons’)

Vissa dagar

Varför skriva, när någon redan satt ord på allt det där. Bättre än jag någonsin kunnat. Rakt på. Rakt in. Tomas Andersson Wij. I min värld är den mannen något av ett geni.

"Vissa dagar
är som brunnar
jag bara rinner emot
Där allt samlats
all oro
jag aldrig har förstått
Vissa dagar
vågar tänka
att ett sätt
är att bara ge upp
Andra dagar
vågar ta det
för vad det är

Vissa vänner
är som sjöar
jag ser botten på
Hos andra vänner
skulle jag aldrig
söka tröst
Det finns stunder
då jag slocknar
då jag ser alla
som bara drog förbi
Andra stunder
då jag kan ta det
för vad det är

Vissa drömmar
är så starka
att de krossar en
Andra drömmar
mer som löften
och man kan ge dom tid
Det finns tider
då jag kämpar
för att livet ska följa
min plan
Andra tider
då jag kan ta det
för vad det är"

(Tomas Andersson Wij, 'Vissa dagar')

I know it's good

I soffan, lyssnandes på Tiger Lou. På bordet en kopp te och gårdagens bullar. Bakade med och av vänner. Kärlek. Det guldkantade fatet från farmor med små blommor längs kanterna, förstärker upplevelsen. Hjälper att skingra och ladda om. Från sjukgymnast och nålar i skallen, från läkaren och hålla minen stadig. Ladda om till jobb och en kväll i snabba korridorer under lysrör. Skingra motstridiga tankar. Från töcken till strimmor.

”– Jag tror att jag har varit rädd för många av de känslor jag har. Rädd för min rädsla, bort med den! Rädd för min avundsjuka. Avund är fult. Sådan vill jag inte vara. Bort med allt som är fult. Jag hinner inte sörja. Bort det! Men om man inte har kontakt med det man verkligen känner, det som är sant om mig, hur ska man då veta vem man är? Veta vart man är på väg? Det är därför jag tror att sorgen och allvaret måste få finnas. Alla känslor måste få finnas.”

(Sofia Karlsson, Trots Allt Nr 2 2008)

Det har varit en omvälvande vecka. På många sätt. På alla sätt. Explodera. Livet som slagit knut på sig själv. Jag har insett, ännu mer, vad som är viktigt på riktigt. Tillåtit mig att låta känslorna få spegla det jag tänker, känner, innerst. Vara sann. Inte orkat annat. Projekt livet skakar i sina grundvalar. Granatregn. Jag reagerar med skräck, till en början. Det är innan jag inser att lite omskakning kanske kan vara av godo. Kanske måste saker bli skrämmande och obehagliga för att man ska kunna ta sig vidare. Framåt. Uppåt. Komma ur sin bana, styra vidare. Kanske kan rädslan få stå för något positivt och fint. ”If you got nothing you got nothing to lose” (Bob Dylan). Rädslan talar om att det finns något värt att skydda. Kommer att tänka på ett citat som sitter fasttejpat på min väns badrumsskåp. ”Inse också att rädslan kan vara en gåva. Den som lätt blir rädd blir lätt berörd, har en känslighet och en lyhördhet som kan vändas till något gott.” Jag vill tro att den som skrivit detta har rätt. Jag vill tro att det som skrämmer skiten ur mig, också rent bokstavligen skrämmer skiten - allt som jag inte vill ha, det fula, hårda - ur mig.

”Take it easy (love nothing)”, titeln till det som ljuder med Bright Eyes hesa, pressade stämma. En sida av mig vill stämma in. Ta den gena vägen. Komma undan rädslan och känslorna som jag inte längre rår att styra. Hålla minen stadig. Ta avstånd. Den andra vill kapitulera. Låta vara sårbar. Explodera. Låta alla känslor finnas. Välja den kärlek som aldrig kommer lätt. Välja dem som ruskar om men som också berör och får mig att minnas att jag trivs med livet ibland.

I soffan, lyssnandes på Bright Eyes. På bordet en tom tekopp och pärlsockerrester från gårdagens bullar. Bakade av och med vänner. Kärlek. Det guldkantade fatet från farmor med små blommor längs kanterna, förstärker upplevelsen. Hjälper att skingra och ladda om. ”The heart of life is good”.

”I hate to see you cry
Laying there in that position
There's things you need to hear
So turn off your tears and listen

Pain throws you heart to the ground
Love turns the whole thing around
No, it won't all go the way, it should
But I know the heart of life is good

You know it's nothing new
Bad news never had good timing
But then the circle of your friends
Will defend the silver lining

Pain throws your heart to the ground
Love turns the whole thing around
No, it won't all go the way, it should
But I know the heart of life is good

Pain throws your heart to the ground
Love turns the whole thing around
Fear is a friend who's misunderstood
But I know the heart of life is good

I know it's good”

(John Mayer, "The Heart Of Life")

Jesus Christ Superstar

Ikväll har jag varit på grötfest hos chefen och de asfaltsmörka gatorna till trots, börjar en viss stämning av jul infinna sig. Jag går hemåt med mitt paket under armen, tomtegröt i magen och julmelodier i skallen. Gruset knastrar under skorna. Fönstren strör ljus. Stjärnorna gnistra och glimma. Alltmedan världen rasar. Men det kanske den alltid gör. Någonstans. Mer eller mindre. Det får mig att tänka på texten till "När världen rasade var jag trygg som få" av Emil Svanängen. Fin. Den behöver inte utvecklas mer än så tycker jag.

Läser något om en medveten jul. I like. I år vill jag fira julen så att det känns. I år tänker jag, vill jag göra det lite extra, på djupet och på riktigt. Lite extra innebär i detta fall varken lassvis av paket, spetsad glögg, Kalle Anka på projektor och duk eller en helstekt gris. På djupet och på riktigt innebär att gå tillbaka. Flytta fokus. Tillbaka till den första julen. Tillbaka till den tilldragelse då världen fick besök. Då, när den Gud jag tror på, ödmjukt lade sin makt och härlighet åt sidan och lät sig krympas ner, för att sova sin första natt i en matskål, för att skrika för full hals. Bli som oss. För att rädda en rasande värld.

Ett steg i min; "operation medveten jul", är det påbörjade läsandet av en bok av Philip Yancey, som just handlar om julens frontfigur. En spännande och vansinnigt bra bok visar det sig. I några meningar påminner han om- och får mig att igen begripa, vad julen och Jesu födelse ytterst handlar om;

”Som kristen tror jag att vi lever i två parallella världar. Den ena världen består av berg och sjöar och ladugårdar och politiker och herdar som vaktar sina hjordar om nätterna. Den andra består av änglar och ondskefulla makter och, någonstans långt där ute, två platser som kallas himmel och helvete. En kall och mörk natt bland Betlehems mjuka kullar möttes de här två världarna i en dramatisk sammandrabbning. Den Gud som inte är bunden av vare sig framtid eller förflutet gick in under tid och rum. Den Gud som inte vet av några begränsningar gjorde något så märkligt som att krypa in under en liten babys hud och underställa sig en dödlig varelses olycksbådande villkor.”

(Philip Yancey, ’Den Jesus jag aldrig känt’)

Det börjar bli sent i min lägenhet. Ljusen har brunnit ut och grannarna har slutat spola i kranar. Den hemtama doften av hyacint späder på kvällens nyfunna julkänsla. Vid sängen ligger boken om Jesus uppslagen och väntar sedan kvällen innan. Stjärnorna gnistra och glimma. Ute rasar världen. Som den alltid gör. Någonstans. Mer eller mindre. Jag funderar på min medvetna jul. På min medvetna Gud. Han som blev som jag. Han som räddat mig.
När världen rasar är jag trygg som få.

Jes. 9:2-6

Varför "varför"?

Att jag någonsin skulle komma dit igen, dit upp, var de flesta av dagar omöjligt att tro. Ett annat liv, en svunnen tid. Tröstlös, ändlös väntan. Som att vänta på en vårdag i november. Samtidigt, nästan obemärkt, rör sig allt ändå sakta uppåt. Det går knappt att märka av rörelsen men den finns, om man fokuserar blicken mot ljuset. Likt man skådar efter långsamt fallande regn, under skenet av en gatlykta. Fina rörelser. En bit ovanför ytan nu. För trots första advent, upp och ned och lång bit kvar, börjar jag se vårtecken längs vägkanten. Som jag har längtat efter det här. Som jag har längtat efter att, åtminstone för en enstaka gång, kunna säga ett ”jo tack, det är rätt så bra”, till de undrande. Att få skriva ett – förhoppningsvis – lite mer hoppfullt och lätt inlägg till de läsande. Att få byta ut ett trött, argt och slitet ”varför?” till ett stillsamt, tacksamt ”tack” från djupet, till Honom som bär allt.

”Att nånting nånsin ordnar sig är omöjligt att tro
När natten faller över då och nu och sen
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom
Nu när mina drömmar frusits ner

Jag börjar tänka på vad som skrämmer mig mest
Det som är statiskt eller det som tar slut?

Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att det ska bli
Jag går upp igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att man kan”

(Emil Jensen, ’Igen ’)

Jag vill bara veta av ”tack”. Och det är ytterst vad jag känner. Ändå gör ”varför?”, nu och då, sin trotsiga, ifrågasättande röst hörd. Sticker upp hakan. Jag lägger locket på. Med en hård smäll. Jag vill bara veta av ”tack”. Bara veta av nu. Inget kan göras ogjort. Det bra som kommit av detta skulle måhända inte ha kunnat ske såren förutan. Ändå väger lärdomarna och självinsikterna lätt mot allt försakat, allt förlorat, mot alla tårar och allt mörker. Dyrköpta som få. Jag är modigare nu, samtidigt rädd. Starkare och skörare, tunnare hud över själ och hjärta. Jag har kommit en bit längre men frågorna framför har blivit fler. Vet mer, kan mindre. Närmare men allt i större skala. Känner mig själv bättre - förstår mig inte på mig, komplicerats. Det är ett sorts paradoxalt och twistat ”mycket vill ha mer” och ”två sidor av samma mynt”. Ett; hälften vunnet, hälften svunnet.

”Ändå har i stort sett alla jag någonsin intervjuat sagt att de genom att göra ett eller annat – tillfriskna från cancer, bestiga ett berg eller spela rollen som en av seriemördarna i en film – har lärt sig något om sig själva. Och jag nickar alltid och ler eftertänksamt, trots att jag egentligen vill tvinga dem att ge klara besked: ’exakt vad lärde du dig egentligen genom att ha cancer? Att du inte gillar att vara sjuk? Att du inte vill dö? Att det kliar på skallen när man har peruk? Jag vill ha ett utförligt svar.’ Jag misstänker att det är något de inbillar sig för att upplevelsen ska framstå som värdefull, istället för ett fullständigt slöseri med tid.”

(Nick Hornby, ’Fallhöjd’)

Jag kräver inga svar. Det är inte viktigt längre. Gör inget ogjort, tar det inte tillbaka. Ger inga garantier och ger föga mening. Vill bara veta av ”tack” och ”nu”. Jag kräver ingen förklaring eller mening bakom. Är det meningen att allt ska ha en mening? Mitt svar är bestämt och mitt svar är nej. Vissa saker är och förblir helt igenom meningslösa. Andra saker är helt igenom meningslösa men kan rycka med sig ett par nävar mening i fallet. Saker och ting kan ta nya vändningar, sluta gott, men att försköna elände, måla helvetet i pastellfärger, mildra eller söta lidande, ger intet mer än en bitter eftersmak. Kan inte vissa saker bara få vara heltigenom och totalt meningslösa? Jag kan tänka mig att ha det så.

”Nej, tragedin må inte förhärligas, lidandet aldrig sötas eller sökas. Det är. Och alla försök till förklaringar i stil med 'det här har nog drabbat er för att...' kan aldrig bli annat än förljugna lättvindigheter. Likväl. Aldrig tycks Gud träda människan närmre än i hennes dunkel. Aldrig sjunger hon vackrare än i natten.”

(Peter Halldorf, ’Hädanefter bli vägen väglös’)

Huvud

"I’m having trouble sleeping
You’re jumping in my bed
Twisting in my head
Leave me"

(Perishers, ‘Trouble sleeping’)

Mitt huvud har varit i ständigt fokus länge nu. Ett långt tag bestod jag av en enda stort värkande klump på en tanig kropp, som de bästa av dagar orkade koppla bort huvudets skrik och koncentrera sig tillräckligt länge och starkt för att knycka lite energi där uppifrån, alstra denna vidare till benen och röra sig i någon sorts riktning. Nu när skriken dämpats något, för att de bästa av dagar helt överröstas, hittar huvudet nya sätt för att stå i fokus och strålkastarljus. Dess fulaste trick är förvirrande tankar. Tankar som den sätter i rasande spin. Snart därefter snurrar allt som är jag kring dessa snurrande tankar. Huvudet lägger sig på sned och skrattar nöjt och gott. Det har vunnit igen.

Läser idag - en dag då klarsynen grumlats och nykläckta, insnärjda tankar snurrar fort - en krönika av Magnus Sundell. Han har fångat det här med huvudets oproportionerligt stora inflytande och plats. Dess totala övertag. Dess samtida vrånghet och brist.

”'Everybody says that the living is easy. I can barely see ’cause my head’s in the way.' (David Byrne) Så är det. Mitt huvud ställer till det och gör klarsynen dimmig. Alla tankar som krånglar till. Som mest gör mig förvirrad. Som får mig att tveka och tvivla; hur ska jag göra, vad ska jag välja? Håller aldrig tyst. Håller mig vaken om nätterna. Håller mig tillbaka.

När jag var liten fick jag ibland för mig att mitt huvud var för stort. Inser nu att det är sant. Huvudet är för stort. I vägen för det jag vill. Leva bekymmersfritt, med lätt hjärta och lätta steg. Huvudet bryr sig hela tiden. Kan jag inte sluta bry mig? Vara en kropp som bara styr sina steg rakt framåt. Reagera på behov och stimuli.

(Magnus Sundell)

Det är som att det lever sitt eget liv. Var tar jag slut och huvudet över? Tankar jag inte kan styra eller reglera. Släppa eller utveckla. Huvudet är för stort och i vägen och på samma gång för begränsat och inskränkt. Rent av dumt. Utvecklas de någonsin, huvudena? Någonstans måste väl huvudets kapacitet ha varit densamma för 2000 år sedan. Kanske är våra huvuden och det de innehåller, för små och för lite för vad vi och världen idag kräver av dem. Vore det idé att uppgradera dem, likt allt annat? Förstora. Fördubbla. Ibland tror jag att jag skulle klara mig bättre utan mitt huvud som gjort mig så mycket ont. I nästa stund avväger jag behovet av två huvuden, för att kanske då få plats och svängrum nog att hantera alla skrymmande, växande tankar.

”Det var uppenbart att jag behövde två huvuden, två huvuden tänker som bekant bättre än ett. Det ena fick väl vara det gamla huvudet, för det vet vad folk heter, vad de har för telefonnummer, vilka sorts frukostflingor jag föredrar och så vidare; det andra kunde iaktta och tolka det första huvudets beteende, ungefär som naturexperterna på teve. Att be det huvud jag nu har förklara sitt eget tänkande är lika poänglöst som att slå sitt eget telefonnummer på sin egen telefon: i båda fallen tutar det upptaget.”

(Nick Hornby, Fallhöjd)

Men jag lär mig: Jag köper ingen mer alldeles för stor vintermössa. Jag gör mina nackövningar, huvudet får underordnat följa med i rörelserna. Jag lägger på när det tutar upptaget och väntar med att ringa upp igen. Och då och då kortsluter jag alla huvudledningar och följer impulserna. Hjärtat. Låter detta bli huvudsaken.

Mörkersyn

Igår var jag och en vän på konstmuseet här i staden. En utställning med fokus på den unga konsten i Sverige. Fascinerande. Speciellt tanken på personerna bakom. Vad rör sig inuti dem? Ur vad skapas allt? Vi enades om att konstnär är inget man bara kan bestämma sig för att plötsligt bli, det är något man bara är. Alltid varit. En människa med för stor själ för utrymmet som finns den tillägnat. Känslor, inspiration och insida som måste ut. Som trängs. Ramlar ut och upp på ytor som blir föremål för beskådande blickar. Ögon som vill förstå, tror sig ana men säkert inte fattar någonting av varifrån allt som målats upp härstammar. Jag tog in det som lät sig men ödmjukade mig samtidigt för vetskapen att jag inte ens fattar hälften. Desto lättare hade jag att ta till mig det som stod skrivet i den folder som presenterade konstnärerna och deras verk. Kanske har det att göra med att jag har lättare för orden än för bilderna. Kortare väg in. Kanske har det att göra med att jag är mottaglig för det mesta såhär års. Särskilt texter innehållandes ”hopp” och ”ljus”, för att inte tala om ”meningen” och ”ge upp”.

”Ska vi ge upp nu och lägga oss ner för att dö? När vår uppgift känns oss övermäktig. När vi inte längre förstår meningen. När vi tappar kontrollen och inte längre tycker oss rå över det som händer omkring oss. Är det enkelt att ge upp då? Ge vika för det svarta och överge hoppet om ljuset? Eller finns ljuset alltid där? Alltid i färd med att möta varje nattsvart stund?”
(ur presentation av Benedik Kaltenborn och hans verk ”The End”)

Jag vill tro att ljuset alltid finns där. Om inte ljuset fanns, hur mörkt vore då inte mörkret? Det är bara svårt att se det komma en till mötes ibland. Världen är hundra mot en. Och det finns ingen rättvisa. Ge mig mörkersyn.

“Oh God, hold me now
Oh Lord, hold me now
There's no other man who could raise the dead
So do what you can to anoint my head

Oh God, where are you now?
Oh Lord, say somehow
The devil is hard on my face again
The world is a hundred to one again

Would the righteous still remain?
Would my body stay the same?”

(Sufjan Stevens/’Oh God Where Are You Now’)


”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus”. (Ps 139:11-12) ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. (Joh 1:5)

Kan själv

”Låt inte din självständighet vara till din nackdel”. En uppmaning sprungen ur omsorg. Den avslutande frasen i ett sms från en vän. Att våga beroende. Släppa taget om sig, sina brister, sina kamper, sina förlorade slag och sitt fördolda. Släppa in omsorgen och tankarna från människor som faktiskt vill och orkar finnas. Jag är ofta för dålig på det.

Jag har funderat en del kring ”beroende”. Klingar det väl eller skapar det missljud? Att vara beroende av något är att inte kunna sluta med det, i uppslagsbokens värld. Förknippas gärna med missbruk. Ljuder oförtjänt(?) illa. För är det sant att beroende kväver en relation? Finns inte positiva beroenden? Behöver inte ett mått av beroende finnas för att också göda relationen? Är beroende alltid förenat med krav och förväntan? Hur mycket kan man förvänta sig av en annan människa? Kan man alls förvänta sig något eller är allt en välsignelse av nåd kommen? Osv. osv., i det oändliga...

Jag skräms av att jag låtit mig bli beroende, förväntande och de sår jag därigenom gläntat på. Smutsiga rester av uttjänt kirurgtejp runt sårkanterna. De står för rämnade murar. För mod och dåraktighet. Samtidigt som jag tänker att viktigare än behovet av andra är känslan av att vara behövd. Alla behöver behövas. Att få vara ett plåster på, för att dra sårmetaforen ännu längre. Som i dragna musikparallellen i låten ’Poppies And Peonies’; ”And I wanted you to need me, and I wanted to need you” (Christian Kjellvander, ‘Poppies And Peonies’).

Ibland ångrar jag blottandet. Tänker att det är mitt eget fel att allt blev lite skörare och totalt oskyddat. Ångrar att jag låtit mig bli beroende av någon eller något utanför mig själv. Samtidigt är ensamheten ett högt pris att betala för styrka och ”kan själv-idealet”. För om ingen ser mig på insidan, vem är jag då? I andra ser vi oss själva. Kanske är självständigheten och oberoendet först och sist bara ett sätt att skydda oss själva från vår egen spegelbild. Tredagarsstubben, de aldrig läkande såren och blicken vi inte orkar möta.

”Jag är starkare. Och mer ensam. Säg är det likadant för dig?”
(TAW, ’Det går inget bra nu’)

Förmodligen är det dömt att misslyckas att tro att självständigheten, individualismen och oberoendet i sig, har något egenvärde. Tro att de tar oss vidare och någonstans bra, när de egentligen för oss längre bort från den som söker sig nära och kanske i det långa loppet faktiskt också längre bort ifrån oss själva. Vi som är skapade ur relation, till relation. Ingenting i oss själva. På djupet beroende av verkligheter utanför oss själva.

Jag låter ett citat av Madonna avsluta kvällens bryderier. För nog har hon fattat grejen; ”I am because We are”. Godnatt och allt sånt.

The sound of silence

Idag har jag inte pratat med en enda människa, förutom ett ”hej” och ett ”tack” till kassörskan på ICA. Fast det gills inte. Jag har inte saknat att prata med någon heller. Mina egna tankar räcker ibland rätt bra som underhållning och sällskap, om jag är på det humöret. Då jag trivs med mitt eget sällskap, tystnaden och de inverterade samtalen i mitt huvud. Det är stor skillnad på att vara tyst och att vara ensam.

När man tänker på det är det inte helt i sin ordning att inte ha utbytt en fullständig mening med en enda levande varelse på en hel dag - men väl en bedrift. Men jag aktar mig för att bli min egen bästa vän. Det kan aldrig sluta väl. Imorgon ska jag kompensera för all tystnad. För försummade ord.

"And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence"

(Simon and Garfunkel, 'The Sound Of Silence')

Stuck in a moment

“I never thought you were a fool
But darling, look at you. Ooh
You gotta stand up straight, carry your own weight
'Cause tears are going nowhere baby

You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And now you can't get out of it
Don't say that later will be better
Now you're stuck in a moment
And you can't get out of it

You are such a fool
To worry like you do. Ooh
I know it's tough
And you can never get enough
Of what you don't really need now
My, oh my”

(U2, 'Stuck In A Moment')

Det finns inga sätt att beskriva den på; kaoskänslan som greppat sig fast unuti. Som blåser upp och virvlar runt. Som drar till sig alla tankar och planer. Drar dem med sig i virveln, ner i hålet av ingenting, det bottenlösa tomma. Ensamt ekar hoppet kvar där inne. Hoppet som med nöd och näppe lyckats klamra sig kvar, om än illa tilltygat. Likt en blekt och vindpinad, fransig vimpel, fladdrar den på tre kvarts stång. Firar ånyo varje dag. Hyllar friheten. Vad hoppet inte tar hänsyn till är att friheten drar tunga, ytliga andetag. Kippar efter fri, lätt luft. Ägaren av denna frihet märker knappt längre dess existens. Friheten är palliativ och tornadon inuti dränker de få, små livstecken den ger utlopp för.

Det finns inga sätt att beskriva sakernas tillstånd på. Ovan citerade låt kom till mig igår kväll när jag skulle sova och den fångar lite av det. Lite av hur det är. För det är låst läge. Jag och allt i mig är fast i tiden, i livet och kan bara driva med. Fjättrade. Kan varken ändra takten eller byta riktning. Jag vill vidare fort och på en gång men omständigheterna har tagit polisgrepp och håller mig fast, håller mig kvar. Det får mig att ännu mera vilja fly allt. För tankar och planer finns inget svängrum. Känner paniken tillta. Stilla fladdrar vimpeln. Det bedrägliga hoppet gör mig gång på gång besviken. Men hoppas kvar. Som vore jag beroende av besvikelser.

Tröstäta, att äta sina känslor, inte ens det fungerar. Förmodligen lika bra det. Skulle jag omsätta känslorna i mat, vore mitt BMI för länge sedan överskridet och i höjden skjutet. Istället läser jag och flyr till andra världar, lyssnar, spelar musik som får mig i andra stämningar, hittar andra problem att bry skallen med och suckar trötta böner till den Gud jag tror kan göra vad han vill. När han vill. Hoppet fladdrar tappert på med fransiga ändar. Hoppas kvar. Hoppas på snart. Sjunger när vinden tar tag i det;

“It's just a moment
This time will pass”

Den ledsne Guden

Hellre Gud än inte. Gud finns, men Gud är ledsen. Svaret från en kille på min fråga angående ’frågan Gud’. Jag tänker på min ledsne Gud. Jag tänker på gårdagens ord i min slimmade bibel. Orden ur Romarbrevet; ”Det står skrivet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. --- Förödelse och elände råder på deras vägar, och fridens väg känner de inte. De har inte Gudsfruktan för sina ögon.” (Rom. 3:10-12, 16-18)

’Inte en enda’. ’Ingen’. ’Alla’. Och på andra sidan avgrunden den gode guden. Han med öppna armar och ett ärr i sidan. Den djupaste glädjen, den svåraste sorg. Kärlek och lidande. För jag kommer fram till att det är så det måste förhålla sig. Min Gud känner allt jag känner upphöjt i tusen. Känner med mig. Kämpar för mig. Plockar upp mig. Han är alla känslor dragna till sin spets. Till det yttersta och till det innersta. Min Gud är allt igenom glädje. Men min Gud är också ledsen. Har sorg. Allt annat vore likgiltighet.

”Det sägs om Gud att ingen kan se hans ansikte och leva. Jag har alltid trott att det betydde att ingen kunde se hans strålglans och leva. En vän till mig sade att det kanske betydde att ingen kunde se hans sorg och leva. Eller kanske hans sorg är hans strålglans.”

(Nicholas Wolterstorff)

Jag tycker om tanken på en ledsen Gud. En Gud som känner sorg. En sådan Gud berör mig. Och allt annat vore likgiltighet. För hur, hur kan han vara annat när han ser på oss? Hur vi behandlar varandra; grälar, hatar, sviker och slåss. Hur vi behandlar den jord han skapat och allt uppå den. Den jord vi grisat ner. Misskött. Satt ur spel.

Hade jag varit Gud hade jag inte varit här. Jag hade lämnat det sjunkande skeppet för länge sen. Startat ett nytt projekt på en annan planet, miljarders ljusår bort. En planet där varelserna skötte sig bättre. Förstod Gudsfruktan. Eller ännu troligare; lämnat fördärvet för en planet där jag kunde vara ifred. Ensam.

Ibland behöver jag en smäll på käften. Det står klart. Hade jag varit Gud hade jag lämnat mig. Men han vill bättre för oss. Vill glädje. Den gode guden. Han med öppna armar och ett ärr i sidan. Hans kärlek hindrar honom från att lämna oss i skiten. Den som vi själva skapat. Det måste vara väldigt frustrerande.

Frågorna och svaren

De senaste dagarnas upplevelser har väckt tankar. Väckt tro och hopp. Väckt samtidig tvivel och tillfälligt slumrande frågor. Det finns för många svåra frågor. Yrvakna på fel sida. Jag vill så gärna förstå. Ha alla svaren. Men jag är inte ens nära. Att vissa frågor kanske inte ens har något riktigt svar, eller varför inte en massa svar, gör dem inte mindre intressanta. Gör mig inte mindre frustrerad.

I helgen drabbade den åter; den där starka förvissningen. Övertygelsen om att ’det är på riktigt’. En ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om-upplevelse. För en begränsad stund, för en kort tid, känns allt självklart och ogrumlat. Totalt fokus och total tillit till det som är. Till Honom som är. Titulerad ’Jag Är’. Allt annat känns oviktigt. Där och då förstår jag allt. Allt är rent och äkta. Nu, någon dag senare förstår jag ingenting. Vet intet. Som oftast. Krampaktigt har jag försökt hålla ”dået” kvar. Nu är det nu och förtrollningen är bruten. Jag är vilse i bruset igen och får leva på tidigare vetskaper och den inre vissheten. Vissheten som vanliga dagar mest gör sig hörd som en stillsam viskning, men som alltid finns där i bakgrunden. De gånger jag vill, orkar och tar mig tid att lyssna. Viskar ord om ett verkligt hopp, en glädje bortom den jag ser och en framtid full av sång. En viskning i dur. Räddningen, även för lomhörda grubblare som jag.

Visshetsrösten är den som fångar mig när jag trasslat in mig i tankar, omvärderat allt och inte vet vad som är upp, rätt eller framåt längre. Viskar ’Jag Är', nu några dagar senare, när jag inte är säker på någonting. Hur kan jag vara sån här? Jag ifrågasätter allt jag vet och känner mig som Jesu sämsta fan. Inget känns säkert och knappast på riktigt. Frågetecknen tar över. Vissa stunder ifrågasätter jag till och med orden som kommer ur mig. Idag tröstas jag lite av en text av Owe Wikström som jag ramlar över. Fritt sammanfattat, utplockat och lagom lösryckt skulle den låta såhär; Det alltför självsäkra bör stillsamt men effektivt punkteras. De som är helt igenom övertygade bör stundom misstänkliggöras. I varje mogen livshållning finns både ett mått av förundran och av tveksamhet. Tomas Tranströmer talar om ”Detta orubbliga Kanske” som bär oss uppför djupen. Motsatsen till tvivel är inte säkerhet utan tillit. Det är därför jag misstror ”de alltför säkert troende”. Den som är framme har lång väg att gå.

Var finns balansen? Vägen mellan högmod och självförakt. Livshållningen mellan farisé och tvivlare. Äktheten. Att leva som man lär. Vem är jag när ingen ser på? ...och allt det där. Ibland är det lätt att lura sig själv att tro att man har svaren. Förstår sig på livet. Meningen. Och leva så. Sanningen i en liten ask. Men snart kommer sanningen ikapp dig, den som du trodde dig kapslat in, och det skriker ”farisé, farisé!” om allt du är. För i själva verket finns inga självklarheter. Det finns bara en massa ’kansken’ men också ett hopp och en förvissning. Och ibland glimtar av ’på riktigt’ och ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om’.

"There are days I don’t believe the words i say
Like a life that I’m not living
A song that I’m not singing but to you

There are times that I believe I’m satisfied
Like an intimate connection
Despite this bad reception with you

And I am like a mockingbird
I’ve got no new song to sing
And I am like an amplifier
I just tell you what I’ve heard
Oh, I’m like a mockingbird

And yes, it’s true that I need this more than you
Like one whose name is many
Have mercy, please don’t send me away

And I’ll do all I can
To be a better man
Oh I’ll clean up this act
And be worse than we started"

(Derek Webb, ‘Mockingbird’)

Väljer dig

I min port bor bland andra, förutom jag och Sigge, ett trevligt äldre par. Åtminstone ser de väldigt trevliga ut och framförallt verkar de ha hemskt trevligt tillsammans. Trivas. De är båda väldigt kortväxta. Som vore de måttbestämda för att passa varandra. De har säkert varit gifta sedan krigsdagar och de gör allt tillsammans. Cykelutflykter på rad med hjälmar på. ICAbesök med de inhandlade varorna gungandes i en kasse mellan sig. Ett handtag var. Bussväntandes sida vid sida på den blå bänken. Och säkert mycket mer som jag inte haft möjlighet att observera. Idag hade de tvättid. De hade riktigt boat in sig där i tvättstugan. Hade med sig läsning och något att äta.

Långa liv. Jag möter dem varje dag. Tilldelas en bit. Gamla människor har alltid fascinerat mig. De bär ett helt liv bakom sig. I sig. Sorger och kärlekar. Uppförsbackar och ljusa nätter. Vägar som ingen annan gått. Berättelser i en upplaga. Och än mer fascinerade är gamla människor som håller ihop, i lycka och i kaos, och som har så gjort större delen av sina liv. Inte för att de måste. För att de valt och väljer det. Som växt samman och pratar samma språk, med samma ord och fyller i varandras luckor (likt Bill och Bull i Pelle Svanslös). Är ett. Och trivs. Mest hela tiden.

Som mannen som dag ut och dag in, från tidig morgon, kom till min avdelning för att hålla sin svårt dementa hustru sällskap. Läste högt eller spelade hennes älsklingssånger på bandspelaren han hade med. Hon stirrade tyst. Förmodligen uppfattade hon knappt hans närvaro. Det spelade lite roll. Han valde att finnas där. Ändå. Eller som en söt, reumatisk tant jag hade hand om för någon sommar sedan. Gammal och svårt drabbad av sin sjukdom men envis och skojfrisk och en av två. Den andre, hennes medvandrare och make, kom varje dag och hälsade på. Satt vid hennes sängkant. Slängde käft, smågnabbades, skojade och delade dagarna. Så som han alltid gjort. Som han lovat göra. Och trivdes. Han kom sällan tomhänt. Hade med nyplockade blommor, pinnglass eller smultron i små, små återförslutningsbara påsar.

Människor som dessa inger hopp. De är lite av hjältar för mig. Gemenskap självklar, gränslös och otvungen. Som vore de ett hjärta i två kroppar. För det handlar inte enbart om ett engångsbeslut. Det där med att hålla ihop. Att finnas kvar. I lycka och i kaos. Inte för att man måste. Utan för att man vill. För att man valt och väljer det. Varje dag.

Får jag inte en bok eller en låt tillägnad mig, skulle jag kunna nöja mig med smultron. I en återförslutningsbar påse då. Det är kärlek.

”Vad som än hänt med dig
och hur det än visar sig
jag kan vara där
mitt i ditt krig
din första hjälp
varje väg vi gått
försvarar oss nu

Varje dag vaknar jag
Upp och väljer dig”

(Tomas Andersson Wij, ’Väljer dig’)

Står ut

”Kan det hända mer
Är det inte färdighänt snart
Är det inte lugnt och bra som det är
Kan man inte bara få stå här
och låta vattnet skumma och stänka
Smeksamt masserande som ett bubbelbad
Som i en lyxbetonad, kroppsbejakande jacuzzi
I ett harmoniskt spa
med förinspelad delfinsång i bakgrunden
och blunda mitt i ingenting

Glöm det
Här kommer hela broar, hela städer farande
Här kommer ett sammanträde
en lycklig tilldragelse, en solskenshistoria
Här får man en parkbänk i skallen

Och som en sten i strömmen står man där
Står där och står ut”

(Ur: 'Det händer', Solja Krapu)

Balkongrök

Igår pajade min dammsugare. Så typiskt. Den bara dog. Kanske var det värmen. Utslagen. Jag som skulle göra födelsedagsfint. Jag som inte var klar...! Det var så pass skitigt här att ett nu ganska tydligt halvstädat rum (i ordets rätta bemärkelse) framträdde. Nästan så man kan se exakt när och var i själva städprocessen som den tappade sugen. Tanken att låna Sigges dammsugare flög förbi men orkade inte landa. Såg det lite som ett tecken att den kraschade. Som att det nog var meningen att jag inte skulle städa mer. Dessutom dog den uppbådade städivern knall och fall, när jag strax efter dammsugarens sista suck blev utskälld av grannarna för att det kom in damm på deras balkong när jag skakade av mina mattor. Uppretad och skrovlig rökröst. Jag visste faktiskt inte att de satt där. Annars brukar man ju rätt tydligt bli varse. Känna stanken. Oset. Svarta lungor för sin inre syn. Jag blev jätteirriterad. Jag hade lust att skrika något tillbaka om att jag dammar mina mattor ute på framsidan om ni röker ute på framsidan. Att de slipper damm hos sig om jag slipper deras förpestande rök hos mig! Någon sorts rättvisa måste det väl ändå finnas?! Har jag någonsin skällt på dom? NÄ, trodde väl det! Och då röker de ändå i runda slängar 30 gånger per dag. Var! 30x2=60. Jag dammar mattorna någon gång per månad i de bästa av världar. Högst. Jag vill ha nya grannar. Jag vill bara ha grannar som Sigge. Som är gamla och fina och snälla och inte spelar ful musik, sprider cancer eller går med hälarna.

Läser i Hyresgästföreningens tidning Hem&Hyra om Ylva och Håkan som inte kan använda sin balkong på grund av grannarnas frekventa bolmande. De begärde sänkt hyra då de inte kunde utnyttja hela lägenheten, men förlorade kampen mot balkongröken i tingsrätten. Att grannen röker i ”rimlig omfattning” får man tåla. Punkt. För Håkan och Ylva blev det till att köpa en stor fläkt och till slut en husvagn för att kunna andas lite frisk luft.

Att grannarna dammar i ”rimlig omfattning” får man tåla tänker jag, fortfarande lite irriterad, när jag vid midnatt försynt dammar de sista mattorna. De jag inte kunde med att skaka tidigare. Ljudlöst och snabbt förstås. Allt för för husfriden. Då när de rökande lämnat in för dagen. Dragit sitt sista kvällsbloss.

Jag är den goda grannen. Den fega grannen. Hon som en dag ska samla mod. Svara emot och trotsa de ilskna rökrösterna. Sätta ultimatum. Skipa rättvisa. Men som kommer sluta upp irriterad och tyst. Inpyrd. Med sina smuliga mattor, en trött bordsfläkt och en Kabe Safir från -87.

Kom nya tider

Min balkong är min borg. Här har jag suttit mest hela dagen. Här sitter jag ute på en av mina klaffstolar och är arg. Arg på orättvisor som gör världen obegriplig, på Gud som som slagit dövörat till, på bajsförbundet som är mesar och låter nöja sig med fickpengar och en klapp på axeln. Med mindre än så om du vill. Framför allt rör ilskan mitt eländiga huvud som bränner och spänner och vill pressa ögonen ur sina hålor. Vad finns kvar i det som orkar värka?! Liksom. Här sitter jag och ser förmiddagens tvätt sakta soltorka över balkongräcket. Ser en hare skutta förbi. Modell mindre. Här sitter jag och läser ”Brustna hjärtans café” av Lolly Winston och låter distrahera värk och tankar. Komisk, tragisk, trevlig. En sån bok man önskar att man själv skrivit. Eller kanske ännu hellre blivit tillägnad. Nu står det ”Till Anders” på första bladet.

“And I know that It’s a wonderful world
But I can’t feel it right now
Well I thought that I was doing well
but I just want to cry now
Well I know that It’s a wonderful world
From the sky down to the sea
But I only can see it when you’re here
Here with me”

(James Morrison, ‘Wonderful World’)

Årets ljusaste och vackraste tid. Jag anstränger mig för att njuta, känna det, men förstår att något är fel. Man borde inte behöva anstränga sig. Alls. Jag saknar henne som orkar finnas. Klart jag överlever förutan men livet går ut på mer än att bara överleva. Anstränga sig. Mer än klara sig till andra sidan helskinnad. Ta sig igenom och förbi dagar. Det har varit alldeles för mycket härda ut och ”överleva” på sistone. Fast jag haft henne. Idag är huvudvärken värre än på jättelänge. Jag stålsätter mig för att inte bli rädd och tappa besinningen. Att bli rädd och ledsen, när den enda som kan 'göra glad' och 'rycka upp' när man helt träffat botten, finns ett halvt klot bort, är livsfarligt. Så jag aktar mig noga. Jag väljer att vara arg. Jag tröstar mig lite med mina nyanlända skivor och intalar mig själv att jag är självständig. Trygg. Känner mig själv. Klarar mig bra. Åtminstone var jag det. Åtminstone gjorde jag det.

“Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you and where you'd gone
and let the world spin madly on”

(The Weepies, ‘The World Spins Madly On’)

Jag vet att jag sagt det förut men nu är det på riktigt. Jag orkar inte mer. Stannat hemma från jobbet. Tänker inte orka mer.
I alla fall inte idag.

Kom kraft, kom ork, kom nya tider.
Kom Gud, kom gör allt nytt.

Klart att jag inte har

Jag går isär. Går i cirklar. Det sliter och rycker åt ett och alla håll. Jag vill byta ut allt. Fattar inte hur jag kunde vara nöjd igår.
Ombytlig. Har en släng av par-ångest och ett par rejäla doser vilja-fly-ångest. Varför, åh v-a-r-f-ö-r, är ingenting på riktigt?! Skummar igenom mina tidigare inlägg. En olustig känsla infinner sig. Jag har ändå trott att jag någonstans höll mig inom ramarna. Nog för att jag medvetet, nu och då, balanserat på gränsen till för nära och privat men jag trodde ändå jag höll distansen. Hade kontroll. Bibehållen balans. Självbevarelsedrift. Integritet. Vad du vill. Klart att jag inte har.

Läser baksidetexten till Roy Anderssons senaste film “Du levande”, som en vän tipsat om. Tänker att jag borde se den. Tänker att beskrivningen av den lika gärna kunde vara en beskrivning av min blogg; " 'Du levande' visar den mänskliga varelsen, i hennes storhet och i hennes ynklighet, hennes glädje och sorg, hennes självsäkerhet och vilsenhet, hennes längtan efter att bli älskad och bekräftad; en varelse som man både vill skratta åt och gråta över."

Ett visst mått av känslor måste finnas, samlas och bli många där inne, för att de ska bli trångbodda. För att vilja ut och delas med av. För att något ska bli gjort och skrivet. Idag är hjärtväggarna så permeabla de bara kan bli. Genomsläppligheten total. Så jag passar på att skriva medan det känns. Med risk för att spräcka ramarna. Tappa balansen och sticka hål på integriteten. För det är så det är. Jag känner mig fel och miserabel idag. Och rastlös på alla plan. Känner lite för mycket av allt. Vill nytt. Något att bygga på. Någon normal. Något riktigt. Jag vill ha svar på alla svåra frågor och jag önskar att någon väntade på mig någonstans. Ungefär så.

Läser låttext av Britta Persson och önskar att titeln var min. Klockren. Önskar defragmentering var möjlig. På riktigt.

“I don't know what your target was
But you strike me at heart
It's been a strange week and yet it's not over
To stay focused is hard
But it's friday night
I'm more tired than alive
No work will be done
No work will be done

What I need is a program
That could defrag my heart
What I need is a program
That could defrag my heart
Or else I need another heart

Or else I need a new heart"

(Britta Persson, ‘Defrag My Heart’)

Det är fredag kväll. Jag är mer trött än levande. Inget kommer att blir gjort. En av många trånga tankar slipper ut; "bli kvar". Or else I need another heart. Or else I need a new heart. Vad Du vill. Saknar. Klart att jag inte har.


(Just som jag publicerat inlägget ovan, slår en textrad av Tomas Andersson Wij plötslig mig:
"Nångång måste man stanna. I det man har. Och inte har."
Knockout.)

Trygghet och äventyr

Dagens insikt. Jag tänker inte längre när jag är i affären och handlar. Som i trans rör jag mig bland hyllorna. Som runt en uppgjord bana med start och mål. Jag köper samma tvål och samma ost i samma ordning och slutsumman för varje inköp hamnar i samma pris-spann. I bara farten. Jag har blivit en vanemänniska. Det tar exakt trettiofem minuter för mig att göra mig i ordning på morgonen innan jobbet. Oavsett. Exakt sju minuter från dörren till omklädningsrummet nere i kulverten. Två minuter upp. Jag har blivit en vanemänniska. Det sista jag gör innan jag lämnar lägenheten är att kolla spisen. På ren rutin. När jag kommer hem är det första jag gör att slå på stereon, öppna altandörren och gå på toaletten. I precis den ordningen. Jag somnar med huvudet vänt mot väggen. Varje kväll. Morgnar och kvällar blir till veckor som rullar på i ett taktfast tempo. Param-pam-pam. Jag har blivit en vanemänniska. En Svensson. Detta slår mig samtidigt som jag i framtidstankarna går och fasar över just den sortens liv. Över slentrian, tristess, långsamhet, vardag och ekorrhjulet. Över stadgad och hemtam. Över trygghet?

Nästa insikt. Trygghet och äventyr. Dessa två ringar in allt det andra. Som en fårhund kring en hjord med boskap. Allt det viktiga komprimerat och inneboendes i två ord. Dessa två ord i jämna doser om varandra. Smakfullt avvägda. Varken för mycket eller för lite. Det är vad som behövs. Allt som behövs. Det enda jag ber om och begär. Kanske har jag för mycket trygghet som det är. Eller bara för lite äventyr. Eller egentligen ingenting av någonting. Kanske är också detta vad vi ytterst söker i människor. Trygghet. Äventyr. I jämna doser.

En gång gick jag vilse på fjället. I dimma. Jag och en vän. Med lite vilja kunde man se sin utsträckta hand framför sig. Sikt på en armlängds avstånd. Innerst inne livrädda men kloka nog att hålla paniken tillbaka, inte låta något sippra ut och riskera att oroa och skrämma upp den andre, mer än kanske nödvändigt. Tänka rationellt, andas, hålla stånd, ta det kallt, allt medan tidningsrubrikerna flimrade förbi framför ögonen. Dramatiska scener; ”flickor försvunna i dimman”, skallgångskedjor, äta larver och lavar, förfrusna fingrar och helikopterfärd. Ett äventyr, i efterhand ett spännande minne. För stunden allting annat. Vi hittade till slut ut ur dimman, oförtjänt oskadda. På lätta fötter, på väg hem till stugan efter dagens blessyrer, lättade och nöjda, kom vi på vad som räddat situationen, – egenskaper som plockats fram och räddat dagen – vi var lugna och modiga.

Lugn och mod. Trygghet och äventyr. Vardagslunk och dramatik. Det är vad som behövs. Svenssonliv – på en armlängds avstånd. Nära-döden-kick – på en armlängds avstånd. Jag mittemellan. Lagom sikt. Trygghet och äventyr. I rätta mått. Överlappande. I jämna doser om varandra. Det är allt jag behöver. Det enda jag ber om och begär. "Kanske är det inte så lite", tänker jag, innan jag somnar. Huvudet vänt mot väggen. Kanske är det inte så lite.

”Och varje andetag tar slut min vän
sen andas du igen
Och varje arbetsdag tar slut min vän
sen går du dit igen”

(Raymond & Maria , ’Någonting på NK’)

Omrörd. Berörd.

Än en gång tvingas jag ödmjukt låta gamla regler och förutfattade ordningar falla. Förvånad med glad över hur hon och hennes sång – ett litet inslag i det stora hela – satte allt i ett annat ljus, berörde ett annat djup. Sökte sig ner i grunden. Rörde om och rörde upp. Med lite hjälp av himlen vill jag tro. En klump i halsen, en stilla tår i ögonvrån och en försiktig kramp i magen. Nära. Aldrig berör någon som Du.

Hon hade sjungit sina sånger en massa gånger. Jag hade lyssnat. Hon hade spelat sitt piano, så bra det bara går och gjort allt rätt. Ändå hade det aldrig helt nått fram till mig. Nått in. Förrän idag. Och jag ville tacka henne för just den här sången. Den var till mig. Slog sig rakt in. Lät upp mitt sinne. Lät orden leta sig in. Murar falla. Åh, hur ofta de hindrar mig från Dig, från andra och från mig själv. Från att ta in och ge ut. Från att leva mig in i och leva ut. Titta in och hitta ut. Idag träffades jag som av en uppsökande missil. Överumplad. Ett hål kvar där udden trängt in och vidare ut. Hänförd. Öppen, liten och längtande.

”Lyft upp mig från min rädsla
Kasta mig mot min längtan
Var mitt skäl till att leva
Fyll mitt hjärtas hål”

(Särla, 'Jag kastar mig mot min längtan')

Sitter i min lägenhet med balkongdörren öppen. Det är vårkväll och jag lyssnar till nyinköpt skiva med Woven Hand, i oset av cigarettrök från grannarna. Skarpa pustar letar sig tillsammans med vårvindarna in till mig. Något mindre friska är klart. Röken leka och viska. Musiken spela. Mullra. Jag försöker hårt att bara vara. Inte tänka så mycket. För mycket. Fel musik inser jag snart. Jag dras med. Det är bombastiskt och mäktigt. Den letar sig in, med lite hjälp av himlen vill jag tro. Texterna kräver min uppmärksamhet. På alla plan. Och för andra gången idag närmar sig något av den där känslan. En klump i halsen, en stilla tår i ögonvrån och en försiktig kramp i magen. Nära. Aldrig berör någon som Du.

”She will understand
from the bottom of her heart
embellished by pains engraving
Just how great
thou art”

(Woven Hand, ‘The Good Hand’)