Aldrig ensam

Stjärnhimmel över staden jag vistas i. Bor i, om du vill. Galaxer, svarta hål och ljusår bort. Med rymden som med livet. Det är stilla. Tyst. Stort och otäckt. Rökrösten intill har tystnat för dagen, liksom tappande hundfötter ovanför med klor som klapprar lite, lite som högklackat på glid. Ur högtalarna Anna Ternheim. Frontalkrock i luftrummet med svävande tankar. Ibland har jag tänkt att musik inte tar någon plats. Andra gånger tar den all. Ikväll får den stå tillbaka. Kvareteret är, liksom det i Jonathan Johanssons elektroniskt inslagna sång, mer eller mindre tömt. På människor som går att räkna. Sakna. På känslor värda namnet. Tömt, tomt och stilla. Och februarigraderna nyper i huden.

Rymden kryper på, sänker sig mot mig och balkongen där jag står, andas första bästa luft. I väntan på ett undantag. I väntan på en rörelse i ögonvrån. Om möjligt på en fallande stjärna och löften om better to come. ”Du, du är nästan som jag!”, vill jag ropa ut till den fallande. Jag vill lysa, jag vill blinka och bilda bilder och spår. Jag vill leva närmre Honom som ser mig. Jag vill att han ska se mig. Jag vill falla mjukt. Jag vill nog göra skillnad. Och brinna tills jag dör. Men mest är jag förvirrad och fallande. Vet varken vad eller vart. Jag vill något stort och riktigt och ibland just ingenting. Samtidigt. Vad det stora ingenting är och handlar om, är vad jag försöker plocka ner ur de demolerade tankarna above. Alltmedan ensamheten brottas med mig. Brottar ned mig. Knappast lekfullt. Mer åt mara och nackswing. Ensamheten klädd i blått med blottade tänder. Den som inte går att komma åt. Som inte tid kan döda. Som inte människor kan räkna eller räkna bort. Som gnager. Som gör hål som inte går att förstå sig på eller lappa lätt. Svarta hål som det verkar. Min bön ikväll faller samman med Emil Svanängens; ”lyft upp mig från min rädsla/kasta mig mot min längtan/var mitt skäl till att leva/fyll mitt hjärtas hål” (Emil Jensen, ’Jag kastar mig mot min längtan’).

Stjärnhimmel över hyresettan med tillhörande balkong, jag vistas i. Bor i, om du vill. Här är svarta hål och frontalkrockar i luftrummet. Här är trångt och ensamt. Det är stilla, tyst och tömt. Stjärnorna ger vinkar om det stora, ger blinkar av det oändliga och ogreppbara. I skuggan av en stjärnhimmel känns Guden och evigheten självklar. Men ljusår bort. Du är ljusår bort.

” Du, du är nästan som jag!”, skrek dammkornet ...ut i rymden.

Ps. 37:23-24

”I det fina tunna ljuset
står jag
och väntar tyst
sommaren är framför
kvarteret
nästan tömt
på människor och känslor
ingen rörelse någonstans

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam

Den fina tunna linjen
mellan våran värld
och din
skär igenom varje ljud
genom varje utsträckt tanke
varje ansats att förstå
varje sång
jag någonsin sjöng

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam”

(Jonathan Johansson, ’Aldrig ensam’)

Helium

Sitter och försöker lugna tankarna till tonerna av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”. Den skivan är hemma för mig. Sångerna tar mig direkt tillbaka till söndagsmiddag med gäster, vilodag och något av feststämning. Pappa med sin skinnväst på, mamma som smakar av såsen. Familj. Jag vill vara mer familj. Det är svårt. Här.

”Jag vaknar ungefär när det gryr, och jag har samma känsla som härom natten --- : att jag har ingen barlast, inget som skänker stadga, och om jag inte håller i mig kommer jag att sväva iväg. --- Nog måste det finnas en bättre, tryggare och vänligare plats för mig än här? Men jag vet att det inte finns, inte för ögonblicket, och det får mig att stelna till.” (Nick Hornby, ’High Fidelity’)

Här är rastlöshet och de tusen planerna. Här är snön fallen och jag omvärderar allt. Om och om igen. Som så ofta förr. Ekorrhjulet. Nu är tid att leva. Fort. Gör om, gör nytt, gör bättre. Och jag känner, som så ofta förr, igen mig i en av Johanna Nilssons texter:

"Jag måste skynda mig att leva, att älska, att göra något viktigt, att vara mer mänsklig än någonsin, att bara göra viktiga saker, vara god, tänka på djupa saker, inte yta, inte kött, för kött var hö och hö ruttnade." (Johanna Nilsson, 'Rebell med frusna fötter')

Här är rastlösheten. Här kommer lyckan. Här är nu och tusen år framöver. Här sitter jag och skriver, medan jag växlar mellan jazzmusiken och söndagsdeckaren på tvn. Fokusera. Vara där jag är. Här. Jag behöver bli bättre på det. Jag behöver få veta var jag ska vara. Jag behöver ett ”varför”. Färre ”hur?”.

Det är reklampaus i deckaren och jag har för länge sedan tappat handlingen. Överallt. Skiftar återigen fokus till Jan Johanssons lugna toner i ett försök att finna mig. Landa. Men allt som är kvar här skänker föga tyngd. Jag är helium. Jag lämnar mark. Håll mig när jag svävar iväg.

"Restlessness is me, you see
It´s hard to be safe
It´s difficult to be happy

It´s the changing of the seasons
He says ”I need them”
I guess I’m too Scandinavian
The relief of spring
Intoxication of summer rain
The clearness of fall
How winter makes me reconsider it all

Restlessness is me, you see
It´s hard to be safe
It´s difficult to be happy"

(Ane Brun/’Changing of the Seasons’)