Kärlek. Oavsett.

Det är natt. En stjärnklar natt i fullmånens sken. Tog ett par omvägar hem ikväll, i natt. Vandrade längs de mörka gatorna och försökte känna in livet, känna in Gud. Det har varit så svårt på sistone. Beror nog mycket på att jag inte ansträngt mig tillräckligt hårt. Inte orkat leva som jag vet att jag vill. Livet är så vackert, fint men i samma stund så skört, svårt och tungt att bära. Det är lagt i mina händer, ändå låter jag det alltför ofta rinna mellan fingrarna. Bildar en liten hög av allt och det enda som är viktigt, vid mina fötter. Alltför sällan har jag kraften att böja mig ner för att samla upp det.

“Too many days I wake up with an aching
Too many days have been wasted like sand
Too many hours have gone by without notice
Too many times I’ve let go of your hand”

(Maria Solheim, 'Too Many Days')

Allt jag inte är. Inte gör. Hur jag inte lever. Inte tar ansvar. Orkar. Kämpar. Ibland är det som att jag hamnar på en plats där Gud bleknar bort, jag rinner mellan hans fingrar och vi inte hör varandra. Det handlar inte om tvivel. Mer om likgiltighet och brist på glöd och närhet. Kanske är det värre. Och frustrationen över att veta vad som är fel men inte hur det ska botas, eller mer var att finna krafterna till att bli frisk. Jag är medveten om min svaghet, men tar jag ansvar för den? Jag är inte nöjd.

När jag gick hem ikväll under stjärnorna krockade för ett ögonblick livets vackra med det tunga, sköra. I den skarven är det som att Gud framträder lite klarare. Tårar rann sakta i förtvivlan och hopplöshet över allt som inte fungerar. Tårar omslutna av och i kollision med en sorts glädje och förundran över allt som faktiskt gör det. Fungerar. Och att jag får vara en del av det. Föremål för en trofast, dåraktig kärlek. Större än jag själv. En kärlek som står fast. Oavsett.

"Din trofasta kärlek aldrig mig lämnar
Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut
Den är ny varje morgon, ny varje morgon
Stor är din trofasthet"

Samtalen. Orden.

Lyssnar på Neil Young och försöker tänka. Tänka rätt. Det är svårt. Och hur gör man för att tänka, och inte bara tänka i bemärkelsen “låta tankarna vandra”, utan att tänka ut och verkligen komma fram till något? Det är svårt. Det är i stort sett omöjligt. Undrar om jag någonsin vetat hur man gör det. Undrar om jag någonsin kommit fram till något. “Old man look at my life, twenty-four and there’s so much more”.

Läste en trevlig krönika. Den sammanfattar mycket av det jag tänkt en del på på sistone. Det här med att komma till insikt. Förstå. Hur mycket lättare det är med någon att bolla med, kasta tankarna på. Och hur mycket jag värdesätter det där. Människor som man bara kan finnas tillsammans med. De berikar. Mer än någonting. Människor med vilka tiden känns knapp fast man inte gör något. Ingenting. Men där det där ingenting blir till samtal och all tid man hade blir till intet i delandet av tankar. Man gör inget. Bara pratar. Det behövs inte mer. Och det finns knappast tid till mer. Det vore att slösa med tiden. Samtal där tankarna kan omvandlas till ord och sådant man inte visste fanns, eller inte kunde hitta ut, känns självklart. Insikter. Jag älskar det där.

"I det goda samtalet håller ord och tankar jämna steg. Det goda samtalet förutsätter förtroende; det är ett sätt att tänka högt. De flesta av oss kan inte i ensamhet bygga ut våra tankekedjor särskilt långt; vi måste få formulera våra idéer som vi inte är säkra på att vi står för, helt enkelt för att höra hur de låter och se vart de leder." (läs hela krönikan på: http://www.trotsallt.se/aktuellt_nummer/6_06/attpratapaprov.htm)

Dessa samtal har sin starkaste konkurrent i texterna. I orden. De är svårslagna. Och om man i samtalen kommer fram till det där som man inte visste fanns, så är det i texterna man kan komma fram med det som man visst visste fanns, men som inte på annat sätt, eller någon annanstans, någonsin skulle hitta ut. Än just där.