Ren vargavinter trots december och söderort. Jag kurar inne och njuter. Detta bådar gott, jag är en sucker för snö och vinterlandskap. I morse plogade jag den folktomma söndagsgatan, från min port till järnvägsstationen, med min rullväska. Dess små sommardäck gjorde inte minsta ansats till att komma till min hjälp. En hög av snö framför ekipaget, ett långt djupt spår efter och en allt längre, uttöjd morgontrött arm i täten.
Mellanlandning i huvudstaden där det är kaos och inga dubbdäck på Hornsgatan. Partikelfritt. Partikelfri har däremot inte himlen varit på hela dagen. Stora dunflak singlar outtröttligt ner. Det liknar mest en sådan där glasbubbla från barndomen. En snögubbe, lite vatten och ett gäng vita korn. Snöstorm med en lätt handskakning. Vem skakar här? Eller sköts det per automatik, i bästa 2000-talsanda? Skakbubblor låter omodernt. Låter inte ens. Åtminstone ska det väl låta?Det har man ju förstått.
Jag längtar hem. Vad nu hemma är. En plats, en känsla, en identitet? Jag vet inte. Men norrlandshjärtat sjunger och drar. Jag förstår inte vad det handlar om. Kanske är det rotlösheten som börjat krångla. Rötter som blivit för långa och för många efter all tid på flykt och som börjat leta sig uppåt och nästan nått fram, klamrat sig fast där de kommer åt. Rötter som inte vill inte ryckas med mer. Frihetsplantan som blivit ljusskygg och fått nog av gatljus, asfalt och trängsel i staden. Behöver norrsken, vemod, natur och utrymme. Partikelfritt. Längtar tystnad. Trängtar musik.
Tankarna snurrar så att hjärnan nästan skär ihop. Det är ingen idé att göra upp planer. Blir sällan bra. Om jag ens lyckas kommas till beslut. "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Ibland tänker jag att denna skivtitel står mig skriven i pannan. Två förslag till 2011 års ledmotiv: "Förväntan, förtröstan, tillförsikt" vs. "Nu skiter jag i allt och blir gravid". Två olika spår kan man säga. Förnuft vs. känsla. Ro vs. impulsivitet. En hög av val framför ekipaget, ett långt djupt spår efter och en allt längre, uttöjd tanketrött själ i täten. Återstår att se vart det leder.
"Din sol har landat i mitt knä och gått sönder
och våra rader trillar ur och ligger kvar
det finns en fara i att aldrig hitta vägen
det finns nåt vackert
med att vandra den ändå"
(Melissa Horn, 'Hur ska det gå?')
Ren vargavinter trots december och söderort. Jag kurar inne och njuter. Söder om all musik. Imorgon kommer jag. Hem?
söndag 19 december 2010
tisdag 24 augusti 2010
Anorak city
Kyla och blåst. Tiden tickar och sista sommarveckan räknar ner. Jag går Nygatan ner medan Wannadies ”My Home Town” spelas från systers iPodradio. Som om den visste. Prickar rätt. Det är väldigt vad de kan de här nya prylarna. Jag drar upp kragen på jackan utan att lyckas undkomma dropparna som möter, som prickar lätt och blåsten som styr i mitt ostyriga hår. Går till biblioteket i ett försök att vara kulturell i brist på annat. Ett försök att vara något mer än oengagerat, obekymrat och osysselsatt, ohälsosamt ledig. Går efter en stund i tidskriftshörnan vidare längs gatorna. En studie småstadsliv. This is my home town.
Till Domus och köper frimärke. På Domus jobbar samma tanter kvar som när jag var barn. De har inte åldrats en dag, ser likadana ut som då och har till skillnad från mig behållit allt av den välkända dialekten. I mina öron till och med spätt på den. Timråmålet. Det ”bonniga” och småfula om man vill vara sån. Det hemvana och avslappnade om man inte vill det. Domustanterna skojar med lokala gubbar som dricker kaffe från termos ur plastmuggar vid speldisken. En mötesplats. Nu mer än någonsin sedan ”Timståhls” slagit igen. Den lokalen står ånyo tom, trots försök av flera spridda handlare efter Timståhl. Längre ner på gatan har ”Intimbutiken” öppnat. Jag ler lite när jag går förbi, samtidigt som jag beundrar människor som vågar satsa, som har tro för saker, oavsett om det gäller att gå på vatten eller att öppna en tvivelaktig butik för underkläder och vad-vet-jag. Utanför Videoteket står en ensam personal och röker. Det är här man hyr sin videofilm, som namnet antyder. Nu har de även börjat sälja frysta matlådor för 35:- stycket, skvallrar en handskriven skylt. Det gäller att tänka utanför boxen förstår man. Och förmodligen ingen annanstans hittar du en videobutik som har två butiksnamn, som stänger 20.00, vardag som helg och som nu också kränger husmans på låda. This is my home town!
Det här är foppatofflornas hemvist. Det här är fristaden för det mesta hos de flesta och det är klart fint på något sätt. Det här är södra norrland och ”när du vill vara dig själv för en stund”. Här är inget platt, ej idéerna, ej vägbulegatorna, ej naturen. Här lyssnar man på Nordman på torget och det är årets händelse. Öltält och allt. Här finns fler tallar än alla storstadens moderiktiga knähundar, lattemammor och stressade portföljmänniskor tillsammans. Här finns fyra pizzerior på mycket liten areal, inte ett enda café. Här tornar fabriken upp sig vid vattenbrynet och puffar ut sin stinkande vita rök över gatan och torget. Motorvägen skär rätt igenom allt. Avslägsna motorljud skapar en dov bullermatta som vaggar till lugn. Här finns minnena, ljuden och lukterna. Här förändras lite. Det här är hemma på riktigt. Vare sig jag gillar det eller ej. En del av mig.
“This is ‘my home town song’
A ’how it's like at home song’
Spending hours all alone
Waiting by the phone
It's hard to say come closer
When you're so far away
And sometimes it's hard to remember that
Tomorrow is as close as yesterday
This is my home town
I'm dossing up and down these streets,
Where nothing ever seems to change
Where wet green grass meets dust and dirt
That's where love no longer hurts
I've never been a loner,
At least I've never wanted to be one
So whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is and...
This is my home town
It's hard to say "come closer"
When you're so far away
Whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is!”
(The Wannadies, 'My Home Town')
Till Domus och köper frimärke. På Domus jobbar samma tanter kvar som när jag var barn. De har inte åldrats en dag, ser likadana ut som då och har till skillnad från mig behållit allt av den välkända dialekten. I mina öron till och med spätt på den. Timråmålet. Det ”bonniga” och småfula om man vill vara sån. Det hemvana och avslappnade om man inte vill det. Domustanterna skojar med lokala gubbar som dricker kaffe från termos ur plastmuggar vid speldisken. En mötesplats. Nu mer än någonsin sedan ”Timståhls” slagit igen. Den lokalen står ånyo tom, trots försök av flera spridda handlare efter Timståhl. Längre ner på gatan har ”Intimbutiken” öppnat. Jag ler lite när jag går förbi, samtidigt som jag beundrar människor som vågar satsa, som har tro för saker, oavsett om det gäller att gå på vatten eller att öppna en tvivelaktig butik för underkläder och vad-vet-jag. Utanför Videoteket står en ensam personal och röker. Det är här man hyr sin videofilm, som namnet antyder. Nu har de även börjat sälja frysta matlådor för 35:- stycket, skvallrar en handskriven skylt. Det gäller att tänka utanför boxen förstår man. Och förmodligen ingen annanstans hittar du en videobutik som har två butiksnamn, som stänger 20.00, vardag som helg och som nu också kränger husmans på låda. This is my home town!
Det här är foppatofflornas hemvist. Det här är fristaden för det mesta hos de flesta och det är klart fint på något sätt. Det här är södra norrland och ”när du vill vara dig själv för en stund”. Här är inget platt, ej idéerna, ej vägbulegatorna, ej naturen. Här lyssnar man på Nordman på torget och det är årets händelse. Öltält och allt. Här finns fler tallar än alla storstadens moderiktiga knähundar, lattemammor och stressade portföljmänniskor tillsammans. Här finns fyra pizzerior på mycket liten areal, inte ett enda café. Här tornar fabriken upp sig vid vattenbrynet och puffar ut sin stinkande vita rök över gatan och torget. Motorvägen skär rätt igenom allt. Avslägsna motorljud skapar en dov bullermatta som vaggar till lugn. Här finns minnena, ljuden och lukterna. Här förändras lite. Det här är hemma på riktigt. Vare sig jag gillar det eller ej. En del av mig.
“This is ‘my home town song’
A ’how it's like at home song’
Spending hours all alone
Waiting by the phone
It's hard to say come closer
When you're so far away
And sometimes it's hard to remember that
Tomorrow is as close as yesterday
This is my home town
I'm dossing up and down these streets,
Where nothing ever seems to change
Where wet green grass meets dust and dirt
That's where love no longer hurts
I've never been a loner,
At least I've never wanted to be one
So whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is and...
This is my home town
It's hard to say "come closer"
When you're so far away
Whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is!”
(The Wannadies, 'My Home Town')
Sommarkatt
Västerås juli 2010
Västerås och sommarstaden. Råby och vuxna män med mjukisbyxhäng och halva stjärten i det blå. Råby där grannarna heter Gotti och Van Hanna, där den lokala ICA-butiken lyckas väcka den djupaste irritation och där gatorna har getts fågelnamn. ”För att få det att verka finare”, enligt mina kollegor. Jag säger; ”det funkar”. Råby och Nairåby. Västerås och sommarstaden. Branta cykelbackar upp och ner, stammishaket, övervintrade fina kollegor och Piren by night. Sommaresidenset för året. Dock att likna vid en sommarkatt jag alldeles säkert, medvetet och överlagt kommer att överge igen inom kort.
Veckorna flyger. Trots bölder, svettiga jobbpass, tragiska livsöden och missade happenings har veckorna varit bra. Under de senaste lämnat Råby, Gotti och fåglarna och tagit min tillflykt till min namne, boendes innanför stadens ring, den s.k. ”Cityringen”. Ett uppköp på alla tänkbara sätt faktiskt. Där finns på toaletten en tavla som söker svaret på sann lycka. Vad är det? Några försök till svar. Där finns likasinnad olycka övervunnen, hundra sjalar, resklara galgar och en vilsam ande. Fint så. Där finns nostalgi i form av ”Sommaren i city” från datahögtalare. Där finns liv, en samling små glasskålar och en madrass på golvet. Där finns något att komma hem till. Någon. Kanske finns små trådar, ledtrådar till svar på lyckofrågorna redan där. I att ha något att komma hem till. Någon.
Jag hittar ett citat från boken Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist som jag läste i vår. Citatet finns sparat i min mobil. Den som återuppstått efter onsdagens besök i toaletten. Minns att bokens framsidetext i blått ”Nedstörtad ängel – en kärleksroman”. Hur detta påstående till en början i det närmaste provocerade. För det är ingen kärleksroman i klassisk bemärkelse. Att kalla Nedstörtad ängel för en kärleksroman ter sig, till en början helt obegripligt. Boken och dess karaktärer är på många sätt obehagliga och abnorma och berättelsen mestadels mörk, tragisk och hopplös. Inget av detta är något som vanligtvis förknippas med romaner om kärlek. Ändå lyckas denna alternativa kärlekshistoria tidigt fånga mig och snart lyckas jag se kärleken i all trasighet, ana något sorts ljus silas genom karaktärernas många sprickor.
”Katten sitter på golvet, en och en halv meter från mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag klappa den går den undan. Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så är det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt.” (ur P-O Enquists ’Nedstörtad ängel’)
Och jag tänker på Råby och på människorna. På livssprickor, lindring och bot. På samtal på Piren, på sommarkatter, på prinsessbröllop. Och jag tänker att det är som med katten på golvet som med strävan, längtan, drömmarna. Lyckan. Som med kärleken och som med Gud med. Att det är någon konstig livets magi i det där. En sorts naturlag. Som jag inte alltid förstår mig på. ”Varför det man vill åt, försvinner iväg. När man kämpar för hårt” (Tomas Andersson Wij).
Tomas tankar ligger nära lyckofrågetavlans bästa försök:
”Vad är sann lycka?
-Det börjar med förståelsen att man bara kan uppnå den genom att låta bli att jaga den."
Västerås och sommarstaden. Råby och vuxna män med mjukisbyxhäng och halva stjärten i det blå. Råby där grannarna heter Gotti och Van Hanna, där den lokala ICA-butiken lyckas väcka den djupaste irritation och där gatorna har getts fågelnamn. ”För att få det att verka finare”, enligt mina kollegor. Jag säger; ”det funkar”. Råby och Nairåby. Västerås och sommarstaden. Branta cykelbackar upp och ner, stammishaket, övervintrade fina kollegor och Piren by night. Sommaresidenset för året. Dock att likna vid en sommarkatt jag alldeles säkert, medvetet och överlagt kommer att överge igen inom kort.
Veckorna flyger. Trots bölder, svettiga jobbpass, tragiska livsöden och missade happenings har veckorna varit bra. Under de senaste lämnat Råby, Gotti och fåglarna och tagit min tillflykt till min namne, boendes innanför stadens ring, den s.k. ”Cityringen”. Ett uppköp på alla tänkbara sätt faktiskt. Där finns på toaletten en tavla som söker svaret på sann lycka. Vad är det? Några försök till svar. Där finns likasinnad olycka övervunnen, hundra sjalar, resklara galgar och en vilsam ande. Fint så. Där finns nostalgi i form av ”Sommaren i city” från datahögtalare. Där finns liv, en samling små glasskålar och en madrass på golvet. Där finns något att komma hem till. Någon. Kanske finns små trådar, ledtrådar till svar på lyckofrågorna redan där. I att ha något att komma hem till. Någon.
Jag hittar ett citat från boken Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist som jag läste i vår. Citatet finns sparat i min mobil. Den som återuppstått efter onsdagens besök i toaletten. Minns att bokens framsidetext i blått ”Nedstörtad ängel – en kärleksroman”. Hur detta påstående till en början i det närmaste provocerade. För det är ingen kärleksroman i klassisk bemärkelse. Att kalla Nedstörtad ängel för en kärleksroman ter sig, till en början helt obegripligt. Boken och dess karaktärer är på många sätt obehagliga och abnorma och berättelsen mestadels mörk, tragisk och hopplös. Inget av detta är något som vanligtvis förknippas med romaner om kärlek. Ändå lyckas denna alternativa kärlekshistoria tidigt fånga mig och snart lyckas jag se kärleken i all trasighet, ana något sorts ljus silas genom karaktärernas många sprickor.
”Katten sitter på golvet, en och en halv meter från mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag klappa den går den undan. Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så är det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt.” (ur P-O Enquists ’Nedstörtad ängel’)
Och jag tänker på Råby och på människorna. På livssprickor, lindring och bot. På samtal på Piren, på sommarkatter, på prinsessbröllop. Och jag tänker att det är som med katten på golvet som med strävan, längtan, drömmarna. Lyckan. Som med kärleken och som med Gud med. Att det är någon konstig livets magi i det där. En sorts naturlag. Som jag inte alltid förstår mig på. ”Varför det man vill åt, försvinner iväg. När man kämpar för hårt” (Tomas Andersson Wij).
Tomas tankar ligger nära lyckofrågetavlans bästa försök:
”Vad är sann lycka?
-Det börjar med förståelsen att man bara kan uppnå den genom att låta bli att jaga den."
onsdag 3 mars 2010
Ord
Ord. Jag tror att de alltid har fascinerat mig. Jag tror att de alltid berört. Som inget annat. Det skrivna ordet. Människornas ord. Ett maktvapen som sliter rätt in. I mig.
Jag är en ordmänniska. Ord är viktiga. Inte bara hur de låter, än mer hur de ser ut, hur de faller, landar och blandas i respekt. Och jag läser ikväll en färsk intervju med en av de, enligt mig, största konstnärerna när det kommer till ord. Han som precis släppt en ny skiva. Och jag känner igen mig i hans beskrivning av språket som ett rus. När allt faller rätt, landar tungt och sveper en med.
”När jag var sexton läste jag "Gentlemen" av Klas Östergren som är en väldigt ordrik bok. Jag tror att jag fördubblade mitt ordförråd bara av det. Jag påverkades så starkt av formuleringar att jag inte bara gick vidare, utan lät dem dröja kvar i munnen, som en dyr whiskey. Jag kände ruset i språket väldigt tidigt - och jag var väldigt, väldigt starkt berörd av det.” (Tomas Andersson Wij)
Jag tänker på ord. På hur en del lever kvar. Och varför och varför inte. Vad är det egentligen vi berättar, vad anses värt att lägga svart till vitt" Vad består, förvandlar och gör skillnad? Det finns så mycket ord som bara är ord. Som aldrig lyfter från vita blad. Som dör innan de ens börjat leva. Sen finns det ord som ÄR liv. Jag följer tankarna till det vackra:
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh. 1:1-5)
Det uttalade ordet.
Avslutar här med Tomas ord, jag önskar de vore mina, för de får mig känna ruset och blir mina i:
”Om det var Gud skulle jag fråga
varför det aldrig vänder
förrän man nästan gett upp
och varför viljan
har så kalla händer
Varför det man vill åt
försvinner iväg
när man kämpar för hårt
Om det var Gud och inte du
skulle jag be om hjälp nu
Om det var Gud och inte du”
(’Om det var Gud’, Tomas Andersson Wij)
onsdag 3 februari 2010
Soon After Christmas
Onsdag kväll, stora snöbyar över Närkeslätten. Jag tar mig i all min rastlöshet ut. Ut - trots att jag måste hoppa över en stor driva snö som överdrivit min port. Ut – fastän snön den yr och inte många skulle kalla yran promenadväder. Ut – i orespektabla pluggbyxor, innebyxor om du vill, och i övrigt iförd närmast en 6-årings vinter-outfit. Det vuxna lämnar jag kvar inne, bland böcker om livshotande multiorgansvikt och svårtillgängliga diktsamlingar. Bland damm och matos. Och jag lämnar det verkligen där. Vill jag tro...
Utifrån sett är jag nu en helt vanlig 6-åring ute på upptäcktsfärd i nysnön. Dock en 6-åring som återupplever de många vintrarna hemmavid. Minns. En helt vanlig 6-åring bortsett från tankar kring tjänstledighet, kollektivliv och problemlösning. Helt klart i bästa lekisålder, bortsett från att hon faktiskt känner att det är kallt, när snön yr rakt emot ett oskyddat ansikte och bortsett från att hon någonstans väger snöns kostnader mot glädjen den skänker. Kostnaderna som förstås väger oerhört lätt mot den barnets barnsliga glädje och fascination över vita landskap och singlande flingor. Det går alltså lite ryckigt men ändå bra - barnsligheten och vuxenheten på promenad i februarikvällen. De har överseende med varandra. Ja, dom har det ganska trevligt ihop ändå.
De är nästan hemma nu. Snön dalar stilla i det mjukgula ljuset från gångvägens lampor. Idyllen och tankarna samstäms och når sin fulländning när en random låt plötligt spelas från iPoden. Vuxenheten stannar till med alla sinnen och virvlar upp. Uppmärksam. 6-åringen blir genast rastlös och springer i förväg hem.
Så är det bara jag kvar. Vuxen-jag. Jag och Stina Nordenstams spruckna stämma. Fyller i tankeluckor i vacker igenkänning.
“I've called you now a thousand times
I think I know now
You're not home
I've said your name a thousand times
To be prepared if you'd be there
I wanted so to have you
And I wanted you to know
I wanted to write songs
About how we're walking in the snow”
(Stina Nordenstam, ‘Soon After Christmas’)
Utifrån sett är jag nu en helt vanlig 6-åring ute på upptäcktsfärd i nysnön. Dock en 6-åring som återupplever de många vintrarna hemmavid. Minns. En helt vanlig 6-åring bortsett från tankar kring tjänstledighet, kollektivliv och problemlösning. Helt klart i bästa lekisålder, bortsett från att hon faktiskt känner att det är kallt, när snön yr rakt emot ett oskyddat ansikte och bortsett från att hon någonstans väger snöns kostnader mot glädjen den skänker. Kostnaderna som förstås väger oerhört lätt mot den barnets barnsliga glädje och fascination över vita landskap och singlande flingor. Det går alltså lite ryckigt men ändå bra - barnsligheten och vuxenheten på promenad i februarikvällen. De har överseende med varandra. Ja, dom har det ganska trevligt ihop ändå.
De är nästan hemma nu. Snön dalar stilla i det mjukgula ljuset från gångvägens lampor. Idyllen och tankarna samstäms och når sin fulländning när en random låt plötligt spelas från iPoden. Vuxenheten stannar till med alla sinnen och virvlar upp. Uppmärksam. 6-åringen blir genast rastlös och springer i förväg hem.
Så är det bara jag kvar. Vuxen-jag. Jag och Stina Nordenstams spruckna stämma. Fyller i tankeluckor i vacker igenkänning.
“I've called you now a thousand times
I think I know now
You're not home
I've said your name a thousand times
To be prepared if you'd be there
I wanted so to have you
And I wanted you to know
I wanted to write songs
About how we're walking in the snow”
(Stina Nordenstam, ‘Soon After Christmas’)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
