söndag 30 november 2008

Varför "varför"?

Att jag någonsin skulle komma dit igen, dit upp, var de flesta av dagar omöjligt att tro. Ett annat liv, en svunnen tid. Tröstlös, ändlös väntan. Som att vänta på en vårdag i november. Samtidigt, nästan obemärkt, rör sig allt ändå sakta uppåt. Det går knappt att märka av rörelsen men den finns, om man fokuserar blicken mot ljuset. Likt man skådar efter långsamt fallande regn, under skenet av en gatlykta. Fina rörelser. En bit ovanför ytan nu. För trots första advent, upp och ned och lång bit kvar, börjar jag se vårtecken längs vägkanten. Som jag har längtat efter det här. Som jag har längtat efter att, åtminstone för en enstaka gång, kunna säga ett ”jo tack, det är rätt så bra”, till de undrande. Att få skriva ett – förhoppningsvis – lite mer hoppfullt och lätt inlägg till de läsande. Att få byta ut ett trött, argt och slitet ”varför?” till ett stillsamt, tacksamt ”tack” från djupet, till Honom som bär allt.

”Att nånting nånsin ordnar sig är omöjligt att tro

När natten faller över då och nu och sen
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom
Nu när mina drömmar frusits ner

Jag börjar tänka på vad som skrämmer mig mest

Det som är statiskt eller det som tar slut?

Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig

Det tror man aldrig att det ska bli
Jag går upp igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att man kan”

(Emil Jensen, ’Igen ’)

Jag vill bara veta av ”tack”. Och det är ytterst vad jag känner. Ändå gör ”varför?”, nu och då, sin trotsiga, ifrågasättande röst hörd. Sticker upp hakan. Jag lägger locket på. Med en hård smäll. Jag vill bara veta av ”tack”. Bara veta av nu. Inget kan göras ogjort. Det bra som kommit av detta skulle måhända inte ha kunnat ske såren förutan. Ändå väger lärdomarna och självinsikterna lätt mot allt försakat, allt förlorat, mot alla tårar och allt mörker. Dyrköpta som få. Jag är modigare nu, samtidigt rädd. Starkare och skörare, tunnare hud över själ och hjärta. Jag har kommit en bit längre men frågorna framför har blivit fler. Vet mer, kan mindre. Närmare men allt i större skala. Känner mig själv bättre - förstår mig inte på mig, komplicerats. Det är ett sorts paradoxalt och twistat ”mycket vill ha mer” och ”två sidor av samma mynt”. Ett; hälften vunnet, hälften svunnet.


”Ändå har i stort sett alla jag någonsin intervjuat sagt att de genom att göra ett eller annat – tillfriskna från cancer, bestiga ett berg eller spela rollen som en av seriemördarna i en film – har lärt sig något om sig själva. Och jag nickar alltid och ler eftertänksamt, trots att jag egentligen vill tvinga dem att ge klara besked: ’exakt vad lärde du dig egentligen genom att ha cancer? Att du inte gillar att vara sjuk? Att du inte vill dö? Att det kliar på skallen när man har peruk? Jag vill ha ett utförligt svar.’ Jag misstänker att det är något de inbillar sig för att upplevelsen ska framstå som värdefull, istället för ett fullständigt slöseri med tid.”

(Nick Hornby, ’Fallhöjd’)

Jag kräver inga svar. Det är inte viktigt längre. Gör inget ogjort, tar det inte tillbaka. Ger inga garantier och ger föga mening. Vill bara veta av ”tack” och ”nu”. Jag kräver ingen förklaring eller mening bakom. Är det meningen att allt ska ha en mening? Mitt svar är bestämt och mitt svar är nej. Vissa saker är och förblir helt igenom meningslösa. Andra saker är helt igenom meningslösa men kan rycka med sig ett par nävar mening i fallet. Saker och ting kan ta nya vändningar, sluta gott, men att försköna elände, måla helvetet i pastellfärger, mildra eller söta lidande, ger intet mer än en bitter eftersmak. Kan inte vissa saker bara få vara heltigenom och totalt meningslösa? Jag kan tänka mig att ha det så.

”Nej, tragedin må inte förhärligas, lidandet aldrig sötas eller sökas. Det är. Och alla försök till förklaringar i stil med 'det här har nog drabbat er för att...' kan aldrig bli annat än förljugna lättvindigheter. Likväl. Aldrig tycks Gud träda människan närmre än i hennes dunkel. Aldrig sjunger hon vackrare än i natten.”

(Peter Halldorf, ’Hädanefter bli vägen väglös’)

tisdag 18 november 2008

Huvud

"I’m having trouble sleeping
You’re jumping in my bed
Twisting in my head
Leave me"

(Perishers, ‘Trouble sleeping’)

Mitt huvud har varit i ständigt fokus länge nu. Ett långt tag bestod jag av en enda stort värkande klump på en tanig kropp, som de bästa av dagar orkade koppla bort huvudets skrik och koncentrera sig tillräckligt länge och starkt för att knycka lite energi där uppifrån, alstra denna vidare till benen och röra sig i någon sorts riktning. Nu när skriken dämpats något, för att de bästa av dagar helt överröstas, hittar huvudet nya sätt för att stå i fokus och strålkastarljus. Dess fulaste trick är förvirrande tankar. Tankar som den sätter i rasande spin. Snart därefter snurrar allt som är jag kring dessa snurrande tankar. Huvudet lägger sig på sned och skrattar nöjt och gott. Det har vunnit igen.


Läser idag - en dag då klarsynen grumlats och nykläckta, insnärjda tankar snurrar fort - en krönika av Magnus Sundell. Han har fångat det här med huvudets oproportionerligt stora inflytande och plats. Dess totala övertag. Dess samtida vrånghet och brist.

”'Everybody says that the living is easy. I can barely see ’cause my head’s in the way.' (David Byrne) Så är det. Mitt huvud ställer till det och gör klarsynen dimmig. Alla tankar som krånglar till. Som mest gör mig förvirrad. Som får mig att tveka och tvivla; hur ska jag göra, vad ska jag välja? Håller aldrig tyst. Håller mig vaken om nätterna. Håller mig tillbaka.

När jag var liten fick jag ibland för mig att mitt huvud var för stort. Inser nu att det är sant. Huvudet är för stort. I vägen för det jag vill. Leva bekymmersfritt, med lätt hjärta och lätta steg. Huvudet bryr sig hela tiden. Kan jag inte sluta bry mig? Vara en kropp som bara styr sina steg rakt framåt. Reagera på behov och stimuli
.

(Magnus Sundell)


Det är som att det lever sitt eget liv. Var tar jag slut och huvudet över? Tankar jag inte kan styra eller reglera. Släppa eller utveckla. Huvudet är för stort och i vägen och på samma gång för begränsat och inskränkt. Rent av dumt. Utvecklas de någonsin, huvudena? Någonstans måste väl huvudets kapacitet ha varit densamma för 2000 år sedan. Kanske är våra huvuden och det de innehåller, för små och för lite för vad vi och världen idag kräver av dem. Vore det idé att uppgradera dem, likt allt annat? Förstora. Fördubbla. Ibland tror jag att jag skulle klara mig bättre utan mitt huvud som gjort mig så mycket ont. I nästa stund avväger jag behovet av två huvuden, för att kanske då få plats och svängrum nog att hantera alla skrymmande, växande tankar.

”Det var uppenbart att jag behövde två huvuden, två huvuden tänker som bekant bättre än ett. Det ena fick väl vara det gamla huvudet, för det vet vad folk heter, vad de har för telefonnummer, vilka sorts frukostflingor jag föredrar och så vidare; det andra kunde iaktta och tolka det första huvudets beteende, ungefär som naturexperterna på teve. Att be det huvud jag nu har förklara sitt eget tänkande är lika poänglöst som att slå sitt eget telefonnummer på sin egen telefon: i båda fallen tutar det upptaget.”


(Nick Hornby, Fallhöjd)


Men jag lär mig: Jag köper ingen mer alldeles för stor vintermössa. Jag gör mina nackövningar, huvudet får underordnat följa med i rörelserna. Jag lägger på när det tutar upptaget och väntar med att ringa upp igen. Och då och då kortsluter jag alla huvudledningar och följer impulserna. Hjärtat. Låter detta bli huvudsaken.