Kan själv

”Låt inte din självständighet vara till din nackdel”. En uppmaning sprungen ur omsorg. Den avslutande frasen i ett sms från en vän. Att våga beroende. Släppa taget om sig, sina brister, sina kamper, sina förlorade slag och sitt fördolda. Släppa in omsorgen och tankarna från människor som faktiskt vill och orkar finnas. Jag är ofta för dålig på det.

Jag har funderat en del kring ”beroende”. Klingar det väl eller skapar det missljud? Att vara beroende av något är att inte kunna sluta med det, i uppslagsbokens värld. Förknippas gärna med missbruk. Ljuder oförtjänt(?) illa. För är det sant att beroende kväver en relation? Finns inte positiva beroenden? Behöver inte ett mått av beroende finnas för att också göda relationen? Är beroende alltid förenat med krav och förväntan? Hur mycket kan man förvänta sig av en annan människa? Kan man alls förvänta sig något eller är allt en välsignelse av nåd kommen? Osv. osv., i det oändliga...

Jag skräms av att jag låtit mig bli beroende, förväntande och de sår jag därigenom gläntat på. Smutsiga rester av uttjänt kirurgtejp runt sårkanterna. De står för rämnade murar. För mod och dåraktighet. Samtidigt som jag tänker att viktigare än behovet av andra är känslan av att vara behövd. Alla behöver behövas. Att få vara ett plåster på, för att dra sårmetaforen ännu längre. Som i dragna musikparallellen i låten ’Poppies And Peonies’; ”And I wanted you to need me, and I wanted to need you” (Christian Kjellvander, ‘Poppies And Peonies’).

Ibland ångrar jag blottandet. Tänker att det är mitt eget fel att allt blev lite skörare och totalt oskyddat. Ångrar att jag låtit mig bli beroende av någon eller något utanför mig själv. Samtidigt är ensamheten ett högt pris att betala för styrka och ”kan själv-idealet”. För om ingen ser mig på insidan, vem är jag då? I andra ser vi oss själva. Kanske är självständigheten och oberoendet först och sist bara ett sätt att skydda oss själva från vår egen spegelbild. Tredagarsstubben, de aldrig läkande såren och blicken vi inte orkar möta.

”Jag är starkare. Och mer ensam. Säg är det likadant för dig?”
(TAW, ’Det går inget bra nu’)

Förmodligen är det dömt att misslyckas att tro att självständigheten, individualismen och oberoendet i sig, har något egenvärde. Tro att de tar oss vidare och någonstans bra, när de egentligen för oss längre bort från den som söker sig nära och kanske i det långa loppet faktiskt också längre bort ifrån oss själva. Vi som är skapade ur relation, till relation. Ingenting i oss själva. På djupet beroende av verkligheter utanför oss själva.

Jag låter ett citat av Madonna avsluta kvällens bryderier. För nog har hon fattat grejen; ”I am because We are”. Godnatt och allt sånt.

The sound of silence

Idag har jag inte pratat med en enda människa, förutom ett ”hej” och ett ”tack” till kassörskan på ICA. Fast det gills inte. Jag har inte saknat att prata med någon heller. Mina egna tankar räcker ibland rätt bra som underhållning och sällskap, om jag är på det humöret. Då jag trivs med mitt eget sällskap, tystnaden och de inverterade samtalen i mitt huvud. Det är stor skillnad på att vara tyst och att vara ensam.

När man tänker på det är det inte helt i sin ordning att inte ha utbytt en fullständig mening med en enda levande varelse på en hel dag - men väl en bedrift. Men jag aktar mig för att bli min egen bästa vän. Det kan aldrig sluta väl. Imorgon ska jag kompensera för all tystnad. För försummade ord.

"And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence"

(Simon and Garfunkel, 'The Sound Of Silence')