Bygga liv

Jag tänkte på livet. På vad jag bygger det på. Vad jag bygger det med. På hur svårt det är att leva bra. Bättre. Bli nöjd med sig själv och förlika sig med ansvaret. Ansvaret för allt utanför. Allt utanför det jag håller kärt. Det som är svårare att bry sig om. Det som kräver kraft och mod och vilja. Att inse att jag är svag och feg men inte förlika sig med den insikten. Inte nöja sig. Inte slappna av.

I min trappuppgång har hyresvärden knackat ett hål i väggen. Huset jag flyttat till är gammalt. 1898 är det byggt, berättade grannen tvärs över gården för mig, häromdagen. Hon sa det med stolthet i rösten. Jag förstår henne. Det är ett fint hus att bo i. Ett fint hus, även om det är gammalt och slitet och behöver ses över lite här och var. Därav hålet i trappuppgången. Färgen och väggarna flagnar, spricker och små högar av torr cement som rasat ner, ligger i trapphörnen. Hyresvärden har knackat ett hål för att se hur huset är byggt. För att se hur han ska kunna reparera det, plåstra om sprickorna och mjuka upp flagnande väggar. Det nakna hålet har väggar av grå cement. Det är ett ganska stort hål men inte särskilt djupt. Tittar man in ser man, mellan cementen, armeringen sticka fram. Det är inte armering av rostiga stålpinnar, eller vad det nu är man vanligtvis armerar väggar likt dessa med. Mellan cementen sticker fina strån av vass upp. Placerade i rad på rad. Vass. Jag vet inte om det är ett gott eller dåligt tecken. För huset alltså. Men det är charmigt. Och det vittnar om att någon, för över hundra år sedan, åtminstone försökte.

Jag flagnar och spricker. Livet är svårt att leva bra. Bättre. Men om jag bygger rätt. Om jag armerar med det som finns i min väg. Med sådant som består. Om jag åtminstone försöker. Mitt bästa. Och cementerar med den nåd som blivit mig given. Så kanske det håller.

Matt. 7:24-25

Oh this town

Det är kväll på Haga och jag skulle göra bäst i att sova. Redan mörkt. Tuffa dagar väntar. Dagar att bevara. Jag måste njuta. Konservera. Glädjas. Hålla (som i inte gå sönder). Få dagar. För få. Varför är de alltid för få?

Spotify spelar Anna Ternheims finfina version av Shoreline för mig. ”Oh this town”. Gatorna, mina varje-dag-människor, hararna, Sigge och gänget, mina vägar och genvägar, balkongen som tar ner mig. Och allt det andra som ryms här. Stannar här. I dagarna rafflande derby; Västerås-sorgligheten vs the Örebro-excitement. Berg-o-dalvana. Jag vill kunna vara cool och Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Har idag gjort tusen varv i lägenheten, tre varv till sopstationen och otaliga vändor till tvättstugan. Röjt upp. Komprimerat liv till kartonger och kassar. Hyllor och skåp urblåsta. Avskedskänslorna uppblåsta. Heliummolekyler som fyller mig och drar iväg. Högt, högt. Poppar sönder och rasar ner med mig till kaoset som råder i mina rum. Skräp, damm, högar och spår av liv. Men jag är glad att det känns. Då var det på riktigt. Inget förgäves. Det bästa kvar.

I’m throwing my arms around Västerås. Du har varit bra. Också.

“ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline
always waiting for something lasting
loose your hunger, you loose your way
get confused and you fade away

oh this town
kills you when you are young
oh this town
kills you when you are young”

(Broder Daniel, ‘Shoreline’)

Far Behind

Står väntar. Bland långa skuggor i kvällssolen över perrongen. Mjukt ljus. Dagen som varit vilar där. Långa armar, långa ben dansar över asfalten. Ögon i motljus. ”Far Behind” med Eddie Vedder landar i mina öron. Träffsäker. Som vore den målsökande min iPod. För stunden avsatt.

"My shadow lays with me
underneath the Big Wide Sun
My shadow stays with me
as we leave it all
we leave it all Far Behind"

Kvinnor insvepta i färgglada skynken vårdar om sina barn på andra sidan rälsen. De har all tid. All-tid. Alltid. Jag har lång väg dit. Jag har att lära. Hus som förut skrämde, reser sig mot kvällshimlen. Lite kända nu. Lite mindre farliga. Fast med fasader nästan högre än nacken tillåter mina ögon se. Plåt på plåt. På plåt. En vit man röker från sitt öppna fönster ovanför Nyfors vita porslin. Ovanför fönster på fönster med graciösa gardiner. Röker. Högt. Hög luft in. Död rök ut.

I min kupé. Afrikanska pojkar med världens slätaste hy och ryggsäck ner till knäna. Ramlar till när tåget stoppar med ett ryck. ”My Hometown” med Ludvig Svartholm när tåget öppnar sina dörrar ut mot min perrong. Musikvideoliv. Jag tänker på städerna. På människorna. På tusen omvägar hem och på att en plats kan kännas. I hjärtat. Solen hovrar över taken, som ville den hänga sig kvar ett tag till. Lysa sina mjuka kvällsstrålar. Fade out. Jag suger ut allt det sista. Det sista av allt. Som varje kväll nu. Hänger mig kvar tills knogarna vitnar och fingrarna tappar sitt grepp. Släpper motvilligt. Vet att allting slutar här. Och jag inser att jag längtar hem. Fast jag vet inte riktigt vad hem vill säga. Här är vemod, hopp och lättnad. Allting slutar här. Allting börjar här.

"Subtle voices in the wind,
Hear the truth they're telling
A world begins where the road ends
Watch me leave it all behind

Far Behind"

(Eddie Vedder, 'Far Behind')

Som spön

“Well the future's got me worried such awful thoughts
My head's a carousel of pictures, the spinning never stops
I just want someone to walk in front
And I'll follow the leader
Like when I fell under the weight of a schoolboy crush
Started carrying her books and doing lots of drugs
I almost forgot who I was
But came to my senses

Now I'm trying to be assertive, I'm making plans
Want to rise to the occasion, yeah meet all their demands
But all I do is just lay in bed
And hide under the covers
Yeah I know I should be brave
But I'm just too afraid of all this change
And it's too hard to focus through all this doubt
I keep making this to-do list but nothing gets crossed out

Det regnar, regnar. Det slår ner överallt, missar inte en fläck. Som spön. Det regnar katter och hundar och ett och annat blött. Sommar. Det är fint hursomhelst. Idag har jag påbörjat den långa listan av ”to-do’s”. Begått uppbrottshandligar och brutalt ryckt rötterna ur trygghetsjorden som nu skräpar överallt. Regnar runt. Regnar in. In i hjärtat och irriterar, framkallar gråten i halsen och den totala förvirringen. Vad håller jag på med?! Jag vet inte om jag är glad eller ledsen. Kanske inget. Kanske båda. Åtminstone känner jag någonting. Åtminstone vet jag att jag lever.

But now I've got to crawl to get anywhere at all
I'm not as strong as I thought

Tänker på regnet, på lättnaden och på tårarna. Processen. På hur varje steg skaver men att jag faktiskt tar mig någonstans. Förhoppningsvis någonstans bra. Bättre.

So when I'm lost in a crowd, I hope that you'll pick me out
I long to be found, the grass grew high, I laid down
Now I'll wait for a hand to lift me up, help me stand
I've been laying so long, don't wanna lay here no more
Don't wanna lay here no more, don't wanna lay here no more

Det regnar, regnar. Det slår ner överallt, missar inte en fläck. Som spön. Det regnar katter och hundar och ett och annat blött. Sommar. Det är fint hursomhelst. Gråt inte över mig. Inga tårar mer.

Guess I'll just keep moving, someday maybe
I'll get to where I'm going "

(Bright Eyes, ‘Nothing Gets Crossed Out’)

Tro på mig

Dataskärmsljuset slår, slår emot mitt ansikte i det annars mörka rummet. Försommarsolen har sakta dalat och lämnat träden utan skuggor. Där jag kommer ifrån blir det aldrig mörkt som här. Där är sommarljust. Det saknar jag. Dagens kalla vindar har byggt bo i mitt skelett och slåss för livet mot värmeljus, te och filtar. Klockan är mycket. Igen. Det är sent för mina år, som i dagarna fått tillökning. Jag läser i tidningen Trots Allts sista upplaga och citerar en kreatör av rang, intervjuad i nyss nämnda och redan saknade tidning: ”Man börjar jämföra sina visioner med verkligheten, man måste fejsa vissa misslyckanden, jag var inte allt jag trodde att jag var. Konsten att resignera utan att bli bitter, det är vad den här åldern handlar om. Och de andra.” Jag skulle kunna stanna i växten nu.

Idag har jag röstat och funderat över tillvarons viktigheter. Vad som väger. Vad som styr mina val. Hur jag vill leva mitt liv. Vad jag kan stå för och vad jag måste stå emot. Jämför visioner med verkligheten. Fejsar misslyckanden. Räknar ner ekvationer som inte alltid gått jämt ut. Hur jag inte handlar, allt jag inte är och allt som inte blev .

”Kan du tro på mig
En gång till
Inte se på vad jag gör
Se på vad jag vill
En människa med skavanker och fel
Kan du laga mig hel”

Där jag kommer ifrån blir det aldrig mörkt som här. Där är sommarljust. Det saknar jag. Nostalgi. Jag skulle kunna stanna i växten nu. Det är konsten att fortsätta. Att vilja. Göra bättre. Det är konsten att resignera. Trötta armar banar väg genom tankens djungelkorridorer. Machetesarmar på jakt efter det där som får en att vilja stanna. I nästan vad som helst. Det som får en att stanna i växten. Det som måste dö.

Förlåt, för kampen som är så svag.

"Något måste brista om ett nytt liv ska slå ut
Det svåraste att mista är att tryggheten tar slut"

(Tommie Séwon, ”Tro på mig”)

Sous le pavés, la plage!

”Sous le pavés, la plage!”, så skrev en situationist på en vägg i Paris 1968. Då var det på franska, nu är det på omslaget till Umeåbandet Deportees nysläppta och redan hyllade skiva. Nu på engelska och översatt till ”Under the pavement – the beach”. Läser på bandets blogg att citatet, när det begav sig, handlade om att egga fantasin att se bortom det förutsägbara och det tänkta. Det är, enligt bandet, vad skivtiteln handlar om också. Men innan jag läser detta, då jag ännu bara läst skivtiteln och lyssnat till musiken på titelspåret, har jag redan gjort mig en egen tolkning av orden. Där handlar det mer om att; under, bakom och bortom ändlösa, hårda, tuffa trottoarer av asfalt och betong kan något helt annat rymmas. Vänta. Något nytt och totalt motsatt. Som varm sand, svala vågor och en vänlig bris. Om man mer än bara står pall. Om man inte blir asfalterad på vägen. Min tolkning grundar sig nog mycket på att jag knyter skivtiteln till ett annat citat som flimrar förbi i samma veva; ”det svåra är inte att utstå något svårt utan att vända det till seger”. Det är skillnad. Det svåra är inte att hålla sig kvar på trottoaren.

Och så Peter Halldorfs; ”genom tragedin bryter ett ljus. Man bländas och slungas in i ett töcken, det intet där allt öppnar sig.”
Sous le pavés, la plage!

"Troubled soul don't lose your heart
Cause joy and peace he brings
And the beauty that's in store
Outweighs the hurt of life's sting"

(Jeremy Camp, ’There Will Be A Day’)

Nästan perfekt

Jag vill gråta. För att det är så vackert. För att inget räcker till. Det slår liksom över. Naturen är nymålad. Nygrön. Skör. Aktas. Spirande, vild och spontan och jag överväger smittorisk. Vill bli infekterad. Injicerad. Tåget bryter fram genom all vänlig grönska, genom skogar och över öppna fält. Röda staket med vita spetsar upp mot skyn ringar in gårdar med blomstrande fruktträd, syrénklungor och flaggor i topp. Allt pekar uppåt. Liksom människornas blickar, oroligt spanandes efter moln. Som trädtopparna. Som fåglarnas flygande språng. Uppåt. Himlen är oskyldigt blå och flaggorna fladdrar stilla. Hela världen sjunger. Undrar om Gud också gråter en solig dag i maj.

"Och jag känner inte riktigt
Och jag lever inte riktigt
Under dagarna som inte riktigt finns
Men så kommer en säsong igen
Och strömmen går igång igen
Och nätterna blir ljusa
Och jag känner och jag lever
Och jag minns

Att allting, allting, allting
Allting, allting, ja allt
Är nästan perfekt"

(Lars Winnerbäck, 'Nästan perfekt')

Väga, våga, veta

”Du är en nål i en höstack
Längtan dränkt av en hejarklack
Väljer du olycklig kärlek?
Ingen kärlek alls”

(Bob Hund, ’F.ö. stal hon mitt hjärta’)

Mörka moln rullar in. Ett lock över stadskärnan nu. Bussen svänger in och stannar. Bara jag kliver av. Hojtar ett ’hejdå’ till chaffisen i den nu i övrigt tomma bussen. Han hör inte. Små spikar regn och sned vind. Taxibilarna står i rad på rad och väntar på bättre tider. I tanken förflyttar jag mig till olika platser och pejlar stämningarna. Lugnet och oron. Väger förnuft mot känslor. Frihet mot beroende. Allt väger. Hela livet i en vågskål nu. Bångnar under tyngden av allt som är viktigt. Svämmar över av det som bara tar plats. Som väger luft.

Ser en tom påse jagas av vinden. Tänker på den blödande, druckne mannen som inte hade någon. Hade ”no one”. På farbrorn med pelikanhaka, så gammal att han överlevt varendaste vän. Tänker på Röda kappan som irrar fram i vimlet i sin rödluva och under sina många kassar. Igen. Undrar hur lång säsong det är på den. Jackan alltså. Idag lurar regnet men den ser nog så varm ut. Undrar hur lång hållbarhet det är på ensamhet.

I veckan inspirerade en patient till enkelhet, frihet och oberoende. Höga ribbor. Inte nöja sig. Fick independent-vingarna att fladdra lite. Samma kväll varnade en annan patient mig för den totala ensamheten. Den totala ensamheten. Rotlösheten. Jag har tänkt på det sen. Hon visste inte att hon skrämde livet ur mig där.

Hemma igen lägger jag mig i soffan. Tackar Gud. För dom där jag aldrig kan glömma bort. Som gör livet lättare men valen svåra. Som väger allt. Ikväll vill jag bara ligga här och se våren krypa fram i träden utanför, av grönska och spridda kvitter. Ligga här och vänta ut solen som nästan inte vill gå ner över taken längre. Har en crush på Simon Norrsveden och inser att våren kan ta mig vart du vill. ”You Will. You? Will. You? Will. You? Will.” Allt hänger på en tråd. Jag hänger löst. Ta mig vart du vill. Men ta det lugnt med mig.

”Och jag ser att dina handleder ännu har en len hud
De har skonats, ifrån vassa knivar, pojkar och en arg Gud
Och jag ser att du har aldrig vågat ta det steg som tar dig, ur en trygg bur
Och jag vet nog mycket mer än du om att må piss men just för det så har du tur

För jag vet allt, om det du läser om i böcker kallat ensamhet
Och jag vet allt, om att sitta själv en lördagkväll fast ingen vet
Och jag vet en del, en del som jag haft en gång men som du kanske aldrig får
Det som drog mig under is och höll mig kvar där död i bortåt nästan fyra år

Och jag har aldrig tur i spel men om jag blir kär i dig så ber jag dig
Att du tar det lugnt med mig”

(Simon Norrsveden, 'Ta det lugnt med mig')

Soffan

"Here,
My Dear,
This is where
We'll shake the nightmare free"

(Jon Foreman, ‘In My Arms’)

Sitter i min senaste förälskelses famn och skriver. Det känns fint. Den passar inte in här. Alls. Inte som det är. Bland allt det andra. Jag har börjat att inte göra det heller. Vi måste byta ut allt för att höra hemma, bli förstådda, bli bra och komma till vår rätt. Börja på nytt och få nya sammanhang. Det är vi nu. Jag och den lejongula sammetssoffan från de finare rummen. Det var längesen nu, länge sedan den stod där stolt. Likväl passar den perfekt i en nära framtid. Den jag väljer att se. Perfekt. För nya rum.

Jag och en vän fann soffan, liksom ropandes på oss, bland fynd och bråte i en second hand-butik. Raket till våra hjärtan utan by-pass. Någon av oss var tvungen att köpa den, det insåg vi snart. Så att den fanns inom räckhåll liksom. Tillgänglig i våra liv. Impulsiviteten och känslan tog över. Totalt. Trotsade faktum som avstånd, brist på bil, på släp, brist på starka armar, smidighet och det faktum att jag redan är ägare av en soffa på begränsade kvadrat.

Nu står den här. Tar upp plats och glänser matt i kaxig ödmjukhet. Tiden har slitit på den, stänkt målarfärg på benen och ryckt loss en knapp. Historia. Spår av liv. Det är vi nu. Jag och den lejongula sammetssoffan. Målarfärgiga, slitna och smådefekta.

Jag känner mig nöjd. Soffan är gassig. Är vid och svängd. Man kan få den till att likna en famn om man vill. Kanske är det det närmsta omslutande armar det går att komma här och nu. Jag kryper upp mellan armarna och låter musiken klinga ut. Det är vi nu. Vi passar inte in här. Vi är på väg. Gör rum för nya rum.

"What keeps you from moving, are you afraid to be loved?
See how my hands shake, I was raised on it like a drug

Maybe we are the damaged ones
endless need, like a burning sun
Burns like you, my damaged one
It's you or none, my damaged one"

(Anna Ternheim, 'Damaged Ones’)

Fisken och kakan

Idag bröt jag nacken av en fisk. Insikten om att detta är den mest brutala inledande mening ett blogginlägg någonsin haft och vill jag tro, någonsin kommer at ha, slår mig innan meningen ens hunnit landa som bokstäver. ”Idag bröt jag nacken av en fisk.” Tonar fisken ner brutaliteten i handlingen? Föga. Men det är ändå fisken som rättfärdigar dådet. Det stör mig att det gick så lätt. Att det inte kändes i hjärtat. Att det tog vägen förbi. Det här med livet och döden. Om än för en fisk. Vem är jag, egentligen, att råda? Att styra över? Att bryta nackar? Fast fiskar gills ju liksom inte.

”Jag vill ha fria vägar ut. Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet” (Lars Winnerbäck, ’Fria vägar ut’). Denna textfras snurrar, snurrar, snurrar. Så riktig. Exakt. Det är precis så jag tänker och fungerar, nu mer än någonsin. Jag vill ha hela världen. Det är projekt livet, projekt göra plats, projekt ta död på gamla spöken, projekt ta sig ut. Upp, upp, uuuupp. Vad väntar där? Hopp om mer kaka, ljuset i den uppborrade istunneln eller torr luft för kippande gälar och en iskall avrättning. Jag vill ha facit i hand. Ge mig! Mitt samvete har aldrig förr gett plats för fusk men jag är beredd att göra ett undantag. Jag har för i allsin da’r brutit nacken av en fisk! Fusk och facit är inget. INGET.

Jag vill leka Gud. Det är tydligt. Springa i förväg. Kolla facit. Styra, lägga mig i och pilla på sårskorpor. Ha alla svar. Döda fiskar. Eller kanske mest bara hjälpa lite. Se till att saker ordnar sig. Att det blir riktigt gjort någonstans. Uppmaningen från Bono i en textrad ur ett av U2s senaste alstrer känns riktad och träffsäker; "stop helping God across the road like a little old lady!". Jag behöver bli ordentligt bakbunden och lägga av med mina scoutmanér. Jag är Guds största tönt. Det tänker jag nu. Skjorta och halsduk på. Sölja av renhorn. Viftande armar. Steget före. Alltid redo? Jag ser framför mig, Gud lugnt och trött böja sig ner, säga, som så många gånger förr: ”Kan din egen fantasi skapa en bättre värld än verkligheten? Min verklighet. Dåså.”

På den frusna sjön sitter jag med mitt simpla pimpelspö och idisslar kakan. Skäms över den jag tror att jag är. Tuggar, tuggar, tuggar. Som tankar tuggar. Snurrar. Virvlar. Låt den aldrig ta slut. Medan jag väntar på napp och tanken jagar fria vägar ut, övar jag på min pålstek. Just som jag tror att jag grejat den störs koncentrationen av Guds ord som ekar ut; ”dåså, dås, då å å...” för att fortsätta i: ”Och du” (starkare nu). Jag: ”Mm...” Gud: ”Sluta döda mina fiskar”.

”Och jag kan vara glad
För om jag ser tillbaks
På mina korta år
Ja, då är det en sån nåd
Att inte gatorna förgjort mig
Att inte Gud, övergivit mig
Att timmarna med tårarna, gjort mig till en av dårarna
Som tror
På att ok
Att ge sig
Ok, jag ger mig Gud”

(Jonathan Johansson, ’Ok Ge Mig Timmarna’)

Smygvår (Part II)

Det är is på fjärden. Sprucken i flak. Kontinentalplattor som guppar stilla, sida vid sida. Det är bara dagar nu. Dagar, till vårsolen förgör dem och de smälter ner och blir vatten och hav. På sina ställen tränger solen igenom skyddshöljet av fina moln. Marken torkar sakta och allting väntar. Fåglarna har börjat sjunga upp, kompade av stora maskiner som brummar och borstar grus. Två gråa hår sitter på bromsade rollatorer mot en uppvärmd vägg. Pojkar i för lite kläder åker skateboard i en torr fontän. Smygvår. Vibrationer i dur. Men ännu ligger is över fjärden. Ännu är väntan och nya tiders hopp. På nytt liv. Om fria vägar ut. Kom, kom gör allt nytt.

Smygvår och sparvar

"Och Gud sade Varde Ljus, och det blev ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud blev glad. […] Han plockade fram lite liv och vips så fanns det en gråsparv. Gud gillade gråsparvar. Det behövs inte bara gråsparvar utan också gråsparvstittare. […] Och så stod vi där. Med händerna i våra fickor och munnen full av palsternacka."

(ur 'Halleluja liksom', av Bob Hansson)

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter. Kanske gråsparvar. Asfalten är på sina ställen alldeles torr och av den snö som inte tagit grusbetäckning finns intet. Jag tackar Gud för ljuset och förlängda dagar. Jag får ställa om timern till min köksfönsterlampa hela tiden, nu när mörkrets infall låter vänta på sig. Står tillbaka. Jag funderar på vad det innebär att vara en sparvtittare. Ibland undrar jag om det vore lättare att bara bli sedd.

Jag skummar en intervju med Ingemar Johansson, han säger: ”min erfarenhet av livet är att det både är en gåva och en tragedi. Livsglädjen och vemodet går hand i hand på något sätt.” Jag är benägen att skriva under. På något sätt är det som att de två inte kan finnas utan varandra. Beroende motpoler. Motsatser som flätas samman i det som är livet. Ibland går det inte att dra en skarp gräns. Veta var den ena slutar och den andra tar vid. I huvudet plockas ett stycke av Leonard Cohen upp; ”Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack in everything. That is how the light gets in." Lite den.

Jag ser mig själv, ur ett ovanifrånperspektiv, stå där i grusdammet, händerna i skydd av fickor och med munnen full av rotsaker. I våren. I min glädje och i mitt vemod. I det jag borde svälja och det jag gör bäst i att spotta ut. Rädd, dum och glad. Sparvarna svävar ovanför och bort över ängarna. Jag ville följa med. Men jag är en sparvtittare. Sådana flyger inte. Fast Gud gillar gråsparvstittare. Han är en gråsparvstittartittare. Jag faller inte utan att han vet. Och när det blir för mörkt slår timern igång. I bakgrunden anas ett "varde ljus!" med eftertryck. Ljus bryter in i trasigheten.

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter; 'ta händerna ur fickorna och flaxa mänsklighet! För livet'.

"Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar."
(Matt. 10:29, 31)

Everyday life

“I tear my jacket off
How can such a nordic city make me sweat?
I am adding five more colours
but this blistering headache makes me wanna quit
Wanna quit

Now it's said and done, so say goodbye to the people we don't know
Go back to sleep and lets sail away to the beaches of Normandie”

(Shout Out Louds, ´Normandie’)

Måndag. Sverige. Everyday life. Omgiven av kända, trygga och slitna kvadrat börjar vardagen ta form. Solen lyser med sin frånvaro och Sverigemars är mer påtaglig än någonsin. Ett par räkningar och dussinreklam skräpar. Hur lite som händer på en vecka. Så mycket som händer på dryga fem dryga flygplanstimmar. Tar av mig den låtsade burkan och attityden av svår och ignorant. Försöken till schyssta avfärdanden. Lyfter blicken, blir förvånad över den uppståndelse min enkla uppenbarelse plötsligt INTE gör! Tillropen, handslagen, samma följd av samma frågor och det rättframma ”can I see you tonight?”. Just som jag började vänja mig.

Förstås skulle vi ha sett pyramiderna. Staden med på riktigt, med kvinnor och riktiga gator och gränder. Det gick om intet. Men vi dök efter färgglada fiskar. Fiskar är också bra. Fiskar är inte det sämsta. Lägger in resebilderna från kameran och de blandas upp med de färska minnesbilderna i mitt huvud; hotellreceptionisten med de för långt tilltagna blickarna, städpojken som vek överraskningsdjur av våra handdukar, kamelpojkarna, kocken med blekrosa läppar, Mohammed från Kairo, den riktiga Aladdin bland sina kryddor och strandmassören med sitt dagliga ”hello Nurse!”. Männen. Låtsasstaden. Kulisserna med verkliga liv framför. Jag och min reskamrat som försöker passa in någonstans i allt. Som kvinnor, västerlänningar och turister. Inte helt lätt. Inget av dessa är helt lätt att identifiera sig med. Stå för. Smälta in i. Leva med. Det är en konstig värld.

Det är Sverigemars och vardagsliv. Jag möter blicken hos en ointresserad granne, på väg till tvättstugan. Får höra om Sigges nyinförskaffade skiva med läsarsånger. Jag dricker vatten direkt ur kranen, drar mössan över öronen och kånkar hem lite mjölk. Lappen om rensning av cyklar i cykelförrådet sitter kvar på porten. "Märk upp din cykel". Hur lite som händer på en vecka. En påminnelse av öknens hetta i mitt fnastorra ansikte och mitt utsatta, rodnade öra. Samt i bilderna. Som i varje minne.

Måndag. Sverige. Spelar Shout Out Louds på uppskruvad volym. Music washes away from the soul the dust of everyday life.

Vinternoll

Skyfall, högt snöfall över Haga. Bokar tvättid och går vidare ut under gatlysen. Mina steg ackompanjeras av Detektivbyråns kling och klang. De måste upplevas. Låten ”Partyland” ur min iPod. Passar ypperligt för stunden, till snön som faller och och virvlar och bildar prickiga, flimrande skuggor, mellan stolpljusen och marken . Det är nästan som på film. Cirkusmusik, svartvitt i ultrarapid och julkalenderkänslor. Första luckan.

Jag tänker på killen i rullstol och assistent vid rodret. Jag varvade dem i tunneln mot Ica. De blev stående där inne. Stående, tjoandes. Glada tillrop som studsade tillbaka och trollband. Partyland. Ibland är glädjen bara ett eko bort. Det glömmer jag ofta.

Jag tänker på den gamle från igår på jobbet. Han med de glada telefonsamtalen, svullen fot och dålig syn. Jag blev hans hjälte. För inget. Våra hjältar sitter för hårt inne. Jag borde påminna mina om sin existens. Släppa lösa. Det glömmer jag ofta.

Musiken får också Amelie från Montemartre, passera mina tankar. Hon smälter in där. I den lilla, enkla glädjen. Med hjältarna för inget. Smälter in gör inte snön på min kappa. Den täcker mig helt. Tjejen framför med paraply är steget före - i dubbel bemärkelse. Paraply - det glömmer jag ofta.

Julkalenderkänslor och minnesluckor. Den här vintern verkar stanna. Innan jag går in igen tänker jag på min hjälte och på mina hjältar. Jag borstar av mig snö och hamnar i en gammal Kentdänga. Vinternoll. Stämmer bra. Den här är till er. Forever ago.

”Och dom säger att stan blivit tyst och ful och öde, älskling
Att det kommer bli en lång, kall vinter
Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen

Och du säger att staden är precis som staden alltid varit
I väntan på en lång, kall vinter
Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland
Genom en iskall vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen”

(Kent/’Vinternoll’)

Aldrig ensam

Stjärnhimmel över staden jag vistas i. Bor i, om du vill. Galaxer, svarta hål och ljusår bort. Med rymden som med livet. Det är stilla. Tyst. Stort och otäckt. Rökrösten intill har tystnat för dagen, liksom tappande hundfötter ovanför med klor som klapprar lite, lite som högklackat på glid. Ur högtalarna Anna Ternheim. Frontalkrock i luftrummet med svävande tankar. Ibland har jag tänkt att musik inte tar någon plats. Andra gånger tar den all. Ikväll får den stå tillbaka. Kvareteret är, liksom det i Jonathan Johanssons elektroniskt inslagna sång, mer eller mindre tömt. På människor som går att räkna. Sakna. På känslor värda namnet. Tömt, tomt och stilla. Och februarigraderna nyper i huden.

Rymden kryper på, sänker sig mot mig och balkongen där jag står, andas första bästa luft. I väntan på ett undantag. I väntan på en rörelse i ögonvrån. Om möjligt på en fallande stjärna och löften om better to come. ”Du, du är nästan som jag!”, vill jag ropa ut till den fallande. Jag vill lysa, jag vill blinka och bilda bilder och spår. Jag vill leva närmre Honom som ser mig. Jag vill att han ska se mig. Jag vill falla mjukt. Jag vill nog göra skillnad. Och brinna tills jag dör. Men mest är jag förvirrad och fallande. Vet varken vad eller vart. Jag vill något stort och riktigt och ibland just ingenting. Samtidigt. Vad det stora ingenting är och handlar om, är vad jag försöker plocka ner ur de demolerade tankarna above. Alltmedan ensamheten brottas med mig. Brottar ned mig. Knappast lekfullt. Mer åt mara och nackswing. Ensamheten klädd i blått med blottade tänder. Den som inte går att komma åt. Som inte tid kan döda. Som inte människor kan räkna eller räkna bort. Som gnager. Som gör hål som inte går att förstå sig på eller lappa lätt. Svarta hål som det verkar. Min bön ikväll faller samman med Emil Svanängens; ”lyft upp mig från min rädsla/kasta mig mot min längtan/var mitt skäl till att leva/fyll mitt hjärtas hål” (Emil Jensen, ’Jag kastar mig mot min längtan’).

Stjärnhimmel över hyresettan med tillhörande balkong, jag vistas i. Bor i, om du vill. Här är svarta hål och frontalkrockar i luftrummet. Här är trångt och ensamt. Det är stilla, tyst och tömt. Stjärnorna ger vinkar om det stora, ger blinkar av det oändliga och ogreppbara. I skuggan av en stjärnhimmel känns Guden och evigheten självklar. Men ljusår bort. Du är ljusår bort.

” Du, du är nästan som jag!”, skrek dammkornet ...ut i rymden.

Ps. 37:23-24

”I det fina tunna ljuset
står jag
och väntar tyst
sommaren är framför
kvarteret
nästan tömt
på människor och känslor
ingen rörelse någonstans

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam

Den fina tunna linjen
mellan våran värld
och din
skär igenom varje ljud
genom varje utsträckt tanke
varje ansats att förstå
varje sång
jag någonsin sjöng

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam”

(Jonathan Johansson, ’Aldrig ensam’)

Helium

Sitter och försöker lugna tankarna till tonerna av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”. Den skivan är hemma för mig. Sångerna tar mig direkt tillbaka till söndagsmiddag med gäster, vilodag och något av feststämning. Pappa med sin skinnväst på, mamma som smakar av såsen. Familj. Jag vill vara mer familj. Det är svårt. Här.

”Jag vaknar ungefär när det gryr, och jag har samma känsla som härom natten --- : att jag har ingen barlast, inget som skänker stadga, och om jag inte håller i mig kommer jag att sväva iväg. --- Nog måste det finnas en bättre, tryggare och vänligare plats för mig än här? Men jag vet att det inte finns, inte för ögonblicket, och det får mig att stelna till.” (Nick Hornby, ’High Fidelity’)

Här är rastlöshet och de tusen planerna. Här är snön fallen och jag omvärderar allt. Om och om igen. Som så ofta förr. Ekorrhjulet. Nu är tid att leva. Fort. Gör om, gör nytt, gör bättre. Och jag känner, som så ofta förr, igen mig i en av Johanna Nilssons texter:

"Jag måste skynda mig att leva, att älska, att göra något viktigt, att vara mer mänsklig än någonsin, att bara göra viktiga saker, vara god, tänka på djupa saker, inte yta, inte kött, för kött var hö och hö ruttnade." (Johanna Nilsson, 'Rebell med frusna fötter')

Här är rastlösheten. Här kommer lyckan. Här är nu och tusen år framöver. Här sitter jag och skriver, medan jag växlar mellan jazzmusiken och söndagsdeckaren på tvn. Fokusera. Vara där jag är. Här. Jag behöver bli bättre på det. Jag behöver få veta var jag ska vara. Jag behöver ett ”varför”. Färre ”hur?”.

Det är reklampaus i deckaren och jag har för länge sedan tappat handlingen. Överallt. Skiftar återigen fokus till Jan Johanssons lugna toner i ett försök att finna mig. Landa. Men allt som är kvar här skänker föga tyngd. Jag är helium. Jag lämnar mark. Håll mig när jag svävar iväg.

"Restlessness is me, you see
It´s hard to be safe
It´s difficult to be happy

It´s the changing of the seasons
He says ”I need them”
I guess I’m too Scandinavian
The relief of spring
Intoxication of summer rain
The clearness of fall
How winter makes me reconsider it all

Restlessness is me, you see
It´s hard to be safe
It´s difficult to be happy"

(Ane Brun/’Changing of the Seasons’)

Vissa dagar

Varför skriva, när någon redan satt ord på allt det där. Bättre än jag någonsin kunnat. Rakt på. Rakt in. Tomas Andersson Wij. I min värld är den mannen något av ett geni.

"Vissa dagar
är som brunnar
jag bara rinner emot
Där allt samlats
all oro
jag aldrig har förstått
Vissa dagar
vågar tänka
att ett sätt
är att bara ge upp
Andra dagar
vågar ta det
för vad det är

Vissa vänner
är som sjöar
jag ser botten på
Hos andra vänner
skulle jag aldrig
söka tröst
Det finns stunder
då jag slocknar
då jag ser alla
som bara drog förbi
Andra stunder
då jag kan ta det
för vad det är

Vissa drömmar
är så starka
att de krossar en
Andra drömmar
mer som löften
och man kan ge dom tid
Det finns tider
då jag kämpar
för att livet ska följa
min plan
Andra tider
då jag kan ta det
för vad det är"

(Tomas Andersson Wij, 'Vissa dagar')

I know it's good

I soffan, lyssnandes på Tiger Lou. På bordet en kopp te och gårdagens bullar. Bakade med och av vänner. Kärlek. Det guldkantade fatet från farmor med små blommor längs kanterna, förstärker upplevelsen. Hjälper att skingra och ladda om. Från sjukgymnast och nålar i skallen, från läkaren och hålla minen stadig. Ladda om till jobb och en kväll i snabba korridorer under lysrör. Skingra motstridiga tankar. Från töcken till strimmor.

”– Jag tror att jag har varit rädd för många av de känslor jag har. Rädd för min rädsla, bort med den! Rädd för min avundsjuka. Avund är fult. Sådan vill jag inte vara. Bort med allt som är fult. Jag hinner inte sörja. Bort det! Men om man inte har kontakt med det man verkligen känner, det som är sant om mig, hur ska man då veta vem man är? Veta vart man är på väg? Det är därför jag tror att sorgen och allvaret måste få finnas. Alla känslor måste få finnas.”

(Sofia Karlsson, Trots Allt Nr 2 2008)

Det har varit en omvälvande vecka. På många sätt. På alla sätt. Explodera. Livet som slagit knut på sig själv. Jag har insett, ännu mer, vad som är viktigt på riktigt. Tillåtit mig att låta känslorna få spegla det jag tänker, känner, innerst. Vara sann. Inte orkat annat. Projekt livet skakar i sina grundvalar. Granatregn. Jag reagerar med skräck, till en början. Det är innan jag inser att lite omskakning kanske kan vara av godo. Kanske måste saker bli skrämmande och obehagliga för att man ska kunna ta sig vidare. Framåt. Uppåt. Komma ur sin bana, styra vidare. Kanske kan rädslan få stå för något positivt och fint. ”If you got nothing you got nothing to lose” (Bob Dylan). Rädslan talar om att det finns något värt att skydda. Kommer att tänka på ett citat som sitter fasttejpat på min väns badrumsskåp. ”Inse också att rädslan kan vara en gåva. Den som lätt blir rädd blir lätt berörd, har en känslighet och en lyhördhet som kan vändas till något gott.” Jag vill tro att den som skrivit detta har rätt. Jag vill tro att det som skrämmer skiten ur mig, också rent bokstavligen skrämmer skiten - allt som jag inte vill ha, det fula, hårda - ur mig.

”Take it easy (love nothing)”, titeln till det som ljuder med Bright Eyes hesa, pressade stämma. En sida av mig vill stämma in. Ta den gena vägen. Komma undan rädslan och känslorna som jag inte längre rår att styra. Hålla minen stadig. Ta avstånd. Den andra vill kapitulera. Låta vara sårbar. Explodera. Låta alla känslor finnas. Välja den kärlek som aldrig kommer lätt. Välja dem som ruskar om men som också berör och får mig att minnas att jag trivs med livet ibland.

I soffan, lyssnandes på Bright Eyes. På bordet en tom tekopp och pärlsockerrester från gårdagens bullar. Bakade av och med vänner. Kärlek. Det guldkantade fatet från farmor med små blommor längs kanterna, förstärker upplevelsen. Hjälper att skingra och ladda om. ”The heart of life is good”.

”I hate to see you cry
Laying there in that position
There's things you need to hear
So turn off your tears and listen

Pain throws you heart to the ground
Love turns the whole thing around
No, it won't all go the way, it should
But I know the heart of life is good

You know it's nothing new
Bad news never had good timing
But then the circle of your friends
Will defend the silver lining

Pain throws your heart to the ground
Love turns the whole thing around
No, it won't all go the way, it should
But I know the heart of life is good

Pain throws your heart to the ground
Love turns the whole thing around
Fear is a friend who's misunderstood
But I know the heart of life is good

I know it's good”

(John Mayer, "The Heart Of Life")