Jag är en ordmänniska. Ord är viktiga. Inte bara hur de låter, än mer hur de ser ut, hur de faller, landar och blandas i respekt. Och jag läser ikväll en färsk intervju med en av de, enligt mig, största konstnärerna när det kommer till ord. Han som precis släppt en ny skiva. Och jag känner igen mig i hans beskrivning av språket som ett rus. När allt faller rätt, landar tungt och sveper en med.
”När jag var sexton läste jag "Gentlemen" av Klas Östergren som är en väldigt ordrik bok. Jag tror att jag fördubblade mitt ordförråd bara av det. Jag påverkades så starkt av formuleringar att jag inte bara gick vidare, utan lät dem dröja kvar i munnen, som en dyr whiskey. Jag kände ruset i språket väldigt tidigt - och jag var väldigt, väldigt starkt berörd av det.” (Tomas Andersson Wij)
Jag tänker på ord. På hur en del lever kvar. Och varför och varför inte. Vad är det egentligen vi berättar, vad anses värt att lägga svart till vitt" Vad består, förvandlar och gör skillnad? Det finns så mycket ord som bara är ord. Som aldrig lyfter från vita blad. Som dör innan de ens börjat leva. Sen finns det ord som ÄR liv. Jag följer tankarna till det vackra:
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh. 1:1-5)
Det uttalade ordet.
Avslutar här med Tomas ord, jag önskar de vore mina, för de får mig känna ruset och blir mina i:
”Om det var Gud skulle jag fråga
varför det aldrig vänder
förrän man nästan gett upp
och varför viljan
har så kalla händer
Varför det man vill åt
försvinner iväg
när man kämpar för hårt
Om det var Gud och inte du
skulle jag be om hjälp nu
Om det var Gud och inte du”
(’Om det var Gud’, Tomas Andersson Wij)
