”Forever is just a word in a lovesong”. Sista spåret på Tobias Fröbergs “Somewhere in the city”. Sista tanken innan jag somnar. Någonstans i staden. I världen. På jorden. I universum, det ogreppbara och utan slut. Det för eviga. Oändliga. Just att det inte finns något slut, varken synligt eller imaginärt. Det är nog det som gör "för evigt" svårt att ta ner till verkligheten. Det som gör att det stannar till ett ord i en sång om kärlek. Evigheten ryms inte i våra tankar. Tanken kräver tydliga distanser och avgränsande slut. För evigt. FÖR EVIGT. ”För evigt” växer och blir stort. Vill hoppa ur sin ordkostym, tränga ut från sin skapelse av krokiga svarta tecken och förinta mina tillrättalagda tankar med början occh slut. Bli större än ett simpelt ord och tvinga sig runt, runt i skallen. För varje varv blir det värre. I helgen ett stundande bröllop. Där ska man älska för evigt. Lova det. Hur kan man lova det? Hur kan man avlägga eviga löften det när sinnena inte ens kan greppa begreppet? Som universum. Var tar för evigt slut och vad tar i så fall vid? Varför är min tanke så låst och reglerad? Varför måste allt ha ett slut? ”För evigt” lyssnar inte. Hon snurrar på och paniken tilltar.
Evighet. En tidlös tillvaro utan tid och rum. Bortom allt. Jag tänker att jag skulle kunna trivas där. Jag tvingar mig att tänka för evigt-tankarna. Tvingar mig till sans. Tvingar mig att hoppas och tro. Tvingar mig att våga älska bortom tankens förstånd. Älska utan slut. För lika svårt som det är att tänka att något är för evigt och oändligt så är det omöjligt att tänka att en del av allt det som är skulle ha ett slut. Bara vara ord i sångerna om kärlek. En del och vissa måste alltid finnas.
”En evighet”. Sista låten från Tomas Andersson Wijs gitarr på min Ipod. Sista tanken innan jag somnar; Ta inte slut. Ta aldrig någonsin slut.
onsdag 30 januari 2008
söndag 6 januari 2008
Den roliga bloggen. Voilà.
Det var tänkt att bli roligt. En lättsam och rolig blogg. Dråpliga vardagshändelser, uppsnappade smartheter och roande livsbetraktelser. Lagom självdistanserat. Inte för nära, inte för tätt inpå. Den lättsamma och roliga bloggen. Var blev den av?
Jag läser i boken ”Nåd” av Linn Ullman. Kanske kunde valet av bok inte varit mindre lämpat just nu. Eller inte mer träffande. Det beror på hur man väljer att angripa problemet och situationen. Hårt mot hårt gäller nu. Smaka på egen medicin och det köret. ”Nåd” handlar alltså om en man som får beskedet om att han är döende. Boken beskriver hur denne man hanterar sin nya livssituation. I vissa stunder hans kamp för livet, i andra hans kamp för att våga släppa taget. Tankar kring ensamhet, sjukdom, livets små viktigheter, vardagsglädje, rädsla och kärleken vrids, vänds och tar över. Och även om min åkomma inte är av det livskrävande slaget så känner jag i mycket igen mig i denna bok och i tankarna hos denne man.
”Utanför sjukhuset stod cyklar med barnstolar och cykelkorgar med stora låsanordningar som slingrade sig runt hjulen. Cyklarna vittnade om att det fanns en helt annan befolkning på det här stället. De friska. De som lämnade sjukhuset varje dag och reste hem och gjorde sådant som friska människor gör.”
Ett enkelt stycke som fångade mig. Det är såna här iakttagelser som gör en bok om en döende man levande. Verklig. Man får känslan av att författaren varit med om något liknande själv. Hur kan hon annars veta precis hur det är? Hur tankarna går? Sättet att se omvärlden, allt utanför en själv, på? Och sätta ord på det. Fascinerande. Stycket fångar det här med hur man lever i sitt, i värken, i sjukdomen, bubblan, medan allt runtomkring rullar på. Oanandes. Som vanligt. ”De andra”. Allt lever på utan hänsyn till osynliga plågor. ”De friska”. Cyklar förbi mig, utan vetskap om alla ensamma tankar och det defekta inuti, utan avspegling utanpå. ”De”, som vanligtvis är jag. "De friska". Och min cykel med korg som står parkerad där utanför varje dag.
Idag har jag släppt in hopplösheten. Ingen motståndskraft. Idag är en sån dag då frustrationen, rädslan och maktlösheten tagit över. Fått för stort spelutrymme. En dag då orken, tron och vardagsglädjen tacklat av. Ligger mörbultade längs sargkanten och väntar på slutsignalen. Den som aldrig, aldrig vill komma. Idag vill jag inte mer. Jag har släppt in hopplösheten. Jag vill slå huvudet i en vägg och skrika andan ur halsen. Jag relaterar till en bok om en döende man, och den lättsamma och roliga bloggen låter vänta på sig.
Jag läser i boken ”Nåd” av Linn Ullman. Kanske kunde valet av bok inte varit mindre lämpat just nu. Eller inte mer träffande. Det beror på hur man väljer att angripa problemet och situationen. Hårt mot hårt gäller nu. Smaka på egen medicin och det köret. ”Nåd” handlar alltså om en man som får beskedet om att han är döende. Boken beskriver hur denne man hanterar sin nya livssituation. I vissa stunder hans kamp för livet, i andra hans kamp för att våga släppa taget. Tankar kring ensamhet, sjukdom, livets små viktigheter, vardagsglädje, rädsla och kärleken vrids, vänds och tar över. Och även om min åkomma inte är av det livskrävande slaget så känner jag i mycket igen mig i denna bok och i tankarna hos denne man.
”Utanför sjukhuset stod cyklar med barnstolar och cykelkorgar med stora låsanordningar som slingrade sig runt hjulen. Cyklarna vittnade om att det fanns en helt annan befolkning på det här stället. De friska. De som lämnade sjukhuset varje dag och reste hem och gjorde sådant som friska människor gör.”
Ett enkelt stycke som fångade mig. Det är såna här iakttagelser som gör en bok om en döende man levande. Verklig. Man får känslan av att författaren varit med om något liknande själv. Hur kan hon annars veta precis hur det är? Hur tankarna går? Sättet att se omvärlden, allt utanför en själv, på? Och sätta ord på det. Fascinerande. Stycket fångar det här med hur man lever i sitt, i värken, i sjukdomen, bubblan, medan allt runtomkring rullar på. Oanandes. Som vanligt. ”De andra”. Allt lever på utan hänsyn till osynliga plågor. ”De friska”. Cyklar förbi mig, utan vetskap om alla ensamma tankar och det defekta inuti, utan avspegling utanpå. ”De”, som vanligtvis är jag. "De friska". Och min cykel med korg som står parkerad där utanför varje dag.
Idag har jag släppt in hopplösheten. Ingen motståndskraft. Idag är en sån dag då frustrationen, rädslan och maktlösheten tagit över. Fått för stort spelutrymme. En dag då orken, tron och vardagsglädjen tacklat av. Ligger mörbultade längs sargkanten och väntar på slutsignalen. Den som aldrig, aldrig vill komma. Idag vill jag inte mer. Jag har släppt in hopplösheten. Jag vill slå huvudet i en vägg och skrika andan ur halsen. Jag relaterar till en bok om en döende man, och den lättsamma och roliga bloggen låter vänta på sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
