Frågorna och svaren

De senaste dagarnas upplevelser har väckt tankar. Väckt tro och hopp. Väckt samtidig tvivel och tillfälligt slumrande frågor. Det finns för många svåra frågor. Yrvakna på fel sida. Jag vill så gärna förstå. Ha alla svaren. Men jag är inte ens nära. Att vissa frågor kanske inte ens har något riktigt svar, eller varför inte en massa svar, gör dem inte mindre intressanta. Gör mig inte mindre frustrerad.

I helgen drabbade den åter; den där starka förvissningen. Övertygelsen om att ’det är på riktigt’. En ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om-upplevelse. För en begränsad stund, för en kort tid, känns allt självklart och ogrumlat. Totalt fokus och total tillit till det som är. Till Honom som är. Titulerad ’Jag Är’. Allt annat känns oviktigt. Där och då förstår jag allt. Allt är rent och äkta. Nu, någon dag senare förstår jag ingenting. Vet intet. Som oftast. Krampaktigt har jag försökt hålla ”dået” kvar. Nu är det nu och förtrollningen är bruten. Jag är vilse i bruset igen och får leva på tidigare vetskaper och den inre vissheten. Vissheten som vanliga dagar mest gör sig hörd som en stillsam viskning, men som alltid finns där i bakgrunden. De gånger jag vill, orkar och tar mig tid att lyssna. Viskar ord om ett verkligt hopp, en glädje bortom den jag ser och en framtid full av sång. En viskning i dur. Räddningen, även för lomhörda grubblare som jag.

Visshetsrösten är den som fångar mig när jag trasslat in mig i tankar, omvärderat allt och inte vet vad som är upp, rätt eller framåt längre. Viskar ’Jag Är', nu några dagar senare, när jag inte är säker på någonting. Hur kan jag vara sån här? Jag ifrågasätter allt jag vet och känner mig som Jesu sämsta fan. Inget känns säkert och knappast på riktigt. Frågetecknen tar över. Vissa stunder ifrågasätter jag till och med orden som kommer ur mig. Idag tröstas jag lite av en text av Owe Wikström som jag ramlar över. Fritt sammanfattat, utplockat och lagom lösryckt skulle den låta såhär; Det alltför självsäkra bör stillsamt men effektivt punkteras. De som är helt igenom övertygade bör stundom misstänkliggöras. I varje mogen livshållning finns både ett mått av förundran och av tveksamhet. Tomas Tranströmer talar om ”Detta orubbliga Kanske” som bär oss uppför djupen. Motsatsen till tvivel är inte säkerhet utan tillit. Det är därför jag misstror ”de alltför säkert troende”. Den som är framme har lång väg att gå.

Var finns balansen? Vägen mellan högmod och självförakt. Livshållningen mellan farisé och tvivlare. Äktheten. Att leva som man lär. Vem är jag när ingen ser på? ...och allt det där. Ibland är det lätt att lura sig själv att tro att man har svaren. Förstår sig på livet. Meningen. Och leva så. Sanningen i en liten ask. Men snart kommer sanningen ikapp dig, den som du trodde dig kapslat in, och det skriker ”farisé, farisé!” om allt du är. För i själva verket finns inga självklarheter. Det finns bara en massa ’kansken’ men också ett hopp och en förvissning. Och ibland glimtar av ’på riktigt’ och ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om’.

"There are days I don’t believe the words i say
Like a life that I’m not living
A song that I’m not singing but to you

There are times that I believe I’m satisfied
Like an intimate connection
Despite this bad reception with you

And I am like a mockingbird
I’ve got no new song to sing
And I am like an amplifier
I just tell you what I’ve heard
Oh, I’m like a mockingbird

And yes, it’s true that I need this more than you
Like one whose name is many
Have mercy, please don’t send me away

And I’ll do all I can
To be a better man
Oh I’ll clean up this act
And be worse than we started"

(Derek Webb, ‘Mockingbird’)

Väljer dig

I min port bor bland andra, förutom jag och Sigge, ett trevligt äldre par. Åtminstone ser de väldigt trevliga ut och framförallt verkar de ha hemskt trevligt tillsammans. Trivas. De är båda väldigt kortväxta. Som vore de måttbestämda för att passa varandra. De har säkert varit gifta sedan krigsdagar och de gör allt tillsammans. Cykelutflykter på rad med hjälmar på. ICAbesök med de inhandlade varorna gungandes i en kasse mellan sig. Ett handtag var. Bussväntandes sida vid sida på den blå bänken. Och säkert mycket mer som jag inte haft möjlighet att observera. Idag hade de tvättid. De hade riktigt boat in sig där i tvättstugan. Hade med sig läsning och något att äta.

Långa liv. Jag möter dem varje dag. Tilldelas en bit. Gamla människor har alltid fascinerat mig. De bär ett helt liv bakom sig. I sig. Sorger och kärlekar. Uppförsbackar och ljusa nätter. Vägar som ingen annan gått. Berättelser i en upplaga. Och än mer fascinerade är gamla människor som håller ihop, i lycka och i kaos, och som har så gjort större delen av sina liv. Inte för att de måste. För att de valt och väljer det. Som växt samman och pratar samma språk, med samma ord och fyller i varandras luckor (likt Bill och Bull i Pelle Svanslös). Är ett. Och trivs. Mest hela tiden.

Som mannen som dag ut och dag in, från tidig morgon, kom till min avdelning för att hålla sin svårt dementa hustru sällskap. Läste högt eller spelade hennes älsklingssånger på bandspelaren han hade med. Hon stirrade tyst. Förmodligen uppfattade hon knappt hans närvaro. Det spelade lite roll. Han valde att finnas där. Ändå. Eller som en söt, reumatisk tant jag hade hand om för någon sommar sedan. Gammal och svårt drabbad av sin sjukdom men envis och skojfrisk och en av två. Den andre, hennes medvandrare och make, kom varje dag och hälsade på. Satt vid hennes sängkant. Slängde käft, smågnabbades, skojade och delade dagarna. Så som han alltid gjort. Som han lovat göra. Och trivdes. Han kom sällan tomhänt. Hade med nyplockade blommor, pinnglass eller smultron i små, små återförslutningsbara påsar.

Människor som dessa inger hopp. De är lite av hjältar för mig. Gemenskap självklar, gränslös och otvungen. Som vore de ett hjärta i två kroppar. För det handlar inte enbart om ett engångsbeslut. Det där med att hålla ihop. Att finnas kvar. I lycka och i kaos. Inte för att man måste. Utan för att man vill. För att man valt och väljer det. Varje dag.

Får jag inte en bok eller en låt tillägnad mig, skulle jag kunna nöja mig med smultron. I en återförslutningsbar påse då. Det är kärlek.

”Vad som än hänt med dig
och hur det än visar sig
jag kan vara där
mitt i ditt krig
din första hjälp
varje väg vi gått
försvarar oss nu

Varje dag vaknar jag
Upp och väljer dig”

(Tomas Andersson Wij, ’Väljer dig’)

Står ut

”Kan det hända mer
Är det inte färdighänt snart
Är det inte lugnt och bra som det är
Kan man inte bara få stå här
och låta vattnet skumma och stänka
Smeksamt masserande som ett bubbelbad
Som i en lyxbetonad, kroppsbejakande jacuzzi
I ett harmoniskt spa
med förinspelad delfinsång i bakgrunden
och blunda mitt i ingenting

Glöm det
Här kommer hela broar, hela städer farande
Här kommer ett sammanträde
en lycklig tilldragelse, en solskenshistoria
Här får man en parkbänk i skallen

Och som en sten i strömmen står man där
Står där och står ut”

(Ur: 'Det händer', Solja Krapu)

Balkongrök

Igår pajade min dammsugare. Så typiskt. Den bara dog. Kanske var det värmen. Utslagen. Jag som skulle göra födelsedagsfint. Jag som inte var klar...! Det var så pass skitigt här att ett nu ganska tydligt halvstädat rum (i ordets rätta bemärkelse) framträdde. Nästan så man kan se exakt när och var i själva städprocessen som den tappade sugen. Tanken att låna Sigges dammsugare flög förbi men orkade inte landa. Såg det lite som ett tecken att den kraschade. Som att det nog var meningen att jag inte skulle städa mer. Dessutom dog den uppbådade städivern knall och fall, när jag strax efter dammsugarens sista suck blev utskälld av grannarna för att det kom in damm på deras balkong när jag skakade av mina mattor. Uppretad och skrovlig rökröst. Jag visste faktiskt inte att de satt där. Annars brukar man ju rätt tydligt bli varse. Känna stanken. Oset. Svarta lungor för sin inre syn. Jag blev jätteirriterad. Jag hade lust att skrika något tillbaka om att jag dammar mina mattor ute på framsidan om ni röker ute på framsidan. Att de slipper damm hos sig om jag slipper deras förpestande rök hos mig! Någon sorts rättvisa måste det väl ändå finnas?! Har jag någonsin skällt på dom? NÄ, trodde väl det! Och då röker de ändå i runda slängar 30 gånger per dag. Var! 30x2=60. Jag dammar mattorna någon gång per månad i de bästa av världar. Högst. Jag vill ha nya grannar. Jag vill bara ha grannar som Sigge. Som är gamla och fina och snälla och inte spelar ful musik, sprider cancer eller går med hälarna.

Läser i Hyresgästföreningens tidning Hem&Hyra om Ylva och Håkan som inte kan använda sin balkong på grund av grannarnas frekventa bolmande. De begärde sänkt hyra då de inte kunde utnyttja hela lägenheten, men förlorade kampen mot balkongröken i tingsrätten. Att grannen röker i ”rimlig omfattning” får man tåla. Punkt. För Håkan och Ylva blev det till att köpa en stor fläkt och till slut en husvagn för att kunna andas lite frisk luft.

Att grannarna dammar i ”rimlig omfattning” får man tåla tänker jag, fortfarande lite irriterad, när jag vid midnatt försynt dammar de sista mattorna. De jag inte kunde med att skaka tidigare. Ljudlöst och snabbt förstås. Allt för för husfriden. Då när de rökande lämnat in för dagen. Dragit sitt sista kvällsbloss.

Jag är den goda grannen. Den fega grannen. Hon som en dag ska samla mod. Svara emot och trotsa de ilskna rökrösterna. Sätta ultimatum. Skipa rättvisa. Men som kommer sluta upp irriterad och tyst. Inpyrd. Med sina smuliga mattor, en trött bordsfläkt och en Kabe Safir från -87.