Kom nya tider

Min balkong är min borg. Här har jag suttit mest hela dagen. Här sitter jag ute på en av mina klaffstolar och är arg. Arg på orättvisor som gör världen obegriplig, på Gud som som slagit dövörat till, på bajsförbundet som är mesar och låter nöja sig med fickpengar och en klapp på axeln. Med mindre än så om du vill. Framför allt rör ilskan mitt eländiga huvud som bränner och spänner och vill pressa ögonen ur sina hålor. Vad finns kvar i det som orkar värka?! Liksom. Här sitter jag och ser förmiddagens tvätt sakta soltorka över balkongräcket. Ser en hare skutta förbi. Modell mindre. Här sitter jag och läser ”Brustna hjärtans café” av Lolly Winston och låter distrahera värk och tankar. Komisk, tragisk, trevlig. En sån bok man önskar att man själv skrivit. Eller kanske ännu hellre blivit tillägnad. Nu står det ”Till Anders” på första bladet.

“And I know that It’s a wonderful world
But I can’t feel it right now
Well I thought that I was doing well
but I just want to cry now
Well I know that It’s a wonderful world
From the sky down to the sea
But I only can see it when you’re here
Here with me”

(James Morrison, ‘Wonderful World’)

Årets ljusaste och vackraste tid. Jag anstränger mig för att njuta, känna det, men förstår att något är fel. Man borde inte behöva anstränga sig. Alls. Jag saknar henne som orkar finnas. Klart jag överlever förutan men livet går ut på mer än att bara överleva. Anstränga sig. Mer än klara sig till andra sidan helskinnad. Ta sig igenom och förbi dagar. Det har varit alldeles för mycket härda ut och ”överleva” på sistone. Fast jag haft henne. Idag är huvudvärken värre än på jättelänge. Jag stålsätter mig för att inte bli rädd och tappa besinningen. Att bli rädd och ledsen, när den enda som kan 'göra glad' och 'rycka upp' när man helt träffat botten, finns ett halvt klot bort, är livsfarligt. Så jag aktar mig noga. Jag väljer att vara arg. Jag tröstar mig lite med mina nyanlända skivor och intalar mig själv att jag är självständig. Trygg. Känner mig själv. Klarar mig bra. Åtminstone var jag det. Åtminstone gjorde jag det.

“Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you and where you'd gone
and let the world spin madly on”

(The Weepies, ‘The World Spins Madly On’)

Jag vet att jag sagt det förut men nu är det på riktigt. Jag orkar inte mer. Stannat hemma från jobbet. Tänker inte orka mer.
I alla fall inte idag.

Kom kraft, kom ork, kom nya tider.
Kom Gud, kom gör allt nytt.

Klart att jag inte har

Jag går isär. Går i cirklar. Det sliter och rycker åt ett och alla håll. Jag vill byta ut allt. Fattar inte hur jag kunde vara nöjd igår.
Ombytlig. Har en släng av par-ångest och ett par rejäla doser vilja-fly-ångest. Varför, åh v-a-r-f-ö-r, är ingenting på riktigt?! Skummar igenom mina tidigare inlägg. En olustig känsla infinner sig. Jag har ändå trott att jag någonstans höll mig inom ramarna. Nog för att jag medvetet, nu och då, balanserat på gränsen till för nära och privat men jag trodde ändå jag höll distansen. Hade kontroll. Bibehållen balans. Självbevarelsedrift. Integritet. Vad du vill. Klart att jag inte har.

Läser baksidetexten till Roy Anderssons senaste film “Du levande”, som en vän tipsat om. Tänker att jag borde se den. Tänker att beskrivningen av den lika gärna kunde vara en beskrivning av min blogg; " 'Du levande' visar den mänskliga varelsen, i hennes storhet och i hennes ynklighet, hennes glädje och sorg, hennes självsäkerhet och vilsenhet, hennes längtan efter att bli älskad och bekräftad; en varelse som man både vill skratta åt och gråta över."

Ett visst mått av känslor måste finnas, samlas och bli många där inne, för att de ska bli trångbodda. För att vilja ut och delas med av. För att något ska bli gjort och skrivet. Idag är hjärtväggarna så permeabla de bara kan bli. Genomsläppligheten total. Så jag passar på att skriva medan det känns. Med risk för att spräcka ramarna. Tappa balansen och sticka hål på integriteten. För det är så det är. Jag känner mig fel och miserabel idag. Och rastlös på alla plan. Känner lite för mycket av allt. Vill nytt. Något att bygga på. Någon normal. Något riktigt. Jag vill ha svar på alla svåra frågor och jag önskar att någon väntade på mig någonstans. Ungefär så.

Läser låttext av Britta Persson och önskar att titeln var min. Klockren. Önskar defragmentering var möjlig. På riktigt.

“I don't know what your target was
But you strike me at heart
It's been a strange week and yet it's not over
To stay focused is hard
But it's friday night
I'm more tired than alive
No work will be done
No work will be done

What I need is a program
That could defrag my heart
What I need is a program
That could defrag my heart
Or else I need another heart

Or else I need a new heart"

(Britta Persson, ‘Defrag My Heart’)

Det är fredag kväll. Jag är mer trött än levande. Inget kommer att blir gjort. En av många trånga tankar slipper ut; "bli kvar". Or else I need another heart. Or else I need a new heart. Vad Du vill. Saknar. Klart att jag inte har.


(Just som jag publicerat inlägget ovan, slår en textrad av Tomas Andersson Wij plötslig mig:
"Nångång måste man stanna. I det man har. Och inte har."
Knockout.)

Trygghet och äventyr

Dagens insikt. Jag tänker inte längre när jag är i affären och handlar. Som i trans rör jag mig bland hyllorna. Som runt en uppgjord bana med start och mål. Jag köper samma tvål och samma ost i samma ordning och slutsumman för varje inköp hamnar i samma pris-spann. I bara farten. Jag har blivit en vanemänniska. Det tar exakt trettiofem minuter för mig att göra mig i ordning på morgonen innan jobbet. Oavsett. Exakt sju minuter från dörren till omklädningsrummet nere i kulverten. Två minuter upp. Jag har blivit en vanemänniska. Det sista jag gör innan jag lämnar lägenheten är att kolla spisen. På ren rutin. När jag kommer hem är det första jag gör att slå på stereon, öppna altandörren och gå på toaletten. I precis den ordningen. Jag somnar med huvudet vänt mot väggen. Varje kväll. Morgnar och kvällar blir till veckor som rullar på i ett taktfast tempo. Param-pam-pam. Jag har blivit en vanemänniska. En Svensson. Detta slår mig samtidigt som jag i framtidstankarna går och fasar över just den sortens liv. Över slentrian, tristess, långsamhet, vardag och ekorrhjulet. Över stadgad och hemtam. Över trygghet?

Nästa insikt. Trygghet och äventyr. Dessa två ringar in allt det andra. Som en fårhund kring en hjord med boskap. Allt det viktiga komprimerat och inneboendes i två ord. Dessa två ord i jämna doser om varandra. Smakfullt avvägda. Varken för mycket eller för lite. Det är vad som behövs. Allt som behövs. Det enda jag ber om och begär. Kanske har jag för mycket trygghet som det är. Eller bara för lite äventyr. Eller egentligen ingenting av någonting. Kanske är också detta vad vi ytterst söker i människor. Trygghet. Äventyr. I jämna doser.

En gång gick jag vilse på fjället. I dimma. Jag och en vän. Med lite vilja kunde man se sin utsträckta hand framför sig. Sikt på en armlängds avstånd. Innerst inne livrädda men kloka nog att hålla paniken tillbaka, inte låta något sippra ut och riskera att oroa och skrämma upp den andre, mer än kanske nödvändigt. Tänka rationellt, andas, hålla stånd, ta det kallt, allt medan tidningsrubrikerna flimrade förbi framför ögonen. Dramatiska scener; ”flickor försvunna i dimman”, skallgångskedjor, äta larver och lavar, förfrusna fingrar och helikopterfärd. Ett äventyr, i efterhand ett spännande minne. För stunden allting annat. Vi hittade till slut ut ur dimman, oförtjänt oskadda. På lätta fötter, på väg hem till stugan efter dagens blessyrer, lättade och nöjda, kom vi på vad som räddat situationen, – egenskaper som plockats fram och räddat dagen – vi var lugna och modiga.

Lugn och mod. Trygghet och äventyr. Vardagslunk och dramatik. Det är vad som behövs. Svenssonliv – på en armlängds avstånd. Nära-döden-kick – på en armlängds avstånd. Jag mittemellan. Lagom sikt. Trygghet och äventyr. I rätta mått. Överlappande. I jämna doser om varandra. Det är allt jag behöver. Det enda jag ber om och begär. "Kanske är det inte så lite", tänker jag, innan jag somnar. Huvudet vänt mot väggen. Kanske är det inte så lite.

”Och varje andetag tar slut min vän
sen andas du igen
Och varje arbetsdag tar slut min vän
sen går du dit igen”

(Raymond & Maria , ’Någonting på NK’)

Omrörd. Berörd.

Än en gång tvingas jag ödmjukt låta gamla regler och förutfattade ordningar falla. Förvånad med glad över hur hon och hennes sång – ett litet inslag i det stora hela – satte allt i ett annat ljus, berörde ett annat djup. Sökte sig ner i grunden. Rörde om och rörde upp. Med lite hjälp av himlen vill jag tro. En klump i halsen, en stilla tår i ögonvrån och en försiktig kramp i magen. Nära. Aldrig berör någon som Du.

Hon hade sjungit sina sånger en massa gånger. Jag hade lyssnat. Hon hade spelat sitt piano, så bra det bara går och gjort allt rätt. Ändå hade det aldrig helt nått fram till mig. Nått in. Förrän idag. Och jag ville tacka henne för just den här sången. Den var till mig. Slog sig rakt in. Lät upp mitt sinne. Lät orden leta sig in. Murar falla. Åh, hur ofta de hindrar mig från Dig, från andra och från mig själv. Från att ta in och ge ut. Från att leva mig in i och leva ut. Titta in och hitta ut. Idag träffades jag som av en uppsökande missil. Överumplad. Ett hål kvar där udden trängt in och vidare ut. Hänförd. Öppen, liten och längtande.

”Lyft upp mig från min rädsla
Kasta mig mot min längtan
Var mitt skäl till att leva
Fyll mitt hjärtas hål”

(Särla, 'Jag kastar mig mot min längtan')

Sitter i min lägenhet med balkongdörren öppen. Det är vårkväll och jag lyssnar till nyinköpt skiva med Woven Hand, i oset av cigarettrök från grannarna. Skarpa pustar letar sig tillsammans med vårvindarna in till mig. Något mindre friska är klart. Röken leka och viska. Musiken spela. Mullra. Jag försöker hårt att bara vara. Inte tänka så mycket. För mycket. Fel musik inser jag snart. Jag dras med. Det är bombastiskt och mäktigt. Den letar sig in, med lite hjälp av himlen vill jag tro. Texterna kräver min uppmärksamhet. På alla plan. Och för andra gången idag närmar sig något av den där känslan. En klump i halsen, en stilla tår i ögonvrån och en försiktig kramp i magen. Nära. Aldrig berör någon som Du.

”She will understand
from the bottom of her heart
embellished by pains engraving
Just how great
thou art”

(Woven Hand, ‘The Good Hand’)