Konsekvenser

“You can't do anything, anytime, anywhere
Without thinking about it
There's consequences, there's no way around it
---
Play with a bomb and it's going to explode
Deeds are dominoes”

(Considering Lily/’Consequences’)

Jag leker med tanken på allt man skulle kunna göra om det fanns ett parallellt universum. Om man vid sidan av detta hade ett låtsasliv där man inte behövde leva med konsekvenserna av sina handlingar. Där man kunde göra allt man vill men inte vågar, prova på allt utan att det kunde sluta dåligt, leva utan konsekvenser. Vara knäpp, vågad, ogenomtänkt och galen, utan att behöva lida av följderna. Lockande tanke…

Jag funderar över vad jag skulle göra om jag fick tillgång till det här låtsaslivet. Skulle jag drömma större, våga mer, tänka mindre? Förmodligen. I mitt låtsasliv skulle jag skaffa en massa hästar och en stor gård, för pengar jag ”lånat” men som ingen skulle sakna. Jag skulle resa till farliga platser, skaffa motorcykelkort och bjuda in mig själv till folk jag inte känner men skulle vilja lära känna. Jag skulle raka huvudet bara för att se hur jag skulle se ut utan hår. I ett parallellt universum skulle det kanske till och med vara snyggt. Jag skulle bjuda ut den där killen och skicka brev som blivit skrivna men som förnuftet hindrat mig från att någonsin posta. Jag skulle köra jättefort jämt och aldrig använda säkerhetsbälte som skaver. Jag skulle göra alla ”det är farligt, man kan dö (eller i bästa fall skada sig svårt)”, utan en tanke på det. Jag skulle vara uppe sent, ta sovmorgon varje dag och bara gå till jobbet när jag inte hade något bättre för mig. Eller säga upp mig och resa jorden runt. Jag skulle äta godis varje dag och aldrig någonsin trängas på svettiga gym. Det finns ingen ände allt ett låtsasliv skulle kunna erbjuda och innebära. Man skulle kunna springa naken genom stan, leka med tändstickor och krama tigrar. Vad du vill.

I praktiken skulle en sådan värld inte fungera. Alls. För hur skulle man kunna uppskatta något om utgången av allt alltid var positiv eller om utgången inte fanns. Utan negativa konsekvenser skulle ingen referens finnas till det dåliga och handlingen skulle aldrig bli så lustfylld och spännande som i teorin i det här livet. Här, där det alltid finns en baksida och man måste stå för allt. Inget skulle blir farligt och därför aldrig spännande. Förmodligen skulle det mesta bli ganska platt. Beteende formas av sina konsekvenser. Med positiva konsekvenser upprepas beteendet och med negativa konsekvenser undviks beteendet. Hur skulle man kunna skilja på gott och ont? Skulle allt bli gott i en kontext utan konsekvenser? All logik bygger på konsekvenser. Hur skulle vi göra våra val? I praktiken skulle en sådan värld inte fungera. I teorin, bortsett från konsekvenserna av en värld utan konsekvenser, är tanken fortfarande otroligt tilltalande. Vi behöver konsekvenser men ibland hindrar de oss från att verkligen leva.

“I'm more afraid of living
than I am scared to die
I'm more afraid of falling
than I am of flying high

I'm more afraid of loving
than I am of being scorned
---
I'm not as scared of dying
as I am of growing old

Every moral has a story
every story has an end
every battle has its glory
and its consequence”

(Ben Harper/’Glory And Consequence’)

Ibland hatar jag konsekvenser men förmodligen gör det mig gott att de finns. De banar väg för det som är rätt och sant. Tvingar mig i den riktningen. Knuffar på. Oftast med kärleksfulla törnar. De går inte att välja bort och kanske är det någonstans tur. Även om jag inte alltid förstår det, även om jag får ta törnarna och även om jag aldrig någonsin kommer våga raka av håret eller springa naken genom stan.

För givet

Hur vanliga saker, tagna för givna, kan bli till oproportionerlig glädje. För att de blivit ovanliga. Undantagna. Uppskattade. Källor till den sortens inre glädje som man kan ta på, glida med, bara vara i. Men som måste bli till undantag, bli sällsynta och mer fest än vardag, för att synas. För att uppskattas för vad de är. De glöms och göms alltför lätt och alltför ofta, bakom det vanliga. Det vanliga som i; beiga, tråkiga och icke-spännande. Som i; självklart, ”vadårå?” och ”den där gamla trasan”.

Idag har huvudvärken hållit sig lite på avstånd. Vistats längre bak i skallen än vad som blivit vanligt, blivit vardag. Avsaknad av huvudvärk borde höra till sånt man inte reflekterar över. Det hör vanligtvis till det normala. Men en sådan sak som jag tidigare inte skulle förstå att jag borde glädjas över, har denna dag blivit till något blankt, färgglatt och festligt. Till glädje jag glidit med. Förundrats över.

Jag tänker vidare, att om det faktum att vara fri från värk kan väcka en sådan tacksamhet, hur mycket mer av dolda orsaker till tacksamhet finns det då inte, som blir tagna för givet? Sådant som blivit vanligt och som jag inte förstår att uppskatta på det sätt jag borde. Glädje gömd bakom ridåer av vardagslunk, I-landsbortskämdheten och självklarheter. Vad finns i mitt liv som blivit beigt för mig, blivit ”vadårå?”, blivit ”mitt” för mig? Måste de bli ovanliga för att jag ska kunna urskilja dem, lyfta blicken och fatta? Älska dem för vad de är? Måste min hälsa svika, det jag äger bli till stoft och människor tas ifrån mig, för att bli viktigt och viktiga? Bli källor till vardagsglädje i mitt liv.

Man saknar inte sånt som man har. Jag borde leva mer som om jag inget hade. Då skulle jag förstå det som idag blivit uppenbart. Det som så lätt glöms och göms bakom allt det vanliga. Jag har allt.

”Ha din glädje i Herren, han ger dig allt vad ditt hjärta begär.”
Psalm 37:4