Harar

Sitter på min fina balkong – västerläge, kvällssol – och knackar bokstäver på min laptop. Hur fint är inte det? Bredvid mig en frånlagd bok och i träden sjunger fåglar. Glada som det verkar. En av Västerås tusentals harar putsar på sin päls i gläntan. Vill väl glänsa. Vill väl sticka ut och synas. Bland alla stadens harar måste man lätt kunna försvinna. Då gäller det att ta till alla medel. Nu rullar han sig i gräset. Det ser rätt knäppt ut. Det vet han säkert. Men det är säkert noga avvägt. Hagas mest glänsande päls kontra tillfällig förnedring. Valet är enkelt. För det vill till att sticka ut.

Det går inte en dag utan att jag ser minst en hare. Oftare flera (idag fem, vid fyra olika tillfällen). Överallt. Jag har funderat på vad detta innebär. Det känns som att dom kryllar. Allt som kryllar blir genast lätt obehagligt. Jag undrar om någon annan än jag observerat och noterat det otäcka i detta. Även gulligt, harmlöst och mjukt blir något helt annat i massupplaga. Sakta men säkert blir många harar en massa harar. Allt medan västeråsarna intet ont anandes låter dem hållas. Ser dem putsa sina pälsar i kvällssolen. Anta att pälsputsandet i verkligheten bara är en skenmanöver för att få oss att invaggas i någon sorts falsk trygghet. Samtidigt är pälsfixandet en sorts tillkamning inför kvällen, då de tusentals hararna efter mörkrets inbrott kommer tillsammans och smider sina planer. Avynglar sig och blir till massor. Skanderar slagord och planerar aktioner i natten. Staden sover lugnt. Ponera att det förhåller sig just så här. Ponera att hararna en dag inte längre går att kontrollera. Tar över stan’. Ponera att jag dagdrömmer och drar höga växlar. Kalla mig harig. Men inse ändå det obehagliga i situationen. I kryllandet. Och kom aldrig och säg att ingen kunde ana något.

Det är Du

Våren. Måste faktiskt tillägna den underbara våren ett par rader. Man kan tycka att den redan som det är får alldeles för mycket uppmärksamhet och lovord men överreklamerad är den sannerligen inte. Vad det än är som den gör med mig så är det gott. Sviktande och lätta steg på den borstade, grussanerade trottoaren. Uppknäppt jacka, uppknäppt sinne. Jag lever upp, tar mig ut, alstrar energi och mod. Hjärtat vågar sig på att slå en liten volt emellanåt. Förväntan i varje steg. Hopp i varje tanke. Fågelkvitter, lite sol och en gnutta värme gör hela skillnaden. Ett leende från en förbipasserande likaledes njutande. Ibland behövs det inte mer.

Jag vet inte helt vad det är som gör det. Vad som varsamt börjar nysta upp små trådar av lycka i min vardag. Våren i sig kanske är en förklaring god som någon i all sin enkelhet och tidsbundna självklarhet. Synd bara att den är just begränsad. Jag tror inte att jag skulle må dåligt av lite mer vår. Men trots all sin skönhet, grönska och förmåga att uppliva idel goda minnen, så bär min vår ändå på tankar om vad som komma skall, och skapar en viss känsla någonstans i mig som inte helt passar in i resten av bilden. Men då vore den kanske inte min. Om den var helt fri från grubblerier och lösryckta viljor menar jag.

Drabbad av min egen dumhet
Min självvalda tystnad
Och mina ensamma tankar

Fångad i mitt eget hörn
Min konturlösa vilja
Och mina naiva drömmar

Vilsen i min egen röra
Mitt uppvirvlade kaos
Och mina snåriga val

Uppehållen av min barnsliga tro
Din trofasta kärlek
Och ett evigt hopp

Jo, jag vet vad som gör det. Vem som varsamt börjar nysta upp små trådar av lycka i min vardag. Närhelst jag tillåter Honom. ”Gör någonting vackert. Av allt som går sönder här”.

Nålar i mig

De sticker nålar i mig
Hårt mot hårt
Ömma fläckar kvar

Det sticker nålar i mig
Som att sakna
Utan att veta vem

Stick nålar i mig
Vill inte ha dig
Förlora det vi har

Ömma fläckar
Allt längtar kvar
Nålar i mig

Som fjäll

Läser en recension i DN av bioaktuella filmen ”Varg”, med Peter Stormare i huvudrollen. Ett familjedrama i jämtländsk fjällmiljö. Sevärd som det verkar. Det som dock hakade fast i mina tankar var recensionens sista stycke. Det fick mig att förfytta mig någon vecka tillbaka i tid och rum. Till nyligen gången påsk i fjällmiljö. Till något tryggt att försvinna till, ett landskap att alltid hänföras av och ännu tidigare minnen från tidigaste barndom. Fjällen. Kommer de någonsin bli mindre för mig?

”Att komma ut från ’Varg’ är som att komma tillbaka från en skotertur på fjället, en vårvinterdag, från det där höga, tomma, vackra landskapet som säger så lite men som rymmer så mycket”.
(Lindblad,H. Dagens Nyheter, 080404)

Vet inte vad det var med det här stycket. Inget speciellt. Det var bara så rätt. Så väl beskrivet. Jag tänker att beskrivningen kan appliceras på vissa människor. De bästa av människor. De som kanske säger lite men som rymmer så mycket. Och jag ser framförför mig ansikten. Människor som blivit obeskrivligt viktiga hos mig. Blivit till fjäll. Till något tryggt att försvinna till, att hänföras av och väcka minnen. Inte tomma. Utan höga. Vackra. Kommer de någonsin bli mindre för mig?

De växer. De får inte bli mindre. De borde förevigas till eftervärlden. Leva kvar stolta. Som den där klippväggen med de amerikanska storheternas nunor utmejslade i sten. Jag skulle ha en sån vägg. Jag skulle låta den prydas av mina viktiga. En fjällvägg då förstås. Sevärd som det verkar.

“I want to go to Magnolia Mountain
And lay my weary head down
Down on the rocks
On the mountain my savior made
Steady my soul and ease my worry
Hold me when I rattle like a hummingbird hummin'
Tie me to the rocks on the mountain my savior made”

(Ryan Adams, ‘Magnolia Mountain’)

Hybris och gråt

”Har aldrig känt mig så hopplös förut
---
Ingen gräns mellan
hybris och gråt
---
Jag kan tusen sätt
att försvinna på
Jag har tusen själ
till att bara gå”

(TAW, ’Tusen sätt att försvinna’)

Det är nästan precis som i låten ”Tusen sätt att försvinna på” (TAW) nowadays ; ”ingen gräns mellan hybris och gråt”. Min sinnesstämning som Lisebergseventet ”Uppskjutet”. Rasande fart upp på topp. Nästan lika fort ner igen. Pendlande. Upp och ner. Rasande fart. Rusande. Där uppe spänner jag fötterna för att inte tappa flip-flopskorna, tänker att det inte går att ångra sig nu, släpper ut kvävda, rädda glädjeskrik och andas hög luft. Där uppe är skräckblandad förtjusning. Snart nere tittar jag upp. Längtar nog dit igen men klarar inte svängningarna. Svängningarna som får magen att vända sig ut och in. Får insidan att visa sömmarna. Där nere saknar jag utsikten, ångrar mig tillbaka, men helst av allt vill jag bara kliva av karusellen. Lämna in. Men bälten och grova järnstänger håller mig kvar. Det finns inget sätt att försvinna på. Ingen gräns mellan hybris och gråt. ”Har aldrig känt mig så hopplös förut”.