Den ledsne Guden

Hellre Gud än inte. Gud finns, men Gud är ledsen. Svaret från en kille på min fråga angående ’frågan Gud’. Jag tänker på min ledsne Gud. Jag tänker på gårdagens ord i min slimmade bibel. Orden ur Romarbrevet; ”Det står skrivet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. --- Förödelse och elände råder på deras vägar, och fridens väg känner de inte. De har inte Gudsfruktan för sina ögon.” (Rom. 3:10-12, 16-18)

’Inte en enda’. ’Ingen’. ’Alla’. Och på andra sidan avgrunden den gode guden. Han med öppna armar och ett ärr i sidan. Den djupaste glädjen, den svåraste sorg. Kärlek och lidande. För jag kommer fram till att det är så det måste förhålla sig. Min Gud känner allt jag känner upphöjt i tusen. Känner med mig. Kämpar för mig. Plockar upp mig. Han är alla känslor dragna till sin spets. Till det yttersta och till det innersta. Min Gud är allt igenom glädje. Men min Gud är också ledsen. Har sorg. Allt annat vore likgiltighet.

”Det sägs om Gud att ingen kan se hans ansikte och leva. Jag har alltid trott att det betydde att ingen kunde se hans strålglans och leva. En vän till mig sade att det kanske betydde att ingen kunde se hans sorg och leva. Eller kanske hans sorg är hans strålglans.”

(Nicholas Wolterstorff)

Jag tycker om tanken på en ledsen Gud. En Gud som känner sorg. En sådan Gud berör mig. Och allt annat vore likgiltighet. För hur, hur kan han vara annat när han ser på oss? Hur vi behandlar varandra; grälar, hatar, sviker och slåss. Hur vi behandlar den jord han skapat och allt uppå den. Den jord vi grisat ner. Misskött. Satt ur spel.

Hade jag varit Gud hade jag inte varit här. Jag hade lämnat det sjunkande skeppet för länge sen. Startat ett nytt projekt på en annan planet, miljarders ljusår bort. En planet där varelserna skötte sig bättre. Förstod Gudsfruktan. Eller ännu troligare; lämnat fördärvet för en planet där jag kunde vara ifred. Ensam.

Ibland behöver jag en smäll på käften. Det står klart. Hade jag varit Gud hade jag lämnat mig. Men han vill bättre för oss. Vill glädje. Den gode guden. Han med öppna armar och ett ärr i sidan. Hans kärlek hindrar honom från att lämna oss i skiten. Den som vi själva skapat. Det måste vara väldigt frustrerande.