Fisken och kakan

Idag bröt jag nacken av en fisk. Insikten om att detta är den mest brutala inledande mening ett blogginlägg någonsin haft och vill jag tro, någonsin kommer at ha, slår mig innan meningen ens hunnit landa som bokstäver. ”Idag bröt jag nacken av en fisk.” Tonar fisken ner brutaliteten i handlingen? Föga. Men det är ändå fisken som rättfärdigar dådet. Det stör mig att det gick så lätt. Att det inte kändes i hjärtat. Att det tog vägen förbi. Det här med livet och döden. Om än för en fisk. Vem är jag, egentligen, att råda? Att styra över? Att bryta nackar? Fast fiskar gills ju liksom inte.

”Jag vill ha fria vägar ut. Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet” (Lars Winnerbäck, ’Fria vägar ut’). Denna textfras snurrar, snurrar, snurrar. Så riktig. Exakt. Det är precis så jag tänker och fungerar, nu mer än någonsin. Jag vill ha hela världen. Det är projekt livet, projekt göra plats, projekt ta död på gamla spöken, projekt ta sig ut. Upp, upp, uuuupp. Vad väntar där? Hopp om mer kaka, ljuset i den uppborrade istunneln eller torr luft för kippande gälar och en iskall avrättning. Jag vill ha facit i hand. Ge mig! Mitt samvete har aldrig förr gett plats för fusk men jag är beredd att göra ett undantag. Jag har för i allsin da’r brutit nacken av en fisk! Fusk och facit är inget. INGET.

Jag vill leka Gud. Det är tydligt. Springa i förväg. Kolla facit. Styra, lägga mig i och pilla på sårskorpor. Ha alla svar. Döda fiskar. Eller kanske mest bara hjälpa lite. Se till att saker ordnar sig. Att det blir riktigt gjort någonstans. Uppmaningen från Bono i en textrad ur ett av U2s senaste alstrer känns riktad och träffsäker; "stop helping God across the road like a little old lady!". Jag behöver bli ordentligt bakbunden och lägga av med mina scoutmanér. Jag är Guds största tönt. Det tänker jag nu. Skjorta och halsduk på. Sölja av renhorn. Viftande armar. Steget före. Alltid redo? Jag ser framför mig, Gud lugnt och trött böja sig ner, säga, som så många gånger förr: ”Kan din egen fantasi skapa en bättre värld än verkligheten? Min verklighet. Dåså.”

På den frusna sjön sitter jag med mitt simpla pimpelspö och idisslar kakan. Skäms över den jag tror att jag är. Tuggar, tuggar, tuggar. Som tankar tuggar. Snurrar. Virvlar. Låt den aldrig ta slut. Medan jag väntar på napp och tanken jagar fria vägar ut, övar jag på min pålstek. Just som jag tror att jag grejat den störs koncentrationen av Guds ord som ekar ut; ”dåså, dås, då å å...” för att fortsätta i: ”Och du” (starkare nu). Jag: ”Mm...” Gud: ”Sluta döda mina fiskar”.

”Och jag kan vara glad
För om jag ser tillbaks
På mina korta år
Ja, då är det en sån nåd
Att inte gatorna förgjort mig
Att inte Gud, övergivit mig
Att timmarna med tårarna, gjort mig till en av dårarna
Som tror
På att ok
Att ge sig
Ok, jag ger mig Gud”

(Jonathan Johansson, ’Ok Ge Mig Timmarna’)

Smygvår (Part II)

Det är is på fjärden. Sprucken i flak. Kontinentalplattor som guppar stilla, sida vid sida. Det är bara dagar nu. Dagar, till vårsolen förgör dem och de smälter ner och blir vatten och hav. På sina ställen tränger solen igenom skyddshöljet av fina moln. Marken torkar sakta och allting väntar. Fåglarna har börjat sjunga upp, kompade av stora maskiner som brummar och borstar grus. Två gråa hår sitter på bromsade rollatorer mot en uppvärmd vägg. Pojkar i för lite kläder åker skateboard i en torr fontän. Smygvår. Vibrationer i dur. Men ännu ligger is över fjärden. Ännu är väntan och nya tiders hopp. På nytt liv. Om fria vägar ut. Kom, kom gör allt nytt.