Stuck in a moment

“I never thought you were a fool
But darling, look at you. Ooh
You gotta stand up straight, carry your own weight
'Cause tears are going nowhere baby

You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And now you can't get out of it
Don't say that later will be better
Now you're stuck in a moment
And you can't get out of it

You are such a fool
To worry like you do. Ooh
I know it's tough
And you can never get enough
Of what you don't really need now
My, oh my”

(U2, 'Stuck In A Moment')

Det finns inga sätt att beskriva den på; kaoskänslan som greppat sig fast unuti. Som blåser upp och virvlar runt. Som drar till sig alla tankar och planer. Drar dem med sig i virveln, ner i hålet av ingenting, det bottenlösa tomma. Ensamt ekar hoppet kvar där inne. Hoppet som med nöd och näppe lyckats klamra sig kvar, om än illa tilltygat. Likt en blekt och vindpinad, fransig vimpel, fladdrar den på tre kvarts stång. Firar ånyo varje dag. Hyllar friheten. Vad hoppet inte tar hänsyn till är att friheten drar tunga, ytliga andetag. Kippar efter fri, lätt luft. Ägaren av denna frihet märker knappt längre dess existens. Friheten är palliativ och tornadon inuti dränker de få, små livstecken den ger utlopp för.

Det finns inga sätt att beskriva sakernas tillstånd på. Ovan citerade låt kom till mig igår kväll när jag skulle sova och den fångar lite av det. Lite av hur det är. För det är låst läge. Jag och allt i mig är fast i tiden, i livet och kan bara driva med. Fjättrade. Kan varken ändra takten eller byta riktning. Jag vill vidare fort och på en gång men omständigheterna har tagit polisgrepp och håller mig fast, håller mig kvar. Det får mig att ännu mera vilja fly allt. För tankar och planer finns inget svängrum. Känner paniken tillta. Stilla fladdrar vimpeln. Det bedrägliga hoppet gör mig gång på gång besviken. Men hoppas kvar. Som vore jag beroende av besvikelser.

Tröstäta, att äta sina känslor, inte ens det fungerar. Förmodligen lika bra det. Skulle jag omsätta känslorna i mat, vore mitt BMI för länge sedan överskridet och i höjden skjutet. Istället läser jag och flyr till andra världar, lyssnar, spelar musik som får mig i andra stämningar, hittar andra problem att bry skallen med och suckar trötta böner till den Gud jag tror kan göra vad han vill. När han vill. Hoppet fladdrar tappert på med fransiga ändar. Hoppas kvar. Hoppas på snart. Sjunger när vinden tar tag i det;

“It's just a moment
This time will pass”