Ikväll har jag varit på grötfest hos chefen och de asfaltsmörka gatorna till trots, börjar en viss stämning av jul infinna sig. Jag går hemåt med mitt paket under armen, tomtegröt i magen och julmelodier i skallen. Gruset knastrar under skorna. Fönstren strör ljus. Stjärnorna gnistra och glimma. Alltmedan världen rasar. Men det kanske den alltid gör. Någonstans. Mer eller mindre. Det får mig att tänka på texten till "När världen rasade var jag trygg som få" av Emil Svanängen. Fin. Den behöver inte utvecklas mer än så tycker jag.
Läser något om en medveten jul. I like. I år vill jag fira julen så att det känns. I år tänker jag, vill jag göra det lite extra, på djupet och på riktigt. Lite extra innebär i detta fall varken lassvis av paket, spetsad glögg, Kalle Anka på projektor och duk eller en helstekt gris. På djupet och på riktigt innebär att gå tillbaka. Flytta fokus. Tillbaka till den första julen. Tillbaka till den tilldragelse då världen fick besök. Då, när den Gud jag tror på, ödmjukt lade sin makt och härlighet åt sidan och lät sig krympas ner, för att sova sin första natt i en matskål, för att skrika för full hals. Bli som oss. För att rädda en rasande värld.
Ett steg i min; "operation medveten jul", är det påbörjade läsandet av en bok av Philip Yancey, som just handlar om julens frontfigur. En spännande och vansinnigt bra bok visar det sig. I några meningar påminner han om- och får mig att igen begripa, vad julen och Jesu födelse ytterst handlar om;
”Som kristen tror jag att vi lever i två parallella världar. Den ena världen består av berg och sjöar och ladugårdar och politiker och herdar som vaktar sina hjordar om nätterna. Den andra består av änglar och ondskefulla makter och, någonstans långt där ute, två platser som kallas himmel och helvete. En kall och mörk natt bland Betlehems mjuka kullar möttes de här två världarna i en dramatisk sammandrabbning. Den Gud som inte är bunden av vare sig framtid eller förflutet gick in under tid och rum. Den Gud som inte vet av några begränsningar gjorde något så märkligt som att krypa in under en liten babys hud och underställa sig en dödlig varelses olycksbådande villkor.”
(Philip Yancey, ’Den Jesus jag aldrig känt’)
Det börjar bli sent i min lägenhet. Ljusen har brunnit ut och grannarna har slutat spola i kranar. Den hemtama doften av hyacint späder på kvällens nyfunna julkänsla. Vid sängen ligger boken om Jesus uppslagen och väntar sedan kvällen innan. Stjärnorna gnistra och glimma. Ute rasar världen. Som den alltid gör. Någonstans. Mer eller mindre. Jag funderar på min medvetna jul. På min medvetna Gud. Han som blev som jag. Han som räddat mig.
När världen rasar är jag trygg som få.
Jes. 9:2-6
torsdag 18 december 2008
söndag 30 november 2008
Varför "varför"?
Att jag någonsin skulle komma dit igen, dit upp, var de flesta av dagar omöjligt att tro. Ett annat liv, en svunnen tid. Tröstlös, ändlös väntan. Som att vänta på en vårdag i november. Samtidigt, nästan obemärkt, rör sig allt ändå sakta uppåt. Det går knappt att märka av rörelsen men den finns, om man fokuserar blicken mot ljuset. Likt man skådar efter långsamt fallande regn, under skenet av en gatlykta. Fina rörelser. En bit ovanför ytan nu. För trots första advent, upp och ned och lång bit kvar, börjar jag se vårtecken längs vägkanten. Som jag har längtat efter det här. Som jag har längtat efter att, åtminstone för en enstaka gång, kunna säga ett ”jo tack, det är rätt så bra”, till de undrande. Att få skriva ett – förhoppningsvis – lite mer hoppfullt och lätt inlägg till de läsande. Att få byta ut ett trött, argt och slitet ”varför?” till ett stillsamt, tacksamt ”tack” från djupet, till Honom som bär allt.
”Att nånting nånsin ordnar sig är omöjligt att tro
När natten faller över då och nu och sen
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom
Nu när mina drömmar frusits ner
Jag börjar tänka på vad som skrämmer mig mest
Det som är statiskt eller det som tar slut?
Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att det ska bli
Jag går upp igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att man kan”
(Emil Jensen, ’Igen ’)
Jag vill bara veta av ”tack”. Och det är ytterst vad jag känner. Ändå gör ”varför?”, nu och då, sin trotsiga, ifrågasättande röst hörd. Sticker upp hakan. Jag lägger locket på. Med en hård smäll. Jag vill bara veta av ”tack”. Bara veta av nu. Inget kan göras ogjort. Det bra som kommit av detta skulle måhända inte ha kunnat ske såren förutan. Ändå väger lärdomarna och självinsikterna lätt mot allt försakat, allt förlorat, mot alla tårar och allt mörker. Dyrköpta som få. Jag är modigare nu, samtidigt rädd. Starkare och skörare, tunnare hud över själ och hjärta. Jag har kommit en bit längre men frågorna framför har blivit fler. Vet mer, kan mindre. Närmare men allt i större skala. Känner mig själv bättre - förstår mig inte på mig, komplicerats. Det är ett sorts paradoxalt och twistat ”mycket vill ha mer” och ”två sidor av samma mynt”. Ett; hälften vunnet, hälften svunnet.
”Ändå har i stort sett alla jag någonsin intervjuat sagt att de genom att göra ett eller annat – tillfriskna från cancer, bestiga ett berg eller spela rollen som en av seriemördarna i en film – har lärt sig något om sig själva. Och jag nickar alltid och ler eftertänksamt, trots att jag egentligen vill tvinga dem att ge klara besked: ’exakt vad lärde du dig egentligen genom att ha cancer? Att du inte gillar att vara sjuk? Att du inte vill dö? Att det kliar på skallen när man har peruk? Jag vill ha ett utförligt svar.’ Jag misstänker att det är något de inbillar sig för att upplevelsen ska framstå som värdefull, istället för ett fullständigt slöseri med tid.”
(Nick Hornby, ’Fallhöjd’)
Jag kräver inga svar. Det är inte viktigt längre. Gör inget ogjort, tar det inte tillbaka. Ger inga garantier och ger föga mening. Vill bara veta av ”tack” och ”nu”. Jag kräver ingen förklaring eller mening bakom. Är det meningen att allt ska ha en mening? Mitt svar är bestämt och mitt svar är nej. Vissa saker är och förblir helt igenom meningslösa. Andra saker är helt igenom meningslösa men kan rycka med sig ett par nävar mening i fallet. Saker och ting kan ta nya vändningar, sluta gott, men att försköna elände, måla helvetet i pastellfärger, mildra eller söta lidande, ger intet mer än en bitter eftersmak. Kan inte vissa saker bara få vara heltigenom och totalt meningslösa? Jag kan tänka mig att ha det så.
”Nej, tragedin må inte förhärligas, lidandet aldrig sötas eller sökas. Det är. Och alla försök till förklaringar i stil med 'det här har nog drabbat er för att...' kan aldrig bli annat än förljugna lättvindigheter. Likväl. Aldrig tycks Gud träda människan närmre än i hennes dunkel. Aldrig sjunger hon vackrare än i natten.”
(Peter Halldorf, ’Hädanefter bli vägen väglös’)
”Att nånting nånsin ordnar sig är omöjligt att tro
När natten faller över då och nu och sen
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom
Nu när mina drömmar frusits ner
Jag börjar tänka på vad som skrämmer mig mest
Det som är statiskt eller det som tar slut?
Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att det ska bli
Jag går upp igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att man kan”
(Emil Jensen, ’Igen ’)
Jag vill bara veta av ”tack”. Och det är ytterst vad jag känner. Ändå gör ”varför?”, nu och då, sin trotsiga, ifrågasättande röst hörd. Sticker upp hakan. Jag lägger locket på. Med en hård smäll. Jag vill bara veta av ”tack”. Bara veta av nu. Inget kan göras ogjort. Det bra som kommit av detta skulle måhända inte ha kunnat ske såren förutan. Ändå väger lärdomarna och självinsikterna lätt mot allt försakat, allt förlorat, mot alla tårar och allt mörker. Dyrköpta som få. Jag är modigare nu, samtidigt rädd. Starkare och skörare, tunnare hud över själ och hjärta. Jag har kommit en bit längre men frågorna framför har blivit fler. Vet mer, kan mindre. Närmare men allt i större skala. Känner mig själv bättre - förstår mig inte på mig, komplicerats. Det är ett sorts paradoxalt och twistat ”mycket vill ha mer” och ”två sidor av samma mynt”. Ett; hälften vunnet, hälften svunnet.
”Ändå har i stort sett alla jag någonsin intervjuat sagt att de genom att göra ett eller annat – tillfriskna från cancer, bestiga ett berg eller spela rollen som en av seriemördarna i en film – har lärt sig något om sig själva. Och jag nickar alltid och ler eftertänksamt, trots att jag egentligen vill tvinga dem att ge klara besked: ’exakt vad lärde du dig egentligen genom att ha cancer? Att du inte gillar att vara sjuk? Att du inte vill dö? Att det kliar på skallen när man har peruk? Jag vill ha ett utförligt svar.’ Jag misstänker att det är något de inbillar sig för att upplevelsen ska framstå som värdefull, istället för ett fullständigt slöseri med tid.”
(Nick Hornby, ’Fallhöjd’)
Jag kräver inga svar. Det är inte viktigt längre. Gör inget ogjort, tar det inte tillbaka. Ger inga garantier och ger föga mening. Vill bara veta av ”tack” och ”nu”. Jag kräver ingen förklaring eller mening bakom. Är det meningen att allt ska ha en mening? Mitt svar är bestämt och mitt svar är nej. Vissa saker är och förblir helt igenom meningslösa. Andra saker är helt igenom meningslösa men kan rycka med sig ett par nävar mening i fallet. Saker och ting kan ta nya vändningar, sluta gott, men att försköna elände, måla helvetet i pastellfärger, mildra eller söta lidande, ger intet mer än en bitter eftersmak. Kan inte vissa saker bara få vara heltigenom och totalt meningslösa? Jag kan tänka mig att ha det så.
”Nej, tragedin må inte förhärligas, lidandet aldrig sötas eller sökas. Det är. Och alla försök till förklaringar i stil med 'det här har nog drabbat er för att...' kan aldrig bli annat än förljugna lättvindigheter. Likväl. Aldrig tycks Gud träda människan närmre än i hennes dunkel. Aldrig sjunger hon vackrare än i natten.”
(Peter Halldorf, ’Hädanefter bli vägen väglös’)
tisdag 18 november 2008
Huvud
"I’m having trouble sleeping
You’re jumping in my bed
Twisting in my head
Leave me"
(Perishers, ‘Trouble sleeping’)
Mitt huvud har varit i ständigt fokus länge nu. Ett långt tag bestod jag av en enda stort värkande klump på en tanig kropp, som de bästa av dagar orkade koppla bort huvudets skrik och koncentrera sig tillräckligt länge och starkt för att knycka lite energi där uppifrån, alstra denna vidare till benen och röra sig i någon sorts riktning. Nu när skriken dämpats något, för att de bästa av dagar helt överröstas, hittar huvudet nya sätt för att stå i fokus och strålkastarljus. Dess fulaste trick är förvirrande tankar. Tankar som den sätter i rasande spin. Snart därefter snurrar allt som är jag kring dessa snurrande tankar. Huvudet lägger sig på sned och skrattar nöjt och gott. Det har vunnit igen.
Läser idag - en dag då klarsynen grumlats och nykläckta, insnärjda tankar snurrar fort - en krönika av Magnus Sundell. Han har fångat det här med huvudets oproportionerligt stora inflytande och plats. Dess totala övertag. Dess samtida vrånghet och brist.
”'Everybody says that the living is easy. I can barely see ’cause my head’s in the way.' (David Byrne) Så är det. Mitt huvud ställer till det och gör klarsynen dimmig. Alla tankar som krånglar till. Som mest gör mig förvirrad. Som får mig att tveka och tvivla; hur ska jag göra, vad ska jag välja? Håller aldrig tyst. Håller mig vaken om nätterna. Håller mig tillbaka.
När jag var liten fick jag ibland för mig att mitt huvud var för stort. Inser nu att det är sant. Huvudet är för stort. I vägen för det jag vill. Leva bekymmersfritt, med lätt hjärta och lätta steg. Huvudet bryr sig hela tiden. Kan jag inte sluta bry mig? Vara en kropp som bara styr sina steg rakt framåt. Reagera på behov och stimuli.
(Magnus Sundell)
Det är som att det lever sitt eget liv. Var tar jag slut och huvudet över? Tankar jag inte kan styra eller reglera. Släppa eller utveckla. Huvudet är för stort och i vägen och på samma gång för begränsat och inskränkt. Rent av dumt. Utvecklas de någonsin, huvudena? Någonstans måste väl huvudets kapacitet ha varit densamma för 2000 år sedan. Kanske är våra huvuden och det de innehåller, för små och för lite för vad vi och världen idag kräver av dem. Vore det idé att uppgradera dem, likt allt annat? Förstora. Fördubbla. Ibland tror jag att jag skulle klara mig bättre utan mitt huvud som gjort mig så mycket ont. I nästa stund avväger jag behovet av två huvuden, för att kanske då få plats och svängrum nog att hantera alla skrymmande, växande tankar.
”Det var uppenbart att jag behövde två huvuden, två huvuden tänker som bekant bättre än ett. Det ena fick väl vara det gamla huvudet, för det vet vad folk heter, vad de har för telefonnummer, vilka sorts frukostflingor jag föredrar och så vidare; det andra kunde iaktta och tolka det första huvudets beteende, ungefär som naturexperterna på teve. Att be det huvud jag nu har förklara sitt eget tänkande är lika poänglöst som att slå sitt eget telefonnummer på sin egen telefon: i båda fallen tutar det upptaget.”
(Nick Hornby, Fallhöjd)
Men jag lär mig: Jag köper ingen mer alldeles för stor vintermössa. Jag gör mina nackövningar, huvudet får underordnat följa med i rörelserna. Jag lägger på när det tutar upptaget och väntar med att ringa upp igen. Och då och då kortsluter jag alla huvudledningar och följer impulserna. Hjärtat. Låter detta bli huvudsaken.
You’re jumping in my bed
Twisting in my head
Leave me"
(Perishers, ‘Trouble sleeping’)
Mitt huvud har varit i ständigt fokus länge nu. Ett långt tag bestod jag av en enda stort värkande klump på en tanig kropp, som de bästa av dagar orkade koppla bort huvudets skrik och koncentrera sig tillräckligt länge och starkt för att knycka lite energi där uppifrån, alstra denna vidare till benen och röra sig i någon sorts riktning. Nu när skriken dämpats något, för att de bästa av dagar helt överröstas, hittar huvudet nya sätt för att stå i fokus och strålkastarljus. Dess fulaste trick är förvirrande tankar. Tankar som den sätter i rasande spin. Snart därefter snurrar allt som är jag kring dessa snurrande tankar. Huvudet lägger sig på sned och skrattar nöjt och gott. Det har vunnit igen.
Läser idag - en dag då klarsynen grumlats och nykläckta, insnärjda tankar snurrar fort - en krönika av Magnus Sundell. Han har fångat det här med huvudets oproportionerligt stora inflytande och plats. Dess totala övertag. Dess samtida vrånghet och brist.
”'Everybody says that the living is easy. I can barely see ’cause my head’s in the way.' (David Byrne) Så är det. Mitt huvud ställer till det och gör klarsynen dimmig. Alla tankar som krånglar till. Som mest gör mig förvirrad. Som får mig att tveka och tvivla; hur ska jag göra, vad ska jag välja? Håller aldrig tyst. Håller mig vaken om nätterna. Håller mig tillbaka.
När jag var liten fick jag ibland för mig att mitt huvud var för stort. Inser nu att det är sant. Huvudet är för stort. I vägen för det jag vill. Leva bekymmersfritt, med lätt hjärta och lätta steg. Huvudet bryr sig hela tiden. Kan jag inte sluta bry mig? Vara en kropp som bara styr sina steg rakt framåt. Reagera på behov och stimuli.
(Magnus Sundell)
Det är som att det lever sitt eget liv. Var tar jag slut och huvudet över? Tankar jag inte kan styra eller reglera. Släppa eller utveckla. Huvudet är för stort och i vägen och på samma gång för begränsat och inskränkt. Rent av dumt. Utvecklas de någonsin, huvudena? Någonstans måste väl huvudets kapacitet ha varit densamma för 2000 år sedan. Kanske är våra huvuden och det de innehåller, för små och för lite för vad vi och världen idag kräver av dem. Vore det idé att uppgradera dem, likt allt annat? Förstora. Fördubbla. Ibland tror jag att jag skulle klara mig bättre utan mitt huvud som gjort mig så mycket ont. I nästa stund avväger jag behovet av två huvuden, för att kanske då få plats och svängrum nog att hantera alla skrymmande, växande tankar.
”Det var uppenbart att jag behövde två huvuden, två huvuden tänker som bekant bättre än ett. Det ena fick väl vara det gamla huvudet, för det vet vad folk heter, vad de har för telefonnummer, vilka sorts frukostflingor jag föredrar och så vidare; det andra kunde iaktta och tolka det första huvudets beteende, ungefär som naturexperterna på teve. Att be det huvud jag nu har förklara sitt eget tänkande är lika poänglöst som att slå sitt eget telefonnummer på sin egen telefon: i båda fallen tutar det upptaget.”
(Nick Hornby, Fallhöjd)
Men jag lär mig: Jag köper ingen mer alldeles för stor vintermössa. Jag gör mina nackövningar, huvudet får underordnat följa med i rörelserna. Jag lägger på när det tutar upptaget och väntar med att ringa upp igen. Och då och då kortsluter jag alla huvudledningar och följer impulserna. Hjärtat. Låter detta bli huvudsaken.
fredag 17 oktober 2008
Mörkersyn
Igår var jag och en vän på konstmuseet här i staden. En utställning med fokus på den unga konsten i Sverige. Fascinerande. Speciellt tanken på personerna bakom. Vad rör sig inuti dem? Ur vad skapas allt? Vi enades om att konstnär är inget man bara kan bestämma sig för att plötsligt bli, det är något man bara är. Alltid varit. En människa med för stor själ för utrymmet som finns den tillägnat. Känslor, inspiration och insida som måste ut. Som trängs. Ramlar ut och upp på ytor som blir föremål för beskådande blickar. Ögon som vill förstå, tror sig ana men säkert inte fattar någonting av varifrån allt som målats upp härstammar. Jag tog in det som lät sig men ödmjukade mig samtidigt för vetskapen att jag inte ens fattar hälften. Desto lättare hade jag att ta till mig det som stod skrivet i den folder som presenterade konstnärerna och deras verk. Kanske har det att göra med att jag har lättare för orden än för bilderna. Kortare väg in. Kanske har det att göra med att jag är mottaglig för det mesta såhär års. Särskilt texter innehållandes ”hopp” och ”ljus”, för att inte tala om ”meningen” och ”ge upp”.
”Ska vi ge upp nu och lägga oss ner för att dö? När vår uppgift känns oss övermäktig. När vi inte längre förstår meningen. När vi tappar kontrollen och inte längre tycker oss rå över det som händer omkring oss. Är det enkelt att ge upp då? Ge vika för det svarta och överge hoppet om ljuset? Eller finns ljuset alltid där? Alltid i färd med att möta varje nattsvart stund?”
(ur presentation av Benedik Kaltenborn och hans verk ”The End”)
Jag vill tro att ljuset alltid finns där. Om inte ljuset fanns, hur mörkt vore då inte mörkret? Det är bara svårt att se det komma en till mötes ibland. Världen är hundra mot en. Och det finns ingen rättvisa. Ge mig mörkersyn.
“Oh God, hold me now
Oh Lord, hold me now
There's no other man who could raise the dead
So do what you can to anoint my head
Oh God, where are you now?
Oh Lord, say somehow
The devil is hard on my face again
The world is a hundred to one again
Would the righteous still remain?
Would my body stay the same?”
(Sufjan Stevens/’Oh God Where Are You Now’)
”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus”. (Ps 139:11-12) ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. (Joh 1:5)
”Ska vi ge upp nu och lägga oss ner för att dö? När vår uppgift känns oss övermäktig. När vi inte längre förstår meningen. När vi tappar kontrollen och inte längre tycker oss rå över det som händer omkring oss. Är det enkelt att ge upp då? Ge vika för det svarta och överge hoppet om ljuset? Eller finns ljuset alltid där? Alltid i färd med att möta varje nattsvart stund?”
(ur presentation av Benedik Kaltenborn och hans verk ”The End”)
Jag vill tro att ljuset alltid finns där. Om inte ljuset fanns, hur mörkt vore då inte mörkret? Det är bara svårt att se det komma en till mötes ibland. Världen är hundra mot en. Och det finns ingen rättvisa. Ge mig mörkersyn.
“Oh God, hold me now
Oh Lord, hold me now
There's no other man who could raise the dead
So do what you can to anoint my head
Oh God, where are you now?
Oh Lord, say somehow
The devil is hard on my face again
The world is a hundred to one again
Would the righteous still remain?
Would my body stay the same?”
(Sufjan Stevens/’Oh God Where Are You Now’)
”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus”. (Ps 139:11-12) ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. (Joh 1:5)
måndag 29 september 2008
Kan själv
”Låt inte din självständighet vara till din nackdel”. En uppmaning sprungen ur omsorg. Den avslutande frasen i ett sms från en vän. Att våga beroende. Släppa taget om sig, sina brister, sina kamper, sina förlorade slag och sitt fördolda. Släppa in omsorgen och tankarna från människor som faktiskt vill och orkar finnas. Jag är ofta för dålig på det.
Jag har funderat en del kring ”beroende”. Klingar det väl eller skapar det missljud? Att vara beroende av något är att inte kunna sluta med det, i uppslagsbokens värld. Förknippas gärna med missbruk. Ljuder oförtjänt(?) illa. För är det sant att beroende kväver en relation? Finns inte positiva beroenden? Behöver inte ett mått av beroende finnas för att också göda relationen? Är beroende alltid förenat med krav och förväntan? Hur mycket kan man förvänta sig av en annan människa? Kan man alls förvänta sig något eller är allt en välsignelse av nåd kommen? Osv. osv., i det oändliga...
Jag skräms av att jag låtit mig bli beroende, förväntande och de sår jag därigenom gläntat på. Smutsiga rester av uttjänt kirurgtejp runt sårkanterna. De står för rämnade murar. För mod och dåraktighet. Samtidigt som jag tänker att viktigare än behovet av andra är känslan av att vara behövd. Alla behöver behövas. Att få vara ett plåster på, för att dra sårmetaforen ännu längre. Som i dragna musikparallellen i låten ’Poppies And Peonies’; ”And I wanted you to need me, and I wanted to need you” (Christian Kjellvander, ‘Poppies And Peonies’).
Ibland ångrar jag blottandet. Tänker att det är mitt eget fel att allt blev lite skörare och totalt oskyddat. Ångrar att jag låtit mig bli beroende av någon eller något utanför mig själv. Samtidigt är ensamheten ett högt pris att betala för styrka och ”kan själv-idealet”. För om ingen ser mig på insidan, vem är jag då? I andra ser vi oss själva. Kanske är självständigheten och oberoendet först och sist bara ett sätt att skydda oss själva från vår egen spegelbild. Tredagarsstubben, de aldrig läkande såren och blicken vi inte orkar möta.
”Jag är starkare. Och mer ensam. Säg är det likadant för dig?”
(TAW, ’Det går inget bra nu’)
Förmodligen är det dömt att misslyckas att tro att självständigheten, individualismen och oberoendet i sig, har något egenvärde. Tro att de tar oss vidare och någonstans bra, när de egentligen för oss längre bort från den som söker sig nära och kanske i det långa loppet faktiskt också längre bort ifrån oss själva. Vi som är skapade ur relation, till relation. Ingenting i oss själva. På djupet beroende av verkligheter utanför oss själva.
Jag låter ett citat av Madonna avsluta kvällens bryderier. För nog har hon fattat grejen; ”I am because We are”. Godnatt och allt sånt.
Jag har funderat en del kring ”beroende”. Klingar det väl eller skapar det missljud? Att vara beroende av något är att inte kunna sluta med det, i uppslagsbokens värld. Förknippas gärna med missbruk. Ljuder oförtjänt(?) illa. För är det sant att beroende kväver en relation? Finns inte positiva beroenden? Behöver inte ett mått av beroende finnas för att också göda relationen? Är beroende alltid förenat med krav och förväntan? Hur mycket kan man förvänta sig av en annan människa? Kan man alls förvänta sig något eller är allt en välsignelse av nåd kommen? Osv. osv., i det oändliga...
Jag skräms av att jag låtit mig bli beroende, förväntande och de sår jag därigenom gläntat på. Smutsiga rester av uttjänt kirurgtejp runt sårkanterna. De står för rämnade murar. För mod och dåraktighet. Samtidigt som jag tänker att viktigare än behovet av andra är känslan av att vara behövd. Alla behöver behövas. Att få vara ett plåster på, för att dra sårmetaforen ännu längre. Som i dragna musikparallellen i låten ’Poppies And Peonies’; ”And I wanted you to need me, and I wanted to need you” (Christian Kjellvander, ‘Poppies And Peonies’).
Ibland ångrar jag blottandet. Tänker att det är mitt eget fel att allt blev lite skörare och totalt oskyddat. Ångrar att jag låtit mig bli beroende av någon eller något utanför mig själv. Samtidigt är ensamheten ett högt pris att betala för styrka och ”kan själv-idealet”. För om ingen ser mig på insidan, vem är jag då? I andra ser vi oss själva. Kanske är självständigheten och oberoendet först och sist bara ett sätt att skydda oss själva från vår egen spegelbild. Tredagarsstubben, de aldrig läkande såren och blicken vi inte orkar möta.
”Jag är starkare. Och mer ensam. Säg är det likadant för dig?”
(TAW, ’Det går inget bra nu’)
Förmodligen är det dömt att misslyckas att tro att självständigheten, individualismen och oberoendet i sig, har något egenvärde. Tro att de tar oss vidare och någonstans bra, när de egentligen för oss längre bort från den som söker sig nära och kanske i det långa loppet faktiskt också längre bort ifrån oss själva. Vi som är skapade ur relation, till relation. Ingenting i oss själva. På djupet beroende av verkligheter utanför oss själva.
Jag låter ett citat av Madonna avsluta kvällens bryderier. För nog har hon fattat grejen; ”I am because We are”. Godnatt och allt sånt.
torsdag 11 september 2008
The sound of silence
Idag har jag inte pratat med en enda människa, förutom ett ”hej” och ett ”tack” till kassörskan på ICA. Fast det gills inte. Jag har inte saknat att prata med någon heller. Mina egna tankar räcker ibland rätt bra som underhållning och sällskap, om jag är på det humöret. Då jag trivs med mitt eget sällskap, tystnaden och de inverterade samtalen i mitt huvud. Det är stor skillnad på att vara tyst och att vara ensam.
När man tänker på det är det inte helt i sin ordning att inte ha utbytt en fullständig mening med en enda levande varelse på en hel dag - men väl en bedrift. Men jag aktar mig för att bli min egen bästa vän. Det kan aldrig sluta väl. Imorgon ska jag kompensera för all tystnad. För försummade ord.
"And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence"
(Simon and Garfunkel, 'The Sound Of Silence')
När man tänker på det är det inte helt i sin ordning att inte ha utbytt en fullständig mening med en enda levande varelse på en hel dag - men väl en bedrift. Men jag aktar mig för att bli min egen bästa vän. Det kan aldrig sluta väl. Imorgon ska jag kompensera för all tystnad. För försummade ord.
"And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence"
(Simon and Garfunkel, 'The Sound Of Silence')
tisdag 26 augusti 2008
Stuck in a moment
“I never thought you were a fool
But darling, look at you. Ooh
You gotta stand up straight, carry your own weight
'Cause tears are going nowhere baby
You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And now you can't get out of it
Don't say that later will be better
Now you're stuck in a moment
And you can't get out of it
You are such a fool
To worry like you do. Ooh
I know it's tough
And you can never get enough
Of what you don't really need now
My, oh my”
(U2, 'Stuck In A Moment')
Det finns inga sätt att beskriva den på; kaoskänslan som greppat sig fast unuti. Som blåser upp och virvlar runt. Som drar till sig alla tankar och planer. Drar dem med sig i virveln, ner i hålet av ingenting, det bottenlösa tomma. Ensamt ekar hoppet kvar där inne. Hoppet som med nöd och näppe lyckats klamra sig kvar, om än illa tilltygat. Likt en blekt och vindpinad, fransig vimpel, fladdrar den på tre kvarts stång. Firar ånyo varje dag. Hyllar friheten. Vad hoppet inte tar hänsyn till är att friheten drar tunga, ytliga andetag. Kippar efter fri, lätt luft. Ägaren av denna frihet märker knappt längre dess existens. Friheten är palliativ och tornadon inuti dränker de få, små livstecken den ger utlopp för.
Det finns inga sätt att beskriva sakernas tillstånd på. Ovan citerade låt kom till mig igår kväll när jag skulle sova och den fångar lite av det. Lite av hur det är. För det är låst läge. Jag och allt i mig är fast i tiden, i livet och kan bara driva med. Fjättrade. Kan varken ändra takten eller byta riktning. Jag vill vidare fort och på en gång men omständigheterna har tagit polisgrepp och håller mig fast, håller mig kvar. Det får mig att ännu mera vilja fly allt. För tankar och planer finns inget svängrum. Känner paniken tillta. Stilla fladdrar vimpeln. Det bedrägliga hoppet gör mig gång på gång besviken. Men hoppas kvar. Som vore jag beroende av besvikelser.
Tröstäta, att äta sina känslor, inte ens det fungerar. Förmodligen lika bra det. Skulle jag omsätta känslorna i mat, vore mitt BMI för länge sedan överskridet och i höjden skjutet. Istället läser jag och flyr till andra världar, lyssnar, spelar musik som får mig i andra stämningar, hittar andra problem att bry skallen med och suckar trötta böner till den Gud jag tror kan göra vad han vill. När han vill. Hoppet fladdrar tappert på med fransiga ändar. Hoppas kvar. Hoppas på snart. Sjunger när vinden tar tag i det;
“It's just a moment
This time will pass”
But darling, look at you. Ooh
You gotta stand up straight, carry your own weight
'Cause tears are going nowhere baby
You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And now you can't get out of it
Don't say that later will be better
Now you're stuck in a moment
And you can't get out of it
You are such a fool
To worry like you do. Ooh
I know it's tough
And you can never get enough
Of what you don't really need now
My, oh my”
(U2, 'Stuck In A Moment')
Det finns inga sätt att beskriva den på; kaoskänslan som greppat sig fast unuti. Som blåser upp och virvlar runt. Som drar till sig alla tankar och planer. Drar dem med sig i virveln, ner i hålet av ingenting, det bottenlösa tomma. Ensamt ekar hoppet kvar där inne. Hoppet som med nöd och näppe lyckats klamra sig kvar, om än illa tilltygat. Likt en blekt och vindpinad, fransig vimpel, fladdrar den på tre kvarts stång. Firar ånyo varje dag. Hyllar friheten. Vad hoppet inte tar hänsyn till är att friheten drar tunga, ytliga andetag. Kippar efter fri, lätt luft. Ägaren av denna frihet märker knappt längre dess existens. Friheten är palliativ och tornadon inuti dränker de få, små livstecken den ger utlopp för.
Det finns inga sätt att beskriva sakernas tillstånd på. Ovan citerade låt kom till mig igår kväll när jag skulle sova och den fångar lite av det. Lite av hur det är. För det är låst läge. Jag och allt i mig är fast i tiden, i livet och kan bara driva med. Fjättrade. Kan varken ändra takten eller byta riktning. Jag vill vidare fort och på en gång men omständigheterna har tagit polisgrepp och håller mig fast, håller mig kvar. Det får mig att ännu mera vilja fly allt. För tankar och planer finns inget svängrum. Känner paniken tillta. Stilla fladdrar vimpeln. Det bedrägliga hoppet gör mig gång på gång besviken. Men hoppas kvar. Som vore jag beroende av besvikelser.
Tröstäta, att äta sina känslor, inte ens det fungerar. Förmodligen lika bra det. Skulle jag omsätta känslorna i mat, vore mitt BMI för länge sedan överskridet och i höjden skjutet. Istället läser jag och flyr till andra världar, lyssnar, spelar musik som får mig i andra stämningar, hittar andra problem att bry skallen med och suckar trötta böner till den Gud jag tror kan göra vad han vill. När han vill. Hoppet fladdrar tappert på med fransiga ändar. Hoppas kvar. Hoppas på snart. Sjunger när vinden tar tag i det;
“It's just a moment
This time will pass”
torsdag 3 juli 2008
Den ledsne Guden
Hellre Gud än inte. Gud finns, men Gud är ledsen. Svaret från en kille på min fråga angående ’frågan Gud’. Jag tänker på min ledsne Gud. Jag tänker på gårdagens ord i min slimmade bibel. Orden ur Romarbrevet; ”Det står skrivet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. --- Förödelse och elände råder på deras vägar, och fridens väg känner de inte. De har inte Gudsfruktan för sina ögon.” (Rom. 3:10-12, 16-18)
’Inte en enda’. ’Ingen’. ’Alla’. Och på andra sidan avgrunden den gode guden. Han med öppna armar och ett ärr i sidan. Den djupaste glädjen, den svåraste sorg. Kärlek och lidande. För jag kommer fram till att det är så det måste förhålla sig. Min Gud känner allt jag känner upphöjt i tusen. Känner med mig. Kämpar för mig. Plockar upp mig. Han är alla känslor dragna till sin spets. Till det yttersta och till det innersta. Min Gud är allt igenom glädje. Men min Gud är också ledsen. Har sorg. Allt annat vore likgiltighet.
”Det sägs om Gud att ingen kan se hans ansikte och leva. Jag har alltid trott att det betydde att ingen kunde se hans strålglans och leva. En vän till mig sade att det kanske betydde att ingen kunde se hans sorg och leva. Eller kanske hans sorg är hans strålglans.”
(Nicholas Wolterstorff)
Jag tycker om tanken på en ledsen Gud. En Gud som känner sorg. En sådan Gud berör mig. Och allt annat vore likgiltighet. För hur, hur kan han vara annat när han ser på oss? Hur vi behandlar varandra; grälar, hatar, sviker och slåss. Hur vi behandlar den jord han skapat och allt uppå den. Den jord vi grisat ner. Misskött. Satt ur spel.
Hade jag varit Gud hade jag inte varit här. Jag hade lämnat det sjunkande skeppet för länge sen. Startat ett nytt projekt på en annan planet, miljarders ljusår bort. En planet där varelserna skötte sig bättre. Förstod Gudsfruktan. Eller ännu troligare; lämnat fördärvet för en planet där jag kunde vara ifred. Ensam.
Ibland behöver jag en smäll på käften. Det står klart. Hade jag varit Gud hade jag lämnat mig. Men han vill bättre för oss. Vill glädje. Den gode guden. Han med öppna armar och ett ärr i sidan. Hans kärlek hindrar honom från att lämna oss i skiten. Den som vi själva skapat. Det måste vara väldigt frustrerande.
’Inte en enda’. ’Ingen’. ’Alla’. Och på andra sidan avgrunden den gode guden. Han med öppna armar och ett ärr i sidan. Den djupaste glädjen, den svåraste sorg. Kärlek och lidande. För jag kommer fram till att det är så det måste förhålla sig. Min Gud känner allt jag känner upphöjt i tusen. Känner med mig. Kämpar för mig. Plockar upp mig. Han är alla känslor dragna till sin spets. Till det yttersta och till det innersta. Min Gud är allt igenom glädje. Men min Gud är också ledsen. Har sorg. Allt annat vore likgiltighet.
”Det sägs om Gud att ingen kan se hans ansikte och leva. Jag har alltid trott att det betydde att ingen kunde se hans strålglans och leva. En vän till mig sade att det kanske betydde att ingen kunde se hans sorg och leva. Eller kanske hans sorg är hans strålglans.”
(Nicholas Wolterstorff)
Jag tycker om tanken på en ledsen Gud. En Gud som känner sorg. En sådan Gud berör mig. Och allt annat vore likgiltighet. För hur, hur kan han vara annat när han ser på oss? Hur vi behandlar varandra; grälar, hatar, sviker och slåss. Hur vi behandlar den jord han skapat och allt uppå den. Den jord vi grisat ner. Misskött. Satt ur spel.
Hade jag varit Gud hade jag inte varit här. Jag hade lämnat det sjunkande skeppet för länge sen. Startat ett nytt projekt på en annan planet, miljarders ljusår bort. En planet där varelserna skötte sig bättre. Förstod Gudsfruktan. Eller ännu troligare; lämnat fördärvet för en planet där jag kunde vara ifred. Ensam.
Ibland behöver jag en smäll på käften. Det står klart. Hade jag varit Gud hade jag lämnat mig. Men han vill bättre för oss. Vill glädje. Den gode guden. Han med öppna armar och ett ärr i sidan. Hans kärlek hindrar honom från att lämna oss i skiten. Den som vi själva skapat. Det måste vara väldigt frustrerande.
torsdag 26 juni 2008
Frågorna och svaren
De senaste dagarnas upplevelser har väckt tankar. Väckt tro och hopp. Väckt samtidig tvivel och tillfälligt slumrande frågor. Det finns för många svåra frågor. Yrvakna på fel sida. Jag vill så gärna förstå. Ha alla svaren. Men jag är inte ens nära. Att vissa frågor kanske inte ens har något riktigt svar, eller varför inte en massa svar, gör dem inte mindre intressanta. Gör mig inte mindre frustrerad.
I helgen drabbade den åter; den där starka förvissningen. Övertygelsen om att ’det är på riktigt’. En ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om-upplevelse. För en begränsad stund, för en kort tid, känns allt självklart och ogrumlat. Totalt fokus och total tillit till det som är. Till Honom som är. Titulerad ’Jag Är’. Allt annat känns oviktigt. Där och då förstår jag allt. Allt är rent och äkta. Nu, någon dag senare förstår jag ingenting. Vet intet. Som oftast. Krampaktigt har jag försökt hålla ”dået” kvar. Nu är det nu och förtrollningen är bruten. Jag är vilse i bruset igen och får leva på tidigare vetskaper och den inre vissheten. Vissheten som vanliga dagar mest gör sig hörd som en stillsam viskning, men som alltid finns där i bakgrunden. De gånger jag vill, orkar och tar mig tid att lyssna. Viskar ord om ett verkligt hopp, en glädje bortom den jag ser och en framtid full av sång. En viskning i dur. Räddningen, även för lomhörda grubblare som jag.
Visshetsrösten är den som fångar mig när jag trasslat in mig i tankar, omvärderat allt och inte vet vad som är upp, rätt eller framåt längre. Viskar ’Jag Är', nu några dagar senare, när jag inte är säker på någonting. Hur kan jag vara sån här? Jag ifrågasätter allt jag vet och känner mig som Jesu sämsta fan. Inget känns säkert och knappast på riktigt. Frågetecknen tar över. Vissa stunder ifrågasätter jag till och med orden som kommer ur mig. Idag tröstas jag lite av en text av Owe Wikström som jag ramlar över. Fritt sammanfattat, utplockat och lagom lösryckt skulle den låta såhär; Det alltför självsäkra bör stillsamt men effektivt punkteras. De som är helt igenom övertygade bör stundom misstänkliggöras. I varje mogen livshållning finns både ett mått av förundran och av tveksamhet. Tomas Tranströmer talar om ”Detta orubbliga Kanske” som bär oss uppför djupen. Motsatsen till tvivel är inte säkerhet utan tillit. Det är därför jag misstror ”de alltför säkert troende”. Den som är framme har lång väg att gå.
Var finns balansen? Vägen mellan högmod och självförakt. Livshållningen mellan farisé och tvivlare. Äktheten. Att leva som man lär. Vem är jag när ingen ser på? ...och allt det där. Ibland är det lätt att lura sig själv att tro att man har svaren. Förstår sig på livet. Meningen. Och leva så. Sanningen i en liten ask. Men snart kommer sanningen ikapp dig, den som du trodde dig kapslat in, och det skriker ”farisé, farisé!” om allt du är. För i själva verket finns inga självklarheter. Det finns bara en massa ’kansken’ men också ett hopp och en förvissning. Och ibland glimtar av ’på riktigt’ och ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om’.
"There are days I don’t believe the words i say
Like a life that I’m not living
A song that I’m not singing but to you
There are times that I believe I’m satisfied
Like an intimate connection
Despite this bad reception with you
And I am like a mockingbird
I’ve got no new song to sing
And I am like an amplifier
I just tell you what I’ve heard
Oh, I’m like a mockingbird
And yes, it’s true that I need this more than you
Like one whose name is many
Have mercy, please don’t send me away
And I’ll do all I can
To be a better man
Oh I’ll clean up this act
And be worse than we started"
(Derek Webb, ‘Mockingbird’)
I helgen drabbade den åter; den där starka förvissningen. Övertygelsen om att ’det är på riktigt’. En ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om-upplevelse. För en begränsad stund, för en kort tid, känns allt självklart och ogrumlat. Totalt fokus och total tillit till det som är. Till Honom som är. Titulerad ’Jag Är’. Allt annat känns oviktigt. Där och då förstår jag allt. Allt är rent och äkta. Nu, någon dag senare förstår jag ingenting. Vet intet. Som oftast. Krampaktigt har jag försökt hålla ”dået” kvar. Nu är det nu och förtrollningen är bruten. Jag är vilse i bruset igen och får leva på tidigare vetskaper och den inre vissheten. Vissheten som vanliga dagar mest gör sig hörd som en stillsam viskning, men som alltid finns där i bakgrunden. De gånger jag vill, orkar och tar mig tid att lyssna. Viskar ord om ett verkligt hopp, en glädje bortom den jag ser och en framtid full av sång. En viskning i dur. Räddningen, även för lomhörda grubblare som jag.
Visshetsrösten är den som fångar mig när jag trasslat in mig i tankar, omvärderat allt och inte vet vad som är upp, rätt eller framåt längre. Viskar ’Jag Är', nu några dagar senare, när jag inte är säker på någonting. Hur kan jag vara sån här? Jag ifrågasätter allt jag vet och känner mig som Jesu sämsta fan. Inget känns säkert och knappast på riktigt. Frågetecknen tar över. Vissa stunder ifrågasätter jag till och med orden som kommer ur mig. Idag tröstas jag lite av en text av Owe Wikström som jag ramlar över. Fritt sammanfattat, utplockat och lagom lösryckt skulle den låta såhär; Det alltför självsäkra bör stillsamt men effektivt punkteras. De som är helt igenom övertygade bör stundom misstänkliggöras. I varje mogen livshållning finns både ett mått av förundran och av tveksamhet. Tomas Tranströmer talar om ”Detta orubbliga Kanske” som bär oss uppför djupen. Motsatsen till tvivel är inte säkerhet utan tillit. Det är därför jag misstror ”de alltför säkert troende”. Den som är framme har lång väg att gå.
Var finns balansen? Vägen mellan högmod och självförakt. Livshållningen mellan farisé och tvivlare. Äktheten. Att leva som man lär. Vem är jag när ingen ser på? ...och allt det där. Ibland är det lätt att lura sig själv att tro att man har svaren. Förstår sig på livet. Meningen. Och leva så. Sanningen i en liten ask. Men snart kommer sanningen ikapp dig, den som du trodde dig kapslat in, och det skriker ”farisé, farisé!” om allt du är. För i själva verket finns inga självklarheter. Det finns bara en massa ’kansken’ men också ett hopp och en förvissning. Och ibland glimtar av ’på riktigt’ och ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om’.
"There are days I don’t believe the words i say
Like a life that I’m not living
A song that I’m not singing but to you
There are times that I believe I’m satisfied
Like an intimate connection
Despite this bad reception with you
And I am like a mockingbird
I’ve got no new song to sing
And I am like an amplifier
I just tell you what I’ve heard
Oh, I’m like a mockingbird
And yes, it’s true that I need this more than you
Like one whose name is many
Have mercy, please don’t send me away
And I’ll do all I can
To be a better man
Oh I’ll clean up this act
And be worse than we started"
(Derek Webb, ‘Mockingbird’)
onsdag 18 juni 2008
Väljer dig
I min port bor bland andra, förutom jag och Sigge, ett trevligt äldre par. Åtminstone ser de väldigt trevliga ut och framförallt verkar de ha hemskt trevligt tillsammans. Trivas. De är båda väldigt kortväxta. Som vore de måttbestämda för att passa varandra. De har säkert varit gifta sedan krigsdagar och de gör allt tillsammans. Cykelutflykter på rad med hjälmar på. ICAbesök med de inhandlade varorna gungandes i en kasse mellan sig. Ett handtag var. Bussväntandes sida vid sida på den blå bänken. Och säkert mycket mer som jag inte haft möjlighet att observera. Idag hade de tvättid. De hade riktigt boat in sig där i tvättstugan. Hade med sig läsning och något att äta.
Långa liv. Jag möter dem varje dag. Tilldelas en bit. Gamla människor har alltid fascinerat mig. De bär ett helt liv bakom sig. I sig. Sorger och kärlekar. Uppförsbackar och ljusa nätter. Vägar som ingen annan gått. Berättelser i en upplaga. Och än mer fascinerade är gamla människor som håller ihop, i lycka och i kaos, och som har så gjort större delen av sina liv. Inte för att de måste. För att de valt och väljer det. Som växt samman och pratar samma språk, med samma ord och fyller i varandras luckor (likt Bill och Bull i Pelle Svanslös). Är ett. Och trivs. Mest hela tiden.
Som mannen som dag ut och dag in, från tidig morgon, kom till min avdelning för att hålla sin svårt dementa hustru sällskap. Läste högt eller spelade hennes älsklingssånger på bandspelaren han hade med. Hon stirrade tyst. Förmodligen uppfattade hon knappt hans närvaro. Det spelade lite roll. Han valde att finnas där. Ändå. Eller som en söt, reumatisk tant jag hade hand om för någon sommar sedan. Gammal och svårt drabbad av sin sjukdom men envis och skojfrisk och en av två. Den andre, hennes medvandrare och make, kom varje dag och hälsade på. Satt vid hennes sängkant. Slängde käft, smågnabbades, skojade och delade dagarna. Så som han alltid gjort. Som han lovat göra. Och trivdes. Han kom sällan tomhänt. Hade med nyplockade blommor, pinnglass eller smultron i små, små återförslutningsbara påsar.
Människor som dessa inger hopp. De är lite av hjältar för mig. Gemenskap självklar, gränslös och otvungen. Som vore de ett hjärta i två kroppar. För det handlar inte enbart om ett engångsbeslut. Det där med att hålla ihop. Att finnas kvar. I lycka och i kaos. Inte för att man måste. Utan för att man vill. För att man valt och väljer det. Varje dag.
Får jag inte en bok eller en låt tillägnad mig, skulle jag kunna nöja mig med smultron. I en återförslutningsbar påse då. Det är kärlek.
”Vad som än hänt med dig
och hur det än visar sig
jag kan vara där
mitt i ditt krig
din första hjälp
varje väg vi gått
försvarar oss nu
Varje dag vaknar jag
Upp och väljer dig”
(Tomas Andersson Wij, ’Väljer dig’)
Långa liv. Jag möter dem varje dag. Tilldelas en bit. Gamla människor har alltid fascinerat mig. De bär ett helt liv bakom sig. I sig. Sorger och kärlekar. Uppförsbackar och ljusa nätter. Vägar som ingen annan gått. Berättelser i en upplaga. Och än mer fascinerade är gamla människor som håller ihop, i lycka och i kaos, och som har så gjort större delen av sina liv. Inte för att de måste. För att de valt och väljer det. Som växt samman och pratar samma språk, med samma ord och fyller i varandras luckor (likt Bill och Bull i Pelle Svanslös). Är ett. Och trivs. Mest hela tiden.
Som mannen som dag ut och dag in, från tidig morgon, kom till min avdelning för att hålla sin svårt dementa hustru sällskap. Läste högt eller spelade hennes älsklingssånger på bandspelaren han hade med. Hon stirrade tyst. Förmodligen uppfattade hon knappt hans närvaro. Det spelade lite roll. Han valde att finnas där. Ändå. Eller som en söt, reumatisk tant jag hade hand om för någon sommar sedan. Gammal och svårt drabbad av sin sjukdom men envis och skojfrisk och en av två. Den andre, hennes medvandrare och make, kom varje dag och hälsade på. Satt vid hennes sängkant. Slängde käft, smågnabbades, skojade och delade dagarna. Så som han alltid gjort. Som han lovat göra. Och trivdes. Han kom sällan tomhänt. Hade med nyplockade blommor, pinnglass eller smultron i små, små återförslutningsbara påsar.
Människor som dessa inger hopp. De är lite av hjältar för mig. Gemenskap självklar, gränslös och otvungen. Som vore de ett hjärta i två kroppar. För det handlar inte enbart om ett engångsbeslut. Det där med att hålla ihop. Att finnas kvar. I lycka och i kaos. Inte för att man måste. Utan för att man vill. För att man valt och väljer det. Varje dag.
Får jag inte en bok eller en låt tillägnad mig, skulle jag kunna nöja mig med smultron. I en återförslutningsbar påse då. Det är kärlek.
”Vad som än hänt med dig
och hur det än visar sig
jag kan vara där
mitt i ditt krig
din första hjälp
varje väg vi gått
försvarar oss nu
Varje dag vaknar jag
Upp och väljer dig”
(Tomas Andersson Wij, ’Väljer dig’)
tisdag 10 juni 2008
Står ut
”Kan det hända mer
Är det inte färdighänt snart
Är det inte lugnt och bra som det är
Kan man inte bara få stå här
och låta vattnet skumma och stänka
Smeksamt masserande som ett bubbelbad
Som i en lyxbetonad, kroppsbejakande jacuzzi
I ett harmoniskt spa
med förinspelad delfinsång i bakgrunden
och blunda mitt i ingenting
Glöm det
Här kommer hela broar, hela städer farande
Här kommer ett sammanträde
en lycklig tilldragelse, en solskenshistoria
Här får man en parkbänk i skallen
Och som en sten i strömmen står man där
Står där och står ut”
(Ur: 'Det händer', Solja Krapu)
Är det inte färdighänt snart
Är det inte lugnt och bra som det är
Kan man inte bara få stå här
och låta vattnet skumma och stänka
Smeksamt masserande som ett bubbelbad
Som i en lyxbetonad, kroppsbejakande jacuzzi
I ett harmoniskt spa
med förinspelad delfinsång i bakgrunden
och blunda mitt i ingenting
Glöm det
Här kommer hela broar, hela städer farande
Här kommer ett sammanträde
en lycklig tilldragelse, en solskenshistoria
Här får man en parkbänk i skallen
Och som en sten i strömmen står man där
Står där och står ut”
(Ur: 'Det händer', Solja Krapu)
torsdag 5 juni 2008
Balkongrök
Igår pajade min dammsugare. Så typiskt. Den bara dog. Kanske var det värmen. Utslagen. Jag som skulle göra födelsedagsfint. Jag som inte var klar...! Det var så pass skitigt här att ett nu ganska tydligt halvstädat rum (i ordets rätta bemärkelse) framträdde. Nästan så man kan se exakt när och var i själva städprocessen som den tappade sugen. Tanken att låna Sigges dammsugare flög förbi men orkade inte landa. Såg det lite som ett tecken att den kraschade. Som att det nog var meningen att jag inte skulle städa mer. Dessutom dog den uppbådade städivern knall och fall, när jag strax efter dammsugarens sista suck blev utskälld av grannarna för att det kom in damm på deras balkong när jag skakade av mina mattor. Uppretad och skrovlig rökröst. Jag visste faktiskt inte att de satt där. Annars brukar man ju rätt tydligt bli varse. Känna stanken. Oset. Svarta lungor för sin inre syn. Jag blev jätteirriterad. Jag hade lust att skrika något tillbaka om att jag dammar mina mattor ute på framsidan om ni röker ute på framsidan. Att de slipper damm hos sig om jag slipper deras förpestande rök hos mig! Någon sorts rättvisa måste det väl ändå finnas?! Har jag någonsin skällt på dom? NÄ, trodde väl det! Och då röker de ändå i runda slängar 30 gånger per dag. Var! 30x2=60. Jag dammar mattorna någon gång per månad i de bästa av världar. Högst. Jag vill ha nya grannar. Jag vill bara ha grannar som Sigge. Som är gamla och fina och snälla och inte spelar ful musik, sprider cancer eller går med hälarna.
Läser i Hyresgästföreningens tidning Hem&Hyra om Ylva och Håkan som inte kan använda sin balkong på grund av grannarnas frekventa bolmande. De begärde sänkt hyra då de inte kunde utnyttja hela lägenheten, men förlorade kampen mot balkongröken i tingsrätten. Att grannen röker i ”rimlig omfattning” får man tåla. Punkt. För Håkan och Ylva blev det till att köpa en stor fläkt och till slut en husvagn för att kunna andas lite frisk luft.
Att grannarna dammar i ”rimlig omfattning” får man tåla tänker jag, fortfarande lite irriterad, när jag vid midnatt försynt dammar de sista mattorna. De jag inte kunde med att skaka tidigare. Ljudlöst och snabbt förstås. Allt för för husfriden. Då när de rökande lämnat in för dagen. Dragit sitt sista kvällsbloss.
Jag är den goda grannen. Den fega grannen. Hon som en dag ska samla mod. Svara emot och trotsa de ilskna rökrösterna. Sätta ultimatum. Skipa rättvisa. Men som kommer sluta upp irriterad och tyst. Inpyrd. Med sina smuliga mattor, en trött bordsfläkt och en Kabe Safir från -87.
Läser i Hyresgästföreningens tidning Hem&Hyra om Ylva och Håkan som inte kan använda sin balkong på grund av grannarnas frekventa bolmande. De begärde sänkt hyra då de inte kunde utnyttja hela lägenheten, men förlorade kampen mot balkongröken i tingsrätten. Att grannen röker i ”rimlig omfattning” får man tåla. Punkt. För Håkan och Ylva blev det till att köpa en stor fläkt och till slut en husvagn för att kunna andas lite frisk luft.
Att grannarna dammar i ”rimlig omfattning” får man tåla tänker jag, fortfarande lite irriterad, när jag vid midnatt försynt dammar de sista mattorna. De jag inte kunde med att skaka tidigare. Ljudlöst och snabbt förstås. Allt för för husfriden. Då när de rökande lämnat in för dagen. Dragit sitt sista kvällsbloss.
Jag är den goda grannen. Den fega grannen. Hon som en dag ska samla mod. Svara emot och trotsa de ilskna rökrösterna. Sätta ultimatum. Skipa rättvisa. Men som kommer sluta upp irriterad och tyst. Inpyrd. Med sina smuliga mattor, en trött bordsfläkt och en Kabe Safir från -87.
torsdag 29 maj 2008
Kom nya tider
Min balkong är min borg. Här har jag suttit mest hela dagen. Här sitter jag ute på en av mina klaffstolar och är arg. Arg på orättvisor som gör världen obegriplig, på Gud som som slagit dövörat till, på bajsförbundet som är mesar och låter nöja sig med fickpengar och en klapp på axeln. Med mindre än så om du vill. Framför allt rör ilskan mitt eländiga huvud som bränner och spänner och vill pressa ögonen ur sina hålor. Vad finns kvar i det som orkar värka?! Liksom. Här sitter jag och ser förmiddagens tvätt sakta soltorka över balkongräcket. Ser en hare skutta förbi. Modell mindre. Här sitter jag och läser ”Brustna hjärtans café” av Lolly Winston och låter distrahera värk och tankar. Komisk, tragisk, trevlig. En sån bok man önskar att man själv skrivit. Eller kanske ännu hellre blivit tillägnad. Nu står det ”Till Anders” på första bladet.
“And I know that It’s a wonderful world
But I can’t feel it right now
Well I thought that I was doing well
but I just want to cry now
Well I know that It’s a wonderful world
From the sky down to the sea
But I only can see it when you’re here
Here with me”
(James Morrison, ‘Wonderful World’)
Årets ljusaste och vackraste tid. Jag anstränger mig för att njuta, känna det, men förstår att något är fel. Man borde inte behöva anstränga sig. Alls. Jag saknar henne som orkar finnas. Klart jag överlever förutan men livet går ut på mer än att bara överleva. Anstränga sig. Mer än klara sig till andra sidan helskinnad. Ta sig igenom och förbi dagar. Det har varit alldeles för mycket härda ut och ”överleva” på sistone. Fast jag haft henne. Idag är huvudvärken värre än på jättelänge. Jag stålsätter mig för att inte bli rädd och tappa besinningen. Att bli rädd och ledsen, när den enda som kan 'göra glad' och 'rycka upp' när man helt träffat botten, finns ett halvt klot bort, är livsfarligt. Så jag aktar mig noga. Jag väljer att vara arg. Jag tröstar mig lite med mina nyanlända skivor och intalar mig själv att jag är självständig. Trygg. Känner mig själv. Klarar mig bra. Åtminstone var jag det. Åtminstone gjorde jag det.
“Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you and where you'd gone
and let the world spin madly on”
(The Weepies, ‘The World Spins Madly On’)
Jag vet att jag sagt det förut men nu är det på riktigt. Jag orkar inte mer. Stannat hemma från jobbet. Tänker inte orka mer.
I alla fall inte idag.
Kom kraft, kom ork, kom nya tider.
Kom Gud, kom gör allt nytt.
“And I know that It’s a wonderful world
But I can’t feel it right now
Well I thought that I was doing well
but I just want to cry now
Well I know that It’s a wonderful world
From the sky down to the sea
But I only can see it when you’re here
Here with me”
(James Morrison, ‘Wonderful World’)
Årets ljusaste och vackraste tid. Jag anstränger mig för att njuta, känna det, men förstår att något är fel. Man borde inte behöva anstränga sig. Alls. Jag saknar henne som orkar finnas. Klart jag överlever förutan men livet går ut på mer än att bara överleva. Anstränga sig. Mer än klara sig till andra sidan helskinnad. Ta sig igenom och förbi dagar. Det har varit alldeles för mycket härda ut och ”överleva” på sistone. Fast jag haft henne. Idag är huvudvärken värre än på jättelänge. Jag stålsätter mig för att inte bli rädd och tappa besinningen. Att bli rädd och ledsen, när den enda som kan 'göra glad' och 'rycka upp' när man helt träffat botten, finns ett halvt klot bort, är livsfarligt. Så jag aktar mig noga. Jag väljer att vara arg. Jag tröstar mig lite med mina nyanlända skivor och intalar mig själv att jag är självständig. Trygg. Känner mig själv. Klarar mig bra. Åtminstone var jag det. Åtminstone gjorde jag det.
“Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you and where you'd gone
and let the world spin madly on”
(The Weepies, ‘The World Spins Madly On’)
Jag vet att jag sagt det förut men nu är det på riktigt. Jag orkar inte mer. Stannat hemma från jobbet. Tänker inte orka mer.
I alla fall inte idag.
Kom kraft, kom ork, kom nya tider.
Kom Gud, kom gör allt nytt.
fredag 23 maj 2008
Klart att jag inte har
Jag går isär. Går i cirklar. Det sliter och rycker åt ett och alla håll. Jag vill byta ut allt. Fattar inte hur jag kunde vara nöjd igår.
Ombytlig. Har en släng av par-ångest och ett par rejäla doser vilja-fly-ångest. Varför, åh v-a-r-f-ö-r, är ingenting på riktigt?! Skummar igenom mina tidigare inlägg. En olustig känsla infinner sig. Jag har ändå trott att jag någonstans höll mig inom ramarna. Nog för att jag medvetet, nu och då, balanserat på gränsen till för nära och privat men jag trodde ändå jag höll distansen. Hade kontroll. Bibehållen balans. Självbevarelsedrift. Integritet. Vad du vill. Klart att jag inte har.
Läser baksidetexten till Roy Anderssons senaste film “Du levande”, som en vän tipsat om. Tänker att jag borde se den. Tänker att beskrivningen av den lika gärna kunde vara en beskrivning av min blogg; " 'Du levande' visar den mänskliga varelsen, i hennes storhet och i hennes ynklighet, hennes glädje och sorg, hennes självsäkerhet och vilsenhet, hennes längtan efter att bli älskad och bekräftad; en varelse som man både vill skratta åt och gråta över."
Ett visst mått av känslor måste finnas, samlas och bli många där inne, för att de ska bli trångbodda. För att vilja ut och delas med av. För att något ska bli gjort och skrivet. Idag är hjärtväggarna så permeabla de bara kan bli. Genomsläppligheten total. Så jag passar på att skriva medan det känns. Med risk för att spräcka ramarna. Tappa balansen och sticka hål på integriteten. För det är så det är. Jag känner mig fel och miserabel idag. Och rastlös på alla plan. Känner lite för mycket av allt. Vill nytt. Något att bygga på. Någon normal. Något riktigt. Jag vill ha svar på alla svåra frågor och jag önskar att någon väntade på mig någonstans. Ungefär så.
Läser låttext av Britta Persson och önskar att titeln var min. Klockren. Önskar defragmentering var möjlig. På riktigt.
“I don't know what your target was
But you strike me at heart
It's been a strange week and yet it's not over
To stay focused is hard
But it's friday night
I'm more tired than alive
No work will be done
No work will be done
What I need is a program
That could defrag my heart
What I need is a program
That could defrag my heart
Or else I need another heart
Or else I need a new heart"
(Britta Persson, ‘Defrag My Heart’)
Det är fredag kväll. Jag är mer trött än levande. Inget kommer att blir gjort. En av många trånga tankar slipper ut; "bli kvar". Or else I need another heart. Or else I need a new heart. Vad Du vill. Saknar. Klart att jag inte har.
(Just som jag publicerat inlägget ovan, slår en textrad av Tomas Andersson Wij plötslig mig:
"Nångång måste man stanna. I det man har. Och inte har."
Knockout.)
Ombytlig. Har en släng av par-ångest och ett par rejäla doser vilja-fly-ångest. Varför, åh v-a-r-f-ö-r, är ingenting på riktigt?! Skummar igenom mina tidigare inlägg. En olustig känsla infinner sig. Jag har ändå trott att jag någonstans höll mig inom ramarna. Nog för att jag medvetet, nu och då, balanserat på gränsen till för nära och privat men jag trodde ändå jag höll distansen. Hade kontroll. Bibehållen balans. Självbevarelsedrift. Integritet. Vad du vill. Klart att jag inte har.
Läser baksidetexten till Roy Anderssons senaste film “Du levande”, som en vän tipsat om. Tänker att jag borde se den. Tänker att beskrivningen av den lika gärna kunde vara en beskrivning av min blogg; " 'Du levande' visar den mänskliga varelsen, i hennes storhet och i hennes ynklighet, hennes glädje och sorg, hennes självsäkerhet och vilsenhet, hennes längtan efter att bli älskad och bekräftad; en varelse som man både vill skratta åt och gråta över."
Ett visst mått av känslor måste finnas, samlas och bli många där inne, för att de ska bli trångbodda. För att vilja ut och delas med av. För att något ska bli gjort och skrivet. Idag är hjärtväggarna så permeabla de bara kan bli. Genomsläppligheten total. Så jag passar på att skriva medan det känns. Med risk för att spräcka ramarna. Tappa balansen och sticka hål på integriteten. För det är så det är. Jag känner mig fel och miserabel idag. Och rastlös på alla plan. Känner lite för mycket av allt. Vill nytt. Något att bygga på. Någon normal. Något riktigt. Jag vill ha svar på alla svåra frågor och jag önskar att någon väntade på mig någonstans. Ungefär så.
Läser låttext av Britta Persson och önskar att titeln var min. Klockren. Önskar defragmentering var möjlig. På riktigt.
“I don't know what your target was
But you strike me at heart
It's been a strange week and yet it's not over
To stay focused is hard
But it's friday night
I'm more tired than alive
No work will be done
No work will be done
What I need is a program
That could defrag my heart
What I need is a program
That could defrag my heart
Or else I need another heart
Or else I need a new heart"
(Britta Persson, ‘Defrag My Heart’)
Det är fredag kväll. Jag är mer trött än levande. Inget kommer att blir gjort. En av många trånga tankar slipper ut; "bli kvar". Or else I need another heart. Or else I need a new heart. Vad Du vill. Saknar. Klart att jag inte har.
(Just som jag publicerat inlägget ovan, slår en textrad av Tomas Andersson Wij plötslig mig:
"Nångång måste man stanna. I det man har. Och inte har."
Knockout.)
måndag 12 maj 2008
Trygghet och äventyr
Dagens insikt. Jag tänker inte längre när jag är i affären och handlar. Som i trans rör jag mig bland hyllorna. Som runt en uppgjord bana med start och mål. Jag köper samma tvål och samma ost i samma ordning och slutsumman för varje inköp hamnar i samma pris-spann. I bara farten. Jag har blivit en vanemänniska. Det tar exakt trettiofem minuter för mig att göra mig i ordning på morgonen innan jobbet. Oavsett. Exakt sju minuter från dörren till omklädningsrummet nere i kulverten. Två minuter upp. Jag har blivit en vanemänniska. Det sista jag gör innan jag lämnar lägenheten är att kolla spisen. På ren rutin. När jag kommer hem är det första jag gör att slå på stereon, öppna altandörren och gå på toaletten. I precis den ordningen. Jag somnar med huvudet vänt mot väggen. Varje kväll. Morgnar och kvällar blir till veckor som rullar på i ett taktfast tempo. Param-pam-pam. Jag har blivit en vanemänniska. En Svensson. Detta slår mig samtidigt som jag i framtidstankarna går och fasar över just den sortens liv. Över slentrian, tristess, långsamhet, vardag och ekorrhjulet. Över stadgad och hemtam. Över trygghet?
Nästa insikt. Trygghet och äventyr. Dessa två ringar in allt det andra. Som en fårhund kring en hjord med boskap. Allt det viktiga komprimerat och inneboendes i två ord. Dessa två ord i jämna doser om varandra. Smakfullt avvägda. Varken för mycket eller för lite. Det är vad som behövs. Allt som behövs. Det enda jag ber om och begär. Kanske har jag för mycket trygghet som det är. Eller bara för lite äventyr. Eller egentligen ingenting av någonting. Kanske är också detta vad vi ytterst söker i människor. Trygghet. Äventyr. I jämna doser.
En gång gick jag vilse på fjället. I dimma. Jag och en vän. Med lite vilja kunde man se sin utsträckta hand framför sig. Sikt på en armlängds avstånd. Innerst inne livrädda men kloka nog att hålla paniken tillbaka, inte låta något sippra ut och riskera att oroa och skrämma upp den andre, mer än kanske nödvändigt. Tänka rationellt, andas, hålla stånd, ta det kallt, allt medan tidningsrubrikerna flimrade förbi framför ögonen. Dramatiska scener; ”flickor försvunna i dimman”, skallgångskedjor, äta larver och lavar, förfrusna fingrar och helikopterfärd. Ett äventyr, i efterhand ett spännande minne. För stunden allting annat. Vi hittade till slut ut ur dimman, oförtjänt oskadda. På lätta fötter, på väg hem till stugan efter dagens blessyrer, lättade och nöjda, kom vi på vad som räddat situationen, – egenskaper som plockats fram och räddat dagen – vi var lugna och modiga.
Lugn och mod. Trygghet och äventyr. Vardagslunk och dramatik. Det är vad som behövs. Svenssonliv – på en armlängds avstånd. Nära-döden-kick – på en armlängds avstånd. Jag mittemellan. Lagom sikt. Trygghet och äventyr. I rätta mått. Överlappande. I jämna doser om varandra. Det är allt jag behöver. Det enda jag ber om och begär. "Kanske är det inte så lite", tänker jag, innan jag somnar. Huvudet vänt mot väggen. Kanske är det inte så lite.
”Och varje andetag tar slut min vän
sen andas du igen
Och varje arbetsdag tar slut min vän
sen går du dit igen”
(Raymond & Maria , ’Någonting på NK’)
Nästa insikt. Trygghet och äventyr. Dessa två ringar in allt det andra. Som en fårhund kring en hjord med boskap. Allt det viktiga komprimerat och inneboendes i två ord. Dessa två ord i jämna doser om varandra. Smakfullt avvägda. Varken för mycket eller för lite. Det är vad som behövs. Allt som behövs. Det enda jag ber om och begär. Kanske har jag för mycket trygghet som det är. Eller bara för lite äventyr. Eller egentligen ingenting av någonting. Kanske är också detta vad vi ytterst söker i människor. Trygghet. Äventyr. I jämna doser.
En gång gick jag vilse på fjället. I dimma. Jag och en vän. Med lite vilja kunde man se sin utsträckta hand framför sig. Sikt på en armlängds avstånd. Innerst inne livrädda men kloka nog att hålla paniken tillbaka, inte låta något sippra ut och riskera att oroa och skrämma upp den andre, mer än kanske nödvändigt. Tänka rationellt, andas, hålla stånd, ta det kallt, allt medan tidningsrubrikerna flimrade förbi framför ögonen. Dramatiska scener; ”flickor försvunna i dimman”, skallgångskedjor, äta larver och lavar, förfrusna fingrar och helikopterfärd. Ett äventyr, i efterhand ett spännande minne. För stunden allting annat. Vi hittade till slut ut ur dimman, oförtjänt oskadda. På lätta fötter, på väg hem till stugan efter dagens blessyrer, lättade och nöjda, kom vi på vad som räddat situationen, – egenskaper som plockats fram och räddat dagen – vi var lugna och modiga.
Lugn och mod. Trygghet och äventyr. Vardagslunk och dramatik. Det är vad som behövs. Svenssonliv – på en armlängds avstånd. Nära-döden-kick – på en armlängds avstånd. Jag mittemellan. Lagom sikt. Trygghet och äventyr. I rätta mått. Överlappande. I jämna doser om varandra. Det är allt jag behöver. Det enda jag ber om och begär. "Kanske är det inte så lite", tänker jag, innan jag somnar. Huvudet vänt mot väggen. Kanske är det inte så lite.
”Och varje andetag tar slut min vän
sen andas du igen
Och varje arbetsdag tar slut min vän
sen går du dit igen”
(Raymond & Maria , ’Någonting på NK’)
måndag 5 maj 2008
Omrörd. Berörd.
Än en gång tvingas jag ödmjukt låta gamla regler och förutfattade ordningar falla. Förvånad med glad över hur hon och hennes sång – ett litet inslag i det stora hela – satte allt i ett annat ljus, berörde ett annat djup. Sökte sig ner i grunden. Rörde om och rörde upp. Med lite hjälp av himlen vill jag tro. En klump i halsen, en stilla tår i ögonvrån och en försiktig kramp i magen. Nära. Aldrig berör någon som Du.
Hon hade sjungit sina sånger en massa gånger. Jag hade lyssnat. Hon hade spelat sitt piano, så bra det bara går och gjort allt rätt. Ändå hade det aldrig helt nått fram till mig. Nått in. Förrän idag. Och jag ville tacka henne för just den här sången. Den var till mig. Slog sig rakt in. Lät upp mitt sinne. Lät orden leta sig in. Murar falla. Åh, hur ofta de hindrar mig från Dig, från andra och från mig själv. Från att ta in och ge ut. Från att leva mig in i och leva ut. Titta in och hitta ut. Idag träffades jag som av en uppsökande missil. Överumplad. Ett hål kvar där udden trängt in och vidare ut. Hänförd. Öppen, liten och längtande.
”Lyft upp mig från min rädsla
Kasta mig mot min längtan
Var mitt skäl till att leva
Fyll mitt hjärtas hål”
(Särla, 'Jag kastar mig mot min längtan')
Sitter i min lägenhet med balkongdörren öppen. Det är vårkväll och jag lyssnar till nyinköpt skiva med Woven Hand, i oset av cigarettrök från grannarna. Skarpa pustar letar sig tillsammans med vårvindarna in till mig. Något mindre friska är klart. Röken leka och viska. Musiken spela. Mullra. Jag försöker hårt att bara vara. Inte tänka så mycket. För mycket. Fel musik inser jag snart. Jag dras med. Det är bombastiskt och mäktigt. Den letar sig in, med lite hjälp av himlen vill jag tro. Texterna kräver min uppmärksamhet. På alla plan. Och för andra gången idag närmar sig något av den där känslan. En klump i halsen, en stilla tår i ögonvrån och en försiktig kramp i magen. Nära. Aldrig berör någon som Du.
”She will understand
from the bottom of her heart
embellished by pains engraving
Just how great
thou art”
(Woven Hand, ‘The Good Hand’)
Hon hade sjungit sina sånger en massa gånger. Jag hade lyssnat. Hon hade spelat sitt piano, så bra det bara går och gjort allt rätt. Ändå hade det aldrig helt nått fram till mig. Nått in. Förrän idag. Och jag ville tacka henne för just den här sången. Den var till mig. Slog sig rakt in. Lät upp mitt sinne. Lät orden leta sig in. Murar falla. Åh, hur ofta de hindrar mig från Dig, från andra och från mig själv. Från att ta in och ge ut. Från att leva mig in i och leva ut. Titta in och hitta ut. Idag träffades jag som av en uppsökande missil. Överumplad. Ett hål kvar där udden trängt in och vidare ut. Hänförd. Öppen, liten och längtande.
”Lyft upp mig från min rädsla
Kasta mig mot min längtan
Var mitt skäl till att leva
Fyll mitt hjärtas hål”
(Särla, 'Jag kastar mig mot min längtan')
Sitter i min lägenhet med balkongdörren öppen. Det är vårkväll och jag lyssnar till nyinköpt skiva med Woven Hand, i oset av cigarettrök från grannarna. Skarpa pustar letar sig tillsammans med vårvindarna in till mig. Något mindre friska är klart. Röken leka och viska. Musiken spela. Mullra. Jag försöker hårt att bara vara. Inte tänka så mycket. För mycket. Fel musik inser jag snart. Jag dras med. Det är bombastiskt och mäktigt. Den letar sig in, med lite hjälp av himlen vill jag tro. Texterna kräver min uppmärksamhet. På alla plan. Och för andra gången idag närmar sig något av den där känslan. En klump i halsen, en stilla tår i ögonvrån och en försiktig kramp i magen. Nära. Aldrig berör någon som Du.
”She will understand
from the bottom of her heart
embellished by pains engraving
Just how great
thou art”
(Woven Hand, ‘The Good Hand’)
tisdag 29 april 2008
Harar
Sitter på min fina balkong – västerläge, kvällssol – och knackar bokstäver på min laptop. Hur fint är inte det? Bredvid mig en frånlagd bok och i träden sjunger fåglar. Glada som det verkar. En av Västerås tusentals harar putsar på sin päls i gläntan. Vill väl glänsa. Vill väl sticka ut och synas. Bland alla stadens harar måste man lätt kunna försvinna. Då gäller det att ta till alla medel. Nu rullar han sig i gräset. Det ser rätt knäppt ut. Det vet han säkert. Men det är säkert noga avvägt. Hagas mest glänsande päls kontra tillfällig förnedring. Valet är enkelt. För det vill till att sticka ut.
Det går inte en dag utan att jag ser minst en hare. Oftare flera (idag fem, vid fyra olika tillfällen). Överallt. Jag har funderat på vad detta innebär. Det känns som att dom kryllar. Allt som kryllar blir genast lätt obehagligt. Jag undrar om någon annan än jag observerat och noterat det otäcka i detta. Även gulligt, harmlöst och mjukt blir något helt annat i massupplaga. Sakta men säkert blir många harar en massa harar. Allt medan västeråsarna intet ont anandes låter dem hållas. Ser dem putsa sina pälsar i kvällssolen. Anta att pälsputsandet i verkligheten bara är en skenmanöver för att få oss att invaggas i någon sorts falsk trygghet. Samtidigt är pälsfixandet en sorts tillkamning inför kvällen, då de tusentals hararna efter mörkrets inbrott kommer tillsammans och smider sina planer. Avynglar sig och blir till massor. Skanderar slagord och planerar aktioner i natten. Staden sover lugnt. Ponera att det förhåller sig just så här. Ponera att hararna en dag inte längre går att kontrollera. Tar över stan’. Ponera att jag dagdrömmer och drar höga växlar. Kalla mig harig. Men inse ändå det obehagliga i situationen. I kryllandet. Och kom aldrig och säg att ingen kunde ana något.
Det går inte en dag utan att jag ser minst en hare. Oftare flera (idag fem, vid fyra olika tillfällen). Överallt. Jag har funderat på vad detta innebär. Det känns som att dom kryllar. Allt som kryllar blir genast lätt obehagligt. Jag undrar om någon annan än jag observerat och noterat det otäcka i detta. Även gulligt, harmlöst och mjukt blir något helt annat i massupplaga. Sakta men säkert blir många harar en massa harar. Allt medan västeråsarna intet ont anandes låter dem hållas. Ser dem putsa sina pälsar i kvällssolen. Anta att pälsputsandet i verkligheten bara är en skenmanöver för att få oss att invaggas i någon sorts falsk trygghet. Samtidigt är pälsfixandet en sorts tillkamning inför kvällen, då de tusentals hararna efter mörkrets inbrott kommer tillsammans och smider sina planer. Avynglar sig och blir till massor. Skanderar slagord och planerar aktioner i natten. Staden sover lugnt. Ponera att det förhåller sig just så här. Ponera att hararna en dag inte längre går att kontrollera. Tar över stan’. Ponera att jag dagdrömmer och drar höga växlar. Kalla mig harig. Men inse ändå det obehagliga i situationen. I kryllandet. Och kom aldrig och säg att ingen kunde ana något.
söndag 27 april 2008
Det är Du
Våren. Måste faktiskt tillägna den underbara våren ett par rader. Man kan tycka att den redan som det är får alldeles för mycket uppmärksamhet och lovord men överreklamerad är den sannerligen inte. Vad det än är som den gör med mig så är det gott. Sviktande och lätta steg på den borstade, grussanerade trottoaren. Uppknäppt jacka, uppknäppt sinne. Jag lever upp, tar mig ut, alstrar energi och mod. Hjärtat vågar sig på att slå en liten volt emellanåt. Förväntan i varje steg. Hopp i varje tanke. Fågelkvitter, lite sol och en gnutta värme gör hela skillnaden. Ett leende från en förbipasserande likaledes njutande. Ibland behövs det inte mer.
Jag vet inte helt vad det är som gör det. Vad som varsamt börjar nysta upp små trådar av lycka i min vardag. Våren i sig kanske är en förklaring god som någon i all sin enkelhet och tidsbundna självklarhet. Synd bara att den är just begränsad. Jag tror inte att jag skulle må dåligt av lite mer vår. Men trots all sin skönhet, grönska och förmåga att uppliva idel goda minnen, så bär min vår ändå på tankar om vad som komma skall, och skapar en viss känsla någonstans i mig som inte helt passar in i resten av bilden. Men då vore den kanske inte min. Om den var helt fri från grubblerier och lösryckta viljor menar jag.
Drabbad av min egen dumhet
Min självvalda tystnad
Och mina ensamma tankar
Fångad i mitt eget hörn
Min konturlösa vilja
Och mina naiva drömmar
Vilsen i min egen röra
Mitt uppvirvlade kaos
Och mina snåriga val
Uppehållen av min barnsliga tro
Din trofasta kärlek
Och ett evigt hopp
Jo, jag vet vad som gör det. Vem som varsamt börjar nysta upp små trådar av lycka i min vardag. Närhelst jag tillåter Honom. ”Gör någonting vackert. Av allt som går sönder här”.
torsdag 17 april 2008
Nålar i mig
De sticker nålar i mig
Hårt mot hårt
Ömma fläckar kvar
Det sticker nålar i mig
Som att sakna
Utan att veta vem
Stick nålar i mig
Vill inte ha dig
Förlora det vi har
Ömma fläckar
Allt längtar kvar
Nålar i mig
Hårt mot hårt
Ömma fläckar kvar
Det sticker nålar i mig
Som att sakna
Utan att veta vem
Stick nålar i mig
Vill inte ha dig
Förlora det vi har
Ömma fläckar
Allt längtar kvar
Nålar i mig
söndag 6 april 2008
Som fjäll
Läser en recension i DN av bioaktuella filmen ”Varg”, med Peter Stormare i huvudrollen. Ett familjedrama i jämtländsk fjällmiljö. Sevärd som det verkar. Det som dock hakade fast i mina tankar var recensionens sista stycke. Det fick mig att förfytta mig någon vecka tillbaka i tid och rum. Till nyligen gången påsk i fjällmiljö. Till något tryggt att försvinna till, ett landskap att alltid hänföras av och ännu tidigare minnen från tidigaste barndom. Fjällen. Kommer de någonsin bli mindre för mig?
”Att komma ut från ’Varg’ är som att komma tillbaka från en skotertur på fjället, en vårvinterdag, från det där höga, tomma, vackra landskapet som säger så lite men som rymmer så mycket”.
(Lindblad,H. Dagens Nyheter, 080404)
Vet inte vad det var med det här stycket. Inget speciellt. Det var bara så rätt. Så väl beskrivet. Jag tänker att beskrivningen kan appliceras på vissa människor. De bästa av människor. De som kanske säger lite men som rymmer så mycket. Och jag ser framförför mig ansikten. Människor som blivit obeskrivligt viktiga hos mig. Blivit till fjäll. Till något tryggt att försvinna till, att hänföras av och väcka minnen. Inte tomma. Utan höga. Vackra. Kommer de någonsin bli mindre för mig?
De växer. De får inte bli mindre. De borde förevigas till eftervärlden. Leva kvar stolta. Som den där klippväggen med de amerikanska storheternas nunor utmejslade i sten. Jag skulle ha en sån vägg. Jag skulle låta den prydas av mina viktiga. En fjällvägg då förstås. Sevärd som det verkar.
“I want to go to Magnolia Mountain
And lay my weary head down
Down on the rocks
On the mountain my savior made
Steady my soul and ease my worry
Hold me when I rattle like a hummingbird hummin'
Tie me to the rocks on the mountain my savior made”
(Ryan Adams, ‘Magnolia Mountain’)
”Att komma ut från ’Varg’ är som att komma tillbaka från en skotertur på fjället, en vårvinterdag, från det där höga, tomma, vackra landskapet som säger så lite men som rymmer så mycket”.
(Lindblad,H. Dagens Nyheter, 080404)
Vet inte vad det var med det här stycket. Inget speciellt. Det var bara så rätt. Så väl beskrivet. Jag tänker att beskrivningen kan appliceras på vissa människor. De bästa av människor. De som kanske säger lite men som rymmer så mycket. Och jag ser framförför mig ansikten. Människor som blivit obeskrivligt viktiga hos mig. Blivit till fjäll. Till något tryggt att försvinna till, att hänföras av och väcka minnen. Inte tomma. Utan höga. Vackra. Kommer de någonsin bli mindre för mig?
De växer. De får inte bli mindre. De borde förevigas till eftervärlden. Leva kvar stolta. Som den där klippväggen med de amerikanska storheternas nunor utmejslade i sten. Jag skulle ha en sån vägg. Jag skulle låta den prydas av mina viktiga. En fjällvägg då förstås. Sevärd som det verkar.
“I want to go to Magnolia Mountain
And lay my weary head down
Down on the rocks
On the mountain my savior made
Steady my soul and ease my worry
Hold me when I rattle like a hummingbird hummin'
Tie me to the rocks on the mountain my savior made”
(Ryan Adams, ‘Magnolia Mountain’)
lördag 5 april 2008
Hybris och gråt
”Har aldrig känt mig så hopplös förut
---
Ingen gräns mellan
hybris och gråt
---
Jag kan tusen sätt
att försvinna på
Jag har tusen själ
till att bara gå”
(TAW, ’Tusen sätt att försvinna’)
Det är nästan precis som i låten ”Tusen sätt att försvinna på” (TAW) nowadays ; ”ingen gräns mellan hybris och gråt”. Min sinnesstämning som Lisebergseventet ”Uppskjutet”. Rasande fart upp på topp. Nästan lika fort ner igen. Pendlande. Upp och ner. Rasande fart. Rusande. Där uppe spänner jag fötterna för att inte tappa flip-flopskorna, tänker att det inte går att ångra sig nu, släpper ut kvävda, rädda glädjeskrik och andas hög luft. Där uppe är skräckblandad förtjusning. Snart nere tittar jag upp. Längtar nog dit igen men klarar inte svängningarna. Svängningarna som får magen att vända sig ut och in. Får insidan att visa sömmarna. Där nere saknar jag utsikten, ångrar mig tillbaka, men helst av allt vill jag bara kliva av karusellen. Lämna in. Men bälten och grova järnstänger håller mig kvar. Det finns inget sätt att försvinna på. Ingen gräns mellan hybris och gråt. ”Har aldrig känt mig så hopplös förut”.
---
Ingen gräns mellan
hybris och gråt
---
Jag kan tusen sätt
att försvinna på
Jag har tusen själ
till att bara gå”
(TAW, ’Tusen sätt att försvinna’)
Det är nästan precis som i låten ”Tusen sätt att försvinna på” (TAW) nowadays ; ”ingen gräns mellan hybris och gråt”. Min sinnesstämning som Lisebergseventet ”Uppskjutet”. Rasande fart upp på topp. Nästan lika fort ner igen. Pendlande. Upp och ner. Rasande fart. Rusande. Där uppe spänner jag fötterna för att inte tappa flip-flopskorna, tänker att det inte går att ångra sig nu, släpper ut kvävda, rädda glädjeskrik och andas hög luft. Där uppe är skräckblandad förtjusning. Snart nere tittar jag upp. Längtar nog dit igen men klarar inte svängningarna. Svängningarna som får magen att vända sig ut och in. Får insidan att visa sömmarna. Där nere saknar jag utsikten, ångrar mig tillbaka, men helst av allt vill jag bara kliva av karusellen. Lämna in. Men bälten och grova järnstänger håller mig kvar. Det finns inget sätt att försvinna på. Ingen gräns mellan hybris och gråt. ”Har aldrig känt mig så hopplös förut”.
söndag 30 mars 2008
Konsekvenser
“You can't do anything, anytime, anywhere
Without thinking about it
There's consequences, there's no way around it
---
Play with a bomb and it's going to explode
Deeds are dominoes”
(Considering Lily/’Consequences’)
Jag leker med tanken på allt man skulle kunna göra om det fanns ett parallellt universum. Om man vid sidan av detta hade ett låtsasliv där man inte behövde leva med konsekvenserna av sina handlingar. Där man kunde göra allt man vill men inte vågar, prova på allt utan att det kunde sluta dåligt, leva utan konsekvenser. Vara knäpp, vågad, ogenomtänkt och galen, utan att behöva lida av följderna. Lockande tanke…
Jag funderar över vad jag skulle göra om jag fick tillgång till det här låtsaslivet. Skulle jag drömma större, våga mer, tänka mindre? Förmodligen. I mitt låtsasliv skulle jag skaffa en massa hästar och en stor gård, för pengar jag ”lånat” men som ingen skulle sakna. Jag skulle resa till farliga platser, skaffa motorcykelkort och bjuda in mig själv till folk jag inte känner men skulle vilja lära känna. Jag skulle raka huvudet bara för att se hur jag skulle se ut utan hår. I ett parallellt universum skulle det kanske till och med vara snyggt. Jag skulle bjuda ut den där killen och skicka brev som blivit skrivna men som förnuftet hindrat mig från att någonsin posta. Jag skulle köra jättefort jämt och aldrig använda säkerhetsbälte som skaver. Jag skulle göra alla ”det är farligt, man kan dö (eller i bästa fall skada sig svårt)”, utan en tanke på det. Jag skulle vara uppe sent, ta sovmorgon varje dag och bara gå till jobbet när jag inte hade något bättre för mig. Eller säga upp mig och resa jorden runt. Jag skulle äta godis varje dag och aldrig någonsin trängas på svettiga gym. Det finns ingen ände allt ett låtsasliv skulle kunna erbjuda och innebära. Man skulle kunna springa naken genom stan, leka med tändstickor och krama tigrar. Vad du vill.
I praktiken skulle en sådan värld inte fungera. Alls. För hur skulle man kunna uppskatta något om utgången av allt alltid var positiv eller om utgången inte fanns. Utan negativa konsekvenser skulle ingen referens finnas till det dåliga och handlingen skulle aldrig bli så lustfylld och spännande som i teorin i det här livet. Här, där det alltid finns en baksida och man måste stå för allt. Inget skulle blir farligt och därför aldrig spännande. Förmodligen skulle det mesta bli ganska platt. Beteende formas av sina konsekvenser. Med positiva konsekvenser upprepas beteendet och med negativa konsekvenser undviks beteendet. Hur skulle man kunna skilja på gott och ont? Skulle allt bli gott i en kontext utan konsekvenser? All logik bygger på konsekvenser. Hur skulle vi göra våra val? I praktiken skulle en sådan värld inte fungera. I teorin, bortsett från konsekvenserna av en värld utan konsekvenser, är tanken fortfarande otroligt tilltalande. Vi behöver konsekvenser men ibland hindrar de oss från att verkligen leva.
“I'm more afraid of living
than I am scared to die
I'm more afraid of falling
than I am of flying high
I'm more afraid of loving
than I am of being scorned
---
I'm not as scared of dying
as I am of growing old
Every moral has a story
every story has an end
every battle has its glory
and its consequence”
(Ben Harper/’Glory And Consequence’)
Ibland hatar jag konsekvenser men förmodligen gör det mig gott att de finns. De banar väg för det som är rätt och sant. Tvingar mig i den riktningen. Knuffar på. Oftast med kärleksfulla törnar. De går inte att välja bort och kanske är det någonstans tur. Även om jag inte alltid förstår det, även om jag får ta törnarna och även om jag aldrig någonsin kommer våga raka av håret eller springa naken genom stan.
Without thinking about it
There's consequences, there's no way around it
---
Play with a bomb and it's going to explode
Deeds are dominoes”
(Considering Lily/’Consequences’)
Jag leker med tanken på allt man skulle kunna göra om det fanns ett parallellt universum. Om man vid sidan av detta hade ett låtsasliv där man inte behövde leva med konsekvenserna av sina handlingar. Där man kunde göra allt man vill men inte vågar, prova på allt utan att det kunde sluta dåligt, leva utan konsekvenser. Vara knäpp, vågad, ogenomtänkt och galen, utan att behöva lida av följderna. Lockande tanke…
Jag funderar över vad jag skulle göra om jag fick tillgång till det här låtsaslivet. Skulle jag drömma större, våga mer, tänka mindre? Förmodligen. I mitt låtsasliv skulle jag skaffa en massa hästar och en stor gård, för pengar jag ”lånat” men som ingen skulle sakna. Jag skulle resa till farliga platser, skaffa motorcykelkort och bjuda in mig själv till folk jag inte känner men skulle vilja lära känna. Jag skulle raka huvudet bara för att se hur jag skulle se ut utan hår. I ett parallellt universum skulle det kanske till och med vara snyggt. Jag skulle bjuda ut den där killen och skicka brev som blivit skrivna men som förnuftet hindrat mig från att någonsin posta. Jag skulle köra jättefort jämt och aldrig använda säkerhetsbälte som skaver. Jag skulle göra alla ”det är farligt, man kan dö (eller i bästa fall skada sig svårt)”, utan en tanke på det. Jag skulle vara uppe sent, ta sovmorgon varje dag och bara gå till jobbet när jag inte hade något bättre för mig. Eller säga upp mig och resa jorden runt. Jag skulle äta godis varje dag och aldrig någonsin trängas på svettiga gym. Det finns ingen ände allt ett låtsasliv skulle kunna erbjuda och innebära. Man skulle kunna springa naken genom stan, leka med tändstickor och krama tigrar. Vad du vill.
I praktiken skulle en sådan värld inte fungera. Alls. För hur skulle man kunna uppskatta något om utgången av allt alltid var positiv eller om utgången inte fanns. Utan negativa konsekvenser skulle ingen referens finnas till det dåliga och handlingen skulle aldrig bli så lustfylld och spännande som i teorin i det här livet. Här, där det alltid finns en baksida och man måste stå för allt. Inget skulle blir farligt och därför aldrig spännande. Förmodligen skulle det mesta bli ganska platt. Beteende formas av sina konsekvenser. Med positiva konsekvenser upprepas beteendet och med negativa konsekvenser undviks beteendet. Hur skulle man kunna skilja på gott och ont? Skulle allt bli gott i en kontext utan konsekvenser? All logik bygger på konsekvenser. Hur skulle vi göra våra val? I praktiken skulle en sådan värld inte fungera. I teorin, bortsett från konsekvenserna av en värld utan konsekvenser, är tanken fortfarande otroligt tilltalande. Vi behöver konsekvenser men ibland hindrar de oss från att verkligen leva.
“I'm more afraid of living
than I am scared to die
I'm more afraid of falling
than I am of flying high
I'm more afraid of loving
than I am of being scorned
---
I'm not as scared of dying
as I am of growing old
Every moral has a story
every story has an end
every battle has its glory
and its consequence”
(Ben Harper/’Glory And Consequence’)
Ibland hatar jag konsekvenser men förmodligen gör det mig gott att de finns. De banar väg för det som är rätt och sant. Tvingar mig i den riktningen. Knuffar på. Oftast med kärleksfulla törnar. De går inte att välja bort och kanske är det någonstans tur. Även om jag inte alltid förstår det, även om jag får ta törnarna och även om jag aldrig någonsin kommer våga raka av håret eller springa naken genom stan.
lördag 8 mars 2008
För givet
Hur vanliga saker, tagna för givna, kan bli till oproportionerlig glädje. För att de blivit ovanliga. Undantagna. Uppskattade. Källor till den sortens inre glädje som man kan ta på, glida med, bara vara i. Men som måste bli till undantag, bli sällsynta och mer fest än vardag, för att synas. För att uppskattas för vad de är. De glöms och göms alltför lätt och alltför ofta, bakom det vanliga. Det vanliga som i; beiga, tråkiga och icke-spännande. Som i; självklart, ”vadårå?” och ”den där gamla trasan”.
Idag har huvudvärken hållit sig lite på avstånd. Vistats längre bak i skallen än vad som blivit vanligt, blivit vardag. Avsaknad av huvudvärk borde höra till sånt man inte reflekterar över. Det hör vanligtvis till det normala. Men en sådan sak som jag tidigare inte skulle förstå att jag borde glädjas över, har denna dag blivit till något blankt, färgglatt och festligt. Till glädje jag glidit med. Förundrats över.
Jag tänker vidare, att om det faktum att vara fri från värk kan väcka en sådan tacksamhet, hur mycket mer av dolda orsaker till tacksamhet finns det då inte, som blir tagna för givet? Sådant som blivit vanligt och som jag inte förstår att uppskatta på det sätt jag borde. Glädje gömd bakom ridåer av vardagslunk, I-landsbortskämdheten och självklarheter. Vad finns i mitt liv som blivit beigt för mig, blivit ”vadårå?”, blivit ”mitt” för mig? Måste de bli ovanliga för att jag ska kunna urskilja dem, lyfta blicken och fatta? Älska dem för vad de är? Måste min hälsa svika, det jag äger bli till stoft och människor tas ifrån mig, för att bli viktigt och viktiga? Bli källor till vardagsglädje i mitt liv.
Man saknar inte sånt som man har. Jag borde leva mer som om jag inget hade. Då skulle jag förstå det som idag blivit uppenbart. Det som så lätt glöms och göms bakom allt det vanliga. Jag har allt.
”Ha din glädje i Herren, han ger dig allt vad ditt hjärta begär.”
Psalm 37:4
Idag har huvudvärken hållit sig lite på avstånd. Vistats längre bak i skallen än vad som blivit vanligt, blivit vardag. Avsaknad av huvudvärk borde höra till sånt man inte reflekterar över. Det hör vanligtvis till det normala. Men en sådan sak som jag tidigare inte skulle förstå att jag borde glädjas över, har denna dag blivit till något blankt, färgglatt och festligt. Till glädje jag glidit med. Förundrats över.
Jag tänker vidare, att om det faktum att vara fri från värk kan väcka en sådan tacksamhet, hur mycket mer av dolda orsaker till tacksamhet finns det då inte, som blir tagna för givet? Sådant som blivit vanligt och som jag inte förstår att uppskatta på det sätt jag borde. Glädje gömd bakom ridåer av vardagslunk, I-landsbortskämdheten och självklarheter. Vad finns i mitt liv som blivit beigt för mig, blivit ”vadårå?”, blivit ”mitt” för mig? Måste de bli ovanliga för att jag ska kunna urskilja dem, lyfta blicken och fatta? Älska dem för vad de är? Måste min hälsa svika, det jag äger bli till stoft och människor tas ifrån mig, för att bli viktigt och viktiga? Bli källor till vardagsglädje i mitt liv.
Man saknar inte sånt som man har. Jag borde leva mer som om jag inget hade. Då skulle jag förstå det som idag blivit uppenbart. Det som så lätt glöms och göms bakom allt det vanliga. Jag har allt.
”Ha din glädje i Herren, han ger dig allt vad ditt hjärta begär.”
Psalm 37:4
onsdag 27 februari 2008
Nåt gammalt, nåt nytt
Stannade hemma ikväll. Skulle ha begett mig iväg på kvällens tillställning men var för trött för att orka ta mig iväg, huvudvärken pockade på och jag ville vara med mig själv. För mycket att tänka på. För mycket att låta bli att tänka på. Avleda. Avväga. Avgränsa. Avgöra. Avsluta. Avstå från. Jag är rätt mycket med mig själv. Det gör inte ont. Det är absolut nödvändigt. Låna tid. Hinna ikapp sig. Tanka kraft. Tänka ut. Hur att komma vidare. Cope. Jag behöver nytt. Lite "bättre förr". Lite gammalt. Men mest nytt.
"Förändras, förändras aldrig
behåll din rastlöshet
Och stanna inte
såna som oss blir aldrig framme
Ta min hand och kom så går vi vidare"
(Håkan Hellström/'Går vidare')
Jag behöver bli snällare mot mig själv. Tänka ut vad jag vill. Tänka nytt. Göra sånt som gör mig glad. Hitta tillbaka. Fokusera det som är värt nåt. Delaen Gud och så. Och jag vet att jag är skittöntig mest hela tiden. Det är jag bäst själv. Så sitter man här. Tänker töntiga saker, vill byta ut allt och lyssnar på Håkan Hellströms "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått". Kanske har han inte gjort bättre.
"Och mina tankar, gått i cirklar
Det finns ingen tid att vila
Jag vill åka tillbaka till
När jag inte hade nånting"
(Håkan Hellström/'Evert Taube')
Gammalt: Den idag burna fjällrävenjackan från tidigt 80-tal
Nytt: Bokreafynden
Lånat: Hyrfilmen "Underbar och älskad av alla"
Blått: De små diodljusen på min dator
"Förändras, förändras aldrig
behåll din rastlöshet
Och stanna inte
såna som oss blir aldrig framme
Ta min hand och kom så går vi vidare"
(Håkan Hellström/'Går vidare')
Jag behöver bli snällare mot mig själv. Tänka ut vad jag vill. Tänka nytt. Göra sånt som gör mig glad. Hitta tillbaka. Fokusera det som är värt nåt. Delaen Gud och så. Och jag vet att jag är skittöntig mest hela tiden. Det är jag bäst själv. Så sitter man här. Tänker töntiga saker, vill byta ut allt och lyssnar på Håkan Hellströms "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått". Kanske har han inte gjort bättre.
"Och mina tankar, gått i cirklar
Det finns ingen tid att vila
Jag vill åka tillbaka till
När jag inte hade nånting"
(Håkan Hellström/'Evert Taube')
Gammalt: Den idag burna fjällrävenjackan från tidigt 80-tal
Nytt: Bokreafynden
Lånat: Hyrfilmen "Underbar och älskad av alla"
Blått: De små diodljusen på min dator
fredag 22 februari 2008
Two souls
Kom att tänka på ett inlägg i en blogg jag brukar läsa. Väckte tankar kring vem jag tros vara, ibland vem jag tror mig vara, kontra vem jag innerst är. Hur man når någon sorts balans i vad som är värt att lätta på och vad som bör hållas tillbaka och vem som känner en i slutändan. Rädslan för att göra besviken, kontra rädslan att leva en illusion. Att våga ta risken att förlora något för att göra det starkare. Göra sig sårbar. Göra det verkligt. Äkta.
"If all this love is real, how will we know
If we’re only scared of losing it
How will it last
If I am a stranger now to you
I will always be
I will always be"
(Ryan Adams/‘If I Am A Stranger’)
Hur ofta jag kommer till korta. Besvikelsen över det jag blivit. Strävan mot den jag vill vara. Dragkampen mellan mitt inre goda och skiten. Två sidor. Rädslan för att göra besviken. Kampen för att våga öppna upp för att släppa ut/in kärleken, till priset av att riskera att blotta det fula när jag gläntar på mig. I relationen till de jag vill älska. I varje-dag-livet. I tron på Honom jag vill följa. Kärlek, ansvar, svaghet, sårbarhet och nåd.
”I've got one hand reaching for a heaven
and the other one is draggin' in the dirt
I've got two souls, one's gonna love you
and the other one is gonna cause you hurt”
(Christian Kjellvander, 'Two Souls')
Min bön ikväll att falla i; Gud, gör mig värdig mina vänner. Gör mig bättre men äkta. Bevara mig från smutsen. Ta min hand. Den som sträcker sig mot dig. När jag faller i gråt, när jag faller isär, när jag faller tillbaka. Dra mig upp. Du som vill bära allt det där. Lär mig kärlek.
"If all this love is real, how will we know
If we’re only scared of losing it
How will it last
If I am a stranger now to you
I will always be
I will always be"
(Ryan Adams/‘If I Am A Stranger’)
Hur ofta jag kommer till korta. Besvikelsen över det jag blivit. Strävan mot den jag vill vara. Dragkampen mellan mitt inre goda och skiten. Två sidor. Rädslan för att göra besviken. Kampen för att våga öppna upp för att släppa ut/in kärleken, till priset av att riskera att blotta det fula när jag gläntar på mig. I relationen till de jag vill älska. I varje-dag-livet. I tron på Honom jag vill följa. Kärlek, ansvar, svaghet, sårbarhet och nåd.
”I've got one hand reaching for a heaven
and the other one is draggin' in the dirt
I've got two souls, one's gonna love you
and the other one is gonna cause you hurt”
(Christian Kjellvander, 'Two Souls')
Min bön ikväll att falla i; Gud, gör mig värdig mina vänner. Gör mig bättre men äkta. Bevara mig från smutsen. Ta min hand. Den som sträcker sig mot dig. När jag faller i gråt, när jag faller isär, när jag faller tillbaka. Dra mig upp. Du som vill bära allt det där. Lär mig kärlek.
fredag 8 februari 2008
Ljud
De flesta morgnar vaknar jag av ett klonkande ljud ute i trapphuset. Så även denna morgon. Det är Sigge som frigör sin rollator från trappräcket. Vajerlåset klätt i turkos plast mot trappräcket av metall. ”Klink, klonk”. Man kan nästan ställa klockan efter låsljuden och Sigges morgonrunda. Det slår mig att det är över ett år sen jag flyttande in här och för första gången träffade Sigge som bor vägg i vägg. Våra olika liv i samma port. Delar vägg och delar ljud. Knappast mer. Hittade det här bland gammalt skrivet:
”Känns ändå bra med lägenheten. Blivit lite kompis med min närmsta granne. Fick låna hans strykjärn. Han heter Sigge och är 84 år. Han har en grön rollator, en pacemaker och en vissen orkidé. Sin jacka har han köpt för 100:-. Det var tio år sen nu. Den är blå. Alla hundar häromkring vet vem Sigge är. De känner igen honom på jackan. Jackan med godis i fickorna. Jag vet en hel del om Sigge fast jag inte alls var där speciellt länge. Historien om träklockan, sorgen över den vissna orkidén och den grundmurade ilskan över grannen som kör bilen på tomgång och släpper ut avgaser. Släpper in avgaser genom Sigges fönster. Det som han alltid låter stå lite på glänt. Jo, jag vet en hel del om Sigge. Han vet inte så mycket om mig. Men vi är nog lika ensamma. Sigge och jag.”
All tid som gått, sedan jag klättrade i Sigges köksskåp för att komma åt ett strykjärn som sades finnas där. Ett strykjärn för att släta ut mina gardiner, inför upphängning. Ett strykjärn för att släta ut lite av väggen mellan oss. Bekanta oss. Mycket har hunnit hända sedan dess. I mitt liv. Hans vet jag inte mycket om. Vi går om varandra. Har olika rytm. Det kan gå veckor utan att jag ser en skymt av honom. Hör då och då hans ljud från trappuppgången och vet att allt är som det ska. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag undrar om hans liv förändrats det senaste året och i så fall hur? Eller om åren med åren bjuder på mindre förändring och stagnerar i sina rutiner. Växlar spår och byter rytm. På sin höjd gör några små avstickare men snart faller in i lunken igen och sakta förändras, för att nå ett nytt år och där börja om igen. Följer årsskiftningarna. Kanske måste det få bli så. Morgonrundor, veckoduschen, pantburkar, ”Ring så spelar vi”, rasta hundar och ”Fråga doktorn” om tisdagskvällarna. Rutiner. Trygga vanor. Trygga ljud. Jag tänker att det kanske är så. Att det kanske blir så. Men egentligen vet jag ingenting om det där.
Hör grannarna på andra sidan spola i kranar. Ovanpå klampar ”hon som går med hälarna” på. Bestämda steg. Mannen i porten bredvid, han som kör bilen på tomgång och släpper in avgaser hos Sigge, varvar motorn nedanför altanen på baksidan. Någon hostar. Trafikljuden tränger in. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag slår på stereon och ljudbilden är komplett. Vaknar till, till Perishers ”Let There Be Morning”, på låg volym. Det här är Västerås. Det här är port 3d på min gata.
”Känns ändå bra med lägenheten. Blivit lite kompis med min närmsta granne. Fick låna hans strykjärn. Han heter Sigge och är 84 år. Han har en grön rollator, en pacemaker och en vissen orkidé. Sin jacka har han köpt för 100:-. Det var tio år sen nu. Den är blå. Alla hundar häromkring vet vem Sigge är. De känner igen honom på jackan. Jackan med godis i fickorna. Jag vet en hel del om Sigge fast jag inte alls var där speciellt länge. Historien om träklockan, sorgen över den vissna orkidén och den grundmurade ilskan över grannen som kör bilen på tomgång och släpper ut avgaser. Släpper in avgaser genom Sigges fönster. Det som han alltid låter stå lite på glänt. Jo, jag vet en hel del om Sigge. Han vet inte så mycket om mig. Men vi är nog lika ensamma. Sigge och jag.”
All tid som gått, sedan jag klättrade i Sigges köksskåp för att komma åt ett strykjärn som sades finnas där. Ett strykjärn för att släta ut mina gardiner, inför upphängning. Ett strykjärn för att släta ut lite av väggen mellan oss. Bekanta oss. Mycket har hunnit hända sedan dess. I mitt liv. Hans vet jag inte mycket om. Vi går om varandra. Har olika rytm. Det kan gå veckor utan att jag ser en skymt av honom. Hör då och då hans ljud från trappuppgången och vet att allt är som det ska. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag undrar om hans liv förändrats det senaste året och i så fall hur? Eller om åren med åren bjuder på mindre förändring och stagnerar i sina rutiner. Växlar spår och byter rytm. På sin höjd gör några små avstickare men snart faller in i lunken igen och sakta förändras, för att nå ett nytt år och där börja om igen. Följer årsskiftningarna. Kanske måste det få bli så. Morgonrundor, veckoduschen, pantburkar, ”Ring så spelar vi”, rasta hundar och ”Fråga doktorn” om tisdagskvällarna. Rutiner. Trygga vanor. Trygga ljud. Jag tänker att det kanske är så. Att det kanske blir så. Men egentligen vet jag ingenting om det där.
Hör grannarna på andra sidan spola i kranar. Ovanpå klampar ”hon som går med hälarna” på. Bestämda steg. Mannen i porten bredvid, han som kör bilen på tomgång och släpper in avgaser hos Sigge, varvar motorn nedanför altanen på baksidan. Någon hostar. Trafikljuden tränger in. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag slår på stereon och ljudbilden är komplett. Vaknar till, till Perishers ”Let There Be Morning”, på låg volym. Det här är Västerås. Det här är port 3d på min gata.
onsdag 30 januari 2008
För evigt
”Forever is just a word in a lovesong”. Sista spåret på Tobias Fröbergs “Somewhere in the city”. Sista tanken innan jag somnar. Någonstans i staden. I världen. På jorden. I universum, det ogreppbara och utan slut. Det för eviga. Oändliga. Just att det inte finns något slut, varken synligt eller imaginärt. Det är nog det som gör "för evigt" svårt att ta ner till verkligheten. Det som gör att det stannar till ett ord i en sång om kärlek. Evigheten ryms inte i våra tankar. Tanken kräver tydliga distanser och avgränsande slut. För evigt. FÖR EVIGT. ”För evigt” växer och blir stort. Vill hoppa ur sin ordkostym, tränga ut från sin skapelse av krokiga svarta tecken och förinta mina tillrättalagda tankar med början occh slut. Bli större än ett simpelt ord och tvinga sig runt, runt i skallen. För varje varv blir det värre. I helgen ett stundande bröllop. Där ska man älska för evigt. Lova det. Hur kan man lova det? Hur kan man avlägga eviga löften det när sinnena inte ens kan greppa begreppet? Som universum. Var tar för evigt slut och vad tar i så fall vid? Varför är min tanke så låst och reglerad? Varför måste allt ha ett slut? ”För evigt” lyssnar inte. Hon snurrar på och paniken tilltar.
Evighet. En tidlös tillvaro utan tid och rum. Bortom allt. Jag tänker att jag skulle kunna trivas där. Jag tvingar mig att tänka för evigt-tankarna. Tvingar mig till sans. Tvingar mig att hoppas och tro. Tvingar mig att våga älska bortom tankens förstånd. Älska utan slut. För lika svårt som det är att tänka att något är för evigt och oändligt så är det omöjligt att tänka att en del av allt det som är skulle ha ett slut. Bara vara ord i sångerna om kärlek. En del och vissa måste alltid finnas.
”En evighet”. Sista låten från Tomas Andersson Wijs gitarr på min Ipod. Sista tanken innan jag somnar; Ta inte slut. Ta aldrig någonsin slut.
Evighet. En tidlös tillvaro utan tid och rum. Bortom allt. Jag tänker att jag skulle kunna trivas där. Jag tvingar mig att tänka för evigt-tankarna. Tvingar mig till sans. Tvingar mig att hoppas och tro. Tvingar mig att våga älska bortom tankens förstånd. Älska utan slut. För lika svårt som det är att tänka att något är för evigt och oändligt så är det omöjligt att tänka att en del av allt det som är skulle ha ett slut. Bara vara ord i sångerna om kärlek. En del och vissa måste alltid finnas.
”En evighet”. Sista låten från Tomas Andersson Wijs gitarr på min Ipod. Sista tanken innan jag somnar; Ta inte slut. Ta aldrig någonsin slut.
söndag 6 januari 2008
Den roliga bloggen. Voilà.
Det var tänkt att bli roligt. En lättsam och rolig blogg. Dråpliga vardagshändelser, uppsnappade smartheter och roande livsbetraktelser. Lagom självdistanserat. Inte för nära, inte för tätt inpå. Den lättsamma och roliga bloggen. Var blev den av?
Jag läser i boken ”Nåd” av Linn Ullman. Kanske kunde valet av bok inte varit mindre lämpat just nu. Eller inte mer träffande. Det beror på hur man väljer att angripa problemet och situationen. Hårt mot hårt gäller nu. Smaka på egen medicin och det köret. ”Nåd” handlar alltså om en man som får beskedet om att han är döende. Boken beskriver hur denne man hanterar sin nya livssituation. I vissa stunder hans kamp för livet, i andra hans kamp för att våga släppa taget. Tankar kring ensamhet, sjukdom, livets små viktigheter, vardagsglädje, rädsla och kärleken vrids, vänds och tar över. Och även om min åkomma inte är av det livskrävande slaget så känner jag i mycket igen mig i denna bok och i tankarna hos denne man.
”Utanför sjukhuset stod cyklar med barnstolar och cykelkorgar med stora låsanordningar som slingrade sig runt hjulen. Cyklarna vittnade om att det fanns en helt annan befolkning på det här stället. De friska. De som lämnade sjukhuset varje dag och reste hem och gjorde sådant som friska människor gör.”
Ett enkelt stycke som fångade mig. Det är såna här iakttagelser som gör en bok om en döende man levande. Verklig. Man får känslan av att författaren varit med om något liknande själv. Hur kan hon annars veta precis hur det är? Hur tankarna går? Sättet att se omvärlden, allt utanför en själv, på? Och sätta ord på det. Fascinerande. Stycket fångar det här med hur man lever i sitt, i värken, i sjukdomen, bubblan, medan allt runtomkring rullar på. Oanandes. Som vanligt. ”De andra”. Allt lever på utan hänsyn till osynliga plågor. ”De friska”. Cyklar förbi mig, utan vetskap om alla ensamma tankar och det defekta inuti, utan avspegling utanpå. ”De”, som vanligtvis är jag. "De friska". Och min cykel med korg som står parkerad där utanför varje dag.
Idag har jag släppt in hopplösheten. Ingen motståndskraft. Idag är en sån dag då frustrationen, rädslan och maktlösheten tagit över. Fått för stort spelutrymme. En dag då orken, tron och vardagsglädjen tacklat av. Ligger mörbultade längs sargkanten och väntar på slutsignalen. Den som aldrig, aldrig vill komma. Idag vill jag inte mer. Jag har släppt in hopplösheten. Jag vill slå huvudet i en vägg och skrika andan ur halsen. Jag relaterar till en bok om en döende man, och den lättsamma och roliga bloggen låter vänta på sig.
Jag läser i boken ”Nåd” av Linn Ullman. Kanske kunde valet av bok inte varit mindre lämpat just nu. Eller inte mer träffande. Det beror på hur man väljer att angripa problemet och situationen. Hårt mot hårt gäller nu. Smaka på egen medicin och det köret. ”Nåd” handlar alltså om en man som får beskedet om att han är döende. Boken beskriver hur denne man hanterar sin nya livssituation. I vissa stunder hans kamp för livet, i andra hans kamp för att våga släppa taget. Tankar kring ensamhet, sjukdom, livets små viktigheter, vardagsglädje, rädsla och kärleken vrids, vänds och tar över. Och även om min åkomma inte är av det livskrävande slaget så känner jag i mycket igen mig i denna bok och i tankarna hos denne man.
”Utanför sjukhuset stod cyklar med barnstolar och cykelkorgar med stora låsanordningar som slingrade sig runt hjulen. Cyklarna vittnade om att det fanns en helt annan befolkning på det här stället. De friska. De som lämnade sjukhuset varje dag och reste hem och gjorde sådant som friska människor gör.”
Ett enkelt stycke som fångade mig. Det är såna här iakttagelser som gör en bok om en döende man levande. Verklig. Man får känslan av att författaren varit med om något liknande själv. Hur kan hon annars veta precis hur det är? Hur tankarna går? Sättet att se omvärlden, allt utanför en själv, på? Och sätta ord på det. Fascinerande. Stycket fångar det här med hur man lever i sitt, i värken, i sjukdomen, bubblan, medan allt runtomkring rullar på. Oanandes. Som vanligt. ”De andra”. Allt lever på utan hänsyn till osynliga plågor. ”De friska”. Cyklar förbi mig, utan vetskap om alla ensamma tankar och det defekta inuti, utan avspegling utanpå. ”De”, som vanligtvis är jag. "De friska". Och min cykel med korg som står parkerad där utanför varje dag.
Idag har jag släppt in hopplösheten. Ingen motståndskraft. Idag är en sån dag då frustrationen, rädslan och maktlösheten tagit över. Fått för stort spelutrymme. En dag då orken, tron och vardagsglädjen tacklat av. Ligger mörbultade längs sargkanten och väntar på slutsignalen. Den som aldrig, aldrig vill komma. Idag vill jag inte mer. Jag har släppt in hopplösheten. Jag vill slå huvudet i en vägg och skrika andan ur halsen. Jag relaterar till en bok om en döende man, och den lättsamma och roliga bloggen låter vänta på sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
