tisdag 24 augusti 2010

Anorak city

Kyla och blåst. Tiden tickar och sista sommarveckan räknar ner. Jag går Nygatan ner medan Wannadies ”My Home Town” spelas från systers iPodradio. Som om den visste. Prickar rätt. Det är väldigt vad de kan de här nya prylarna. Jag drar upp kragen på jackan utan att lyckas undkomma dropparna som möter, som prickar lätt och blåsten som styr i mitt ostyriga hår. Går till biblioteket i ett försök att vara kulturell i brist på annat. Ett försök att vara något mer än oengagerat, obekymrat och osysselsatt, ohälsosamt ledig. Går efter en stund i tidskriftshörnan vidare längs gatorna. En studie småstadsliv. This is my home town.

Till Domus och köper frimärke. På Domus jobbar samma tanter kvar som när jag var barn. De har inte åldrats en dag, ser likadana ut som då och har till skillnad från mig behållit allt av den välkända dialekten. I mina öron till och med spätt på den. Timråmålet. Det ”bonniga” och småfula om man vill vara sån. Det hemvana och avslappnade om man inte vill det. Domustanterna skojar med lokala gubbar som dricker kaffe från termos ur plastmuggar vid speldisken. En mötesplats. Nu mer än någonsin sedan ”Timståhls” slagit igen. Den lokalen står ånyo tom, trots försök av flera spridda handlare efter Timståhl. Längre ner på gatan har ”Intimbutiken” öppnat. Jag ler lite när jag går förbi, samtidigt som jag beundrar människor som vågar satsa, som har tro för saker, oavsett om det gäller att gå på vatten eller att öppna en tvivelaktig butik för underkläder och vad-vet-jag. Utanför Videoteket står en ensam personal och röker. Det är här man hyr sin videofilm, som namnet antyder. Nu har de även börjat sälja frysta matlådor för 35:- stycket, skvallrar en handskriven skylt. Det gäller att tänka utanför boxen förstår man. Och förmodligen ingen annanstans hittar du en videobutik som har två butiksnamn, som stänger 20.00, vardag som helg och som nu också kränger husmans på låda. This is my home town!

Det här är foppatofflornas hemvist. Det här är fristaden för det mesta hos de flesta och det är klart fint på något sätt. Det här är södra norrland och ”när du vill vara dig själv för en stund”. Här är inget platt, ej idéerna, ej vägbulegatorna, ej naturen. Här lyssnar man på Nordman på torget och det är årets händelse. Öltält och allt. Här finns fler tallar än alla storstadens moderiktiga knähundar, lattemammor och stressade portföljmänniskor tillsammans. Här finns fyra pizzerior på mycket liten areal, inte ett enda café. Här tornar fabriken upp sig vid vattenbrynet och puffar ut sin stinkande vita rök över gatan och torget. Motorvägen skär rätt igenom allt. Avslägsna motorljud skapar en dov bullermatta som vaggar till lugn. Här finns minnena, ljuden och lukterna. Här förändras lite. Det här är hemma på riktigt. Vare sig jag gillar det eller ej. En del av mig.

“This is ‘my home town song’
A ’how it's like at home song’
Spending hours all alone
Waiting by the phone

It's hard to say come closer
When you're so far away
And sometimes it's hard to remember that
Tomorrow is as close as yesterday

This is my home town

I'm dossing up and down these streets,
Where nothing ever seems to change
Where wet green grass meets dust and dirt
That's where love no longer hurts

I've never been a loner,

At least I've never wanted to be one
So whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is and...

This is my home town

It's hard to say "come closer"
When you're so far away
Whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is!”

(The Wannadies, 'My Home Town')

Sommarkatt

Västerås juli 2010

Västerås och sommarstaden. Råby och vuxna män med mjukisbyxhäng och halva stjärten i det blå. Råby där grannarna heter Gotti och Van Hanna, där den lokala ICA-butiken lyckas väcka den djupaste irritation och där gatorna har getts fågelnamn. ”För att få det att verka finare”, enligt mina kollegor. Jag säger; ”det funkar”. Råby och Nairåby. Västerås och sommarstaden. Branta cykelbackar upp och ner, stammishaket, övervintrade fina kollegor och Piren by night. Sommaresidenset för året. Dock att likna vid en sommarkatt jag alldeles säkert, medvetet och överlagt kommer att överge igen inom kort.

Veckorna flyger. Trots bölder, svettiga jobbpass, tragiska livsöden och missade happenings har veckorna varit bra. Under de senaste lämnat Råby, Gotti och fåglarna och tagit min tillflykt till min namne, boendes innanför stadens ring, den s.k. ”Cityringen”. Ett uppköp på alla tänkbara sätt faktiskt. Där finns på toaletten en tavla som söker svaret på sann lycka. Vad är det? Några försök till svar. Där finns likasinnad olycka övervunnen, hundra sjalar, resklara galgar och en vilsam ande. Fint så. Där finns nostalgi i form av ”Sommaren i city” från datahögtalare. Där finns liv, en samling små glasskålar och en madrass på golvet. Där finns något att komma hem till. Någon. Kanske finns små trådar, ledtrådar till svar på lyckofrågorna redan där. I att ha något att komma hem till. Någon.

Jag hittar ett citat från boken Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist som jag läste i vår. Citatet finns sparat i min mobil. Den som återuppstått efter onsdagens besök i toaletten. Minns att bokens framsidetext i blått ”Nedstörtad ängel – en kärleksroman”. Hur detta påstående till en början i det närmaste provocerade. För det är ingen kärleksroman i klassisk bemärkelse. Att kalla Nedstörtad ängel för en kärleksroman ter sig, till en början helt obegripligt. Boken och dess karaktärer är på många sätt obehagliga och abnorma och berättelsen mestadels mörk, tragisk och hopplös. Inget av detta är något som vanligtvis förknippas med romaner om kärlek. Ändå lyckas denna alternativa kärlekshistoria tidigt fånga mig och snart lyckas jag se kärleken i all trasighet, ana något sorts ljus silas genom karaktärernas många sprickor.

”Katten sitter på golvet, en och en halv meter från mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag klappa den går den undan. Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så är det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt.” (ur P-O Enquists ’Nedstörtad ängel’)

Och jag tänker på Råby och på människorna. På livssprickor, lindring och bot. På samtal på Piren, på sommarkatter, på prinsessbröllop. Och jag tänker att det är som med katten på golvet som med strävan, längtan, drömmarna. Lyckan. Som med kärleken och som med Gud med. Att det är någon konstig livets magi i det där. En sorts naturlag. Som jag inte alltid förstår mig på. ”Varför det man vill åt, försvinner iväg. När man kämpar för hårt” (Tomas Andersson Wij).

Tomas tankar ligger nära lyckofrågetavlans bästa försök:
”Vad är sann lycka?
-Det börjar med förståelsen att man bara kan uppnå den genom att låta bli att jaga den."