Wanted

"I just want You for my own

More than you could ever know

Make my wish come true

All I want for Christmas

Is You"

Bad Hurtn?

                                                                                                                                      “I asked the doctor who lives in me
Why my heart’s been skipping beats
Why I’m almost out of breath
What is this sickness that lives in health”                                                                                                     
Alla känslor måste finnas. För att göra hel, för att skapa balans och rätsida. Det har varit min hållning sedan länge. Att kroppen då reagerar som ville den krackelera, värka sönder och samman, sprängas och gå i tusen bitar, smälta och dunsta eller någon gång enstaka bli till gram och lätta från sina fästen. Att detta händer när en känsla blir för stor i den, tycks då motsägelsefullt. Måste alla känslor finnas? För att göra hel, för att skapa balans och rätsida. När man känner sig mer trasig än hel, när lönnfeta sorgen parkerat sig på andra sidan gungbrädan, du är höjdrädd uppe i din ände och det är lång väg ner och när avigan oupphörligen visar sina sneda, skavande sömmar.                                                                                                                                                                               
Men värre än smärtan är likgiltigheten, intetet. Att inget känna. Stenhjärta, sinande tårkanaler och ögon som varken reagerar på mörker eller ljus. Jag är livrädd för avsaknad av känslor och reaktioner, för oberoendeframkallande nycker. Jag väljer smärtan framför ingenting. Den får mig att känna mig levande, mänsklig. Det har varit min hållning sedan länge. Men i stunden kan jag starkt ifrågasätta denna. I stunden vill jag kapsla in mig själv i bomull och dun, vara tuff och hård och bära skygglappar och svärtade linser. Välja mittemellan och inte ta några slag. Vifta bort tankarna som får kroppen att skaka och insikterna som väter kinder.                                                                                                                
                                                                                                                                  Och jag förundras över hur känslorna kan sätta sig i kroppen. Bli fysiska. Göra en sjuk. Det är lätt att glömma hur mycket allt hänger ihop. Hur mycket vi hänger ihop. Ande, kropp och själ. Gärna vill vi separera dessa. Därför blir vi frågande när ett felfritt EKG rullar ut och bröstsmärtan visade sig vara ångest och inte infarkt. - Det högg och värkte preciiis som om kärlen krampade av syrebrist. Ju. Såklart vi anser det märkligt när kroppen reagerar med att släcka ner, stänga butiken och svimma av när hjärnan fått för mycket, mer än den tål. Alternativt lämnar en utan minnen. Amnesia. Underligt likaså. Vi har svårt att riktigt förstå hur stress och press kan sätta sig i musklerna och få dem att värka och strejka. Förlama. Hur sorg kan bli fysisk och borra djupa hål. Ande, kropp och själ måste finnas. Allt måste finnas, låta vara, samverka och respekteras. För att göra hel, för att skapa balans och rätsida.                                                                                                     
“It ain’t no fever, no broken back
No kind of allergy, no heart attack
When nothing is goof and all is well
You get a sickness that lives in health
It’s getting lonely inside this shell
I guess I’m better now, but will I ever get well”                                                                          
Idag blir det inte bättre än såhär. Men det är okej. Jag dricker lussete, provsmakar dagens saffransskorpor och middagsvilar i vetskapen om att jag lever. Så mycket vet jag. Så mycket känner jag. Alla känslor måste finnas. Och det blir bättre. Det kommer att kännas bättre. En annan dag.                                                                                                                                                                   
“Oh, my head 
You’re gonna go places,
you’re gonna win prizes
I don’t know how
But if you got it in you,
give me some peace of mind”                                                                                                                  
(Deportees, The Doctor In Me)                                                                                                                
”Hjärtat går inte sönder när det känns så. Det förbereds för ljus.”
(Maria Küchen)                                                                                                                                                  
Alla känslor måste finnas.

"Se på mig nu, vad tycker du?"

Tänker på sikt. Fast just nu. På att se. Synas. Bli sedd. Dessa funderingar har föranletts av tre skilda saker som upptagit delar av min dag. 1. Att se. Besök hos flertalet av hemstadens optiker där jag skulle agera smakråd och ögon till min far i jakten på nya bågar. Kunde en uppgradering av de tidigare, för övrigt också söndertrampade och paniklagade få honom att se bättre ut tror jag min far såg det som en ren vinning. Bra skulle räcka. Eller, okej skulle räcka. Antagligen skulle det räcka bra med att bara se om du frågade honom själv. Min roll i projekt glasöga kan ju här starkt ifrågasättas men hursomhelst... 2. Att synas. Kvällens familjehäng med kantarellmackor, i bakgrunden kompade kvalveckan i Idol. Alexander Bard med skägg i hela ansiktet (med all sannolik ett mycket medvetet attribut som tangerar aspekten att synas men kanske ännu mer frågan att se?!) som spottar ur sig rågade mått ris och någon taggig ros om deltagarnas scenspråk, för att inte tala om deras stil. ”För blyg”, ”för konstiga moves”, ”du måste äga scenen!”, ”du ser inte ut som en artist i mina ögon” och ”du är asball”. Rösten varken sången ger han blanka gatan i. I Sveriges största musiktävling måste du synas. Kan du sjunga är det en bonus. Bra skulle räcka. Eller, okej skulle räcka. Antagligen skulle det räcka med att bara se helrätt och freakin’ awesome ut om du frågade skägget själv. Sången och musikalitetens roll i projekt hitta-artist kan ju här starkt ifrågasättas men hursomhelst... 3. Att bli sedd. Påbörjandet av läsandet av loppisfynd(?)sboken ’S som i syster’ av Nina Wähä. Kritikerkommentarer som ”Rörande, stickigt och hårt på samma gång” gör en ju förstås tillräckligt nyfiken för en tia. Ett stycke tidigt i boken kopplade med tankarna på glajorna och stjärnglans:

”Står där på perrongen igen, nu, då, vart är jag på väg, vart ska jag ta vägen? Står där på perrongen och väntar på att någon blick, ett enda öga bara, ska falla på mig. Att det ska göra mig synlig verklig levande. Att någon ska göra mig allt det där igen. Utan den där blicken är jag ingen ingenting finns ens. Jag är inte ens rädd, jag är ingenting om ingen ser på mig, bevakar mig.”

Att se. Eller, att synas. Att bli sedd skulle räcka. Antagligen är det livs- och dödsviktigt att någon enda ser dig, stannade sin blick på dig.

Jag tänker på ögat, denna fantastiska skapelse. På vikten av att se. På samhällets omåttliga upphaussning av vikten av att synas. Att det tycks viktigare än något annat. Jag reflekterar lite över skillnaden på att synas och på att bli sedd. Jag tänker på hur andras ögon definierar min bild av mig, gör mig synlig och faktisk. Jag tänker på vem jag är när ingen ser. Och på ögon som vet vem jag är.

Och i min mänskliga brist på kunskap och förstånd att greppa allt detta. I brist på vett och sans tar jag på mina förstoringsglas, vänder blicken från tv-skärmar till himmelens reella stjärnglans, kisar och låter mina linser bryta ljuset. Blundar och vilar i vissheten om att jag är sedd. Jag är inte ens rädd. Synlig verklig levande. Att någon gjort mig allt det där en gång. Och om jag lyssnade som jag borde och hade sikten klar, är jag viss om att jag skulle se Honom ställa sig upp i jurybåset, höja armarna över huvudet, studsa lite på stället och med glada ögon, likt ett barn hojta ner till mig och alla, i en hyllningskör; ”du är freakin’ awesome!” Vet du det?

Du har räddat mig
Alltid funnits där
Vid min sida var dag
Av Din blick är jag sedd
Fastän livet gör ont
Vill jag lita på Dig
Tro att Du hör min bön
Att Din blick är på mig

(Erik Tilling, ’Du har räddat mig’)

Så mycket att det känns

Vi skumpar fram på grusvägarna, spanar loppisställen, parerar vattenfyllda pölhål och skrattar åt trivialiteter, schlager, obygd och en kofta. Himlen är blygrå. Stålblå. Järntung. Bildar ett lågt tak över mig och vännerna. Ett tak över kupétaket. Lite kaka på kaka. Vi hukar under vinterns sista försök att trycka ner oss. Men jag behöver inte ens värja mig. Jag är trygg här. Skyddad. Ett ogenomträngligt skal där våren redan råder. En obstinat roadtrip istället för allt som inte blev, istället för alla borden och stadens rus och grus. Alla borde ha en vän med en bil. Himlen är massiv och solid. Hjärtat av ädelgas breddfyllt. När vi tränger fram genom grått, en favoritlåt spelas och en oätlig godbit finner sig flygande genom den hastigt nedvevade vindrutan, tänker jag på hur mycket jag tycker om vissa människor. Så mycket att det känns.

Jag sträcker ut mig i solgropen. Klämmer ihop mig med familjen som slåss om stjärterum på liggunderlaget, lutar huvudet tillbaka och slår upp min bok. En obstinat påskresa för att glömma allt som inte blev, istället för alla borden och till bot för magsårsskavet. Alla borde ha en fjällstuga. Himlen är klarblå och strålande. Dramatiken efter mammas plurr i fjällbäcken har lagt sig liksom förskräckelsen över den mosade lämmeln. Han under stenlocket. Fjällmassiven hukar sig över oss. Men jag behöver inte ens värja mig. Jag är trygg här. Skyddad. Vartenda skoterledskryss och varenda bäckfåra känner mig sedan länge. När vi bryter upp för dagen, tar ett sista farväl av lämmeln och tävlar nedför branterna i den sockermjuka snön, under paniska skrik på för smala skidor som tjuter av friktionen, tänker jag på hur mycket jag tycker om vissa platser. Så mycket att det känns.

Två scener som fladdrar upp, hjälper mig förstå omkullkastandet. Hjärtats hoppsprång och mollsång. De orimliga proportioner tingen, platserna och människorna tar sig när de landar i sinnet och rivsåren när de ska ta sig vidare. Näbbar och klor. Hur starkt de fäster. Desperata trädkramararmar som hellre tänjs ut i oändligheten än någonsin släpper taget. Jag ser alla mina viktiga kringkastade. Jag och sopkvasten i mitten som frenetiskt försöker samla ihop, hålla ordning, koncentrera. Strösselliv. När jag ser tillbaka och som jag försöker ordna framtiden, slår det mig igen hur dålig jag är på avsked och uppbrott, och hur mycket jag saknar. Ännu och redan. Så mycket att det känns.

"I feel it all I feel it all
I feel it all I feel it all
The wings are wide the wings are wide
Wild card inside wild card inside

Oh I'll be the one who'll break my heart
I'll be the one to hold the gun

I know more than I knew before
I know more than I knew before
I didn't rest I didn't stop
Did we fight or did we talk

Oh I'll be the one who'll break my heart
I'll be the one to hold the gun

I love you more
I love you more
I don't know what I knew before
But now I know I wanna win the war

No one likes to take a test
Sometimes you know more is less
Put your weight against the door
Kick drum on the basement floor
Stranded in a fog of words
Loved him like a winter bird
On my head the water pours
Gulf stream through the open door
Fly away
Fly away to what you want to make

I feel it all, I feel it all
I feel it all I feel it all
The wings are wide, the wings are wide
Wild card inside, wild card inside

Oh I'll be the one to break my heart
I'll be the one who'll break my heart
I'll be the one who'll break my heart
I'll end it thought you started it

The truth lies
The truth lied
And lies divide
Lies divide"

(Feist, 'I Feel It All')

Päin

”Varför är det engels­ka ordet ”pain” så at­traktivt? Smärta, med sitt genanta ”ä” känns alldeles för självömkande. Pain låter mer som själva dolken än som såret den tillfogar. Det låter aktivt. Smärta låter passivt. Pain är något man kan ta kontroll över. Smärta är man bara ett offer för.”

De inledande raderna till en recension i DN av bioaktuella Black Swan. Filmen får fem av fem. Ändå har jag inte ro att läsa färdigt recensentens långa hyllningstext. Än mindre bege mig iväg till salongerna. Ikväll vill jag bara ligga raklång i min gula sammetssoffa. Den är hård. Som sten nästan. Konstigt vinklad i ryggen och med hårda armstöd av trä som bryter nacken av vem som helst. Knappast sittvänlig. Än mindre liggvänlig. Efter någon timme i dess våld värker ländryggen och du känner inte längre din rumpa. Men jag älskar den där hemska soffan. Och ikväll ligger jag utsträckt, lyssnar på fantastiska låtar och stirrar upp på sprickorna i stuckaturen. Finner fullkomlig mening i det. Ibland tänker jag att det inte finns någon mer lättillfredsställt människa än jag. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli nöjd. Allt kött är hö, och blomstren dö och den koppen. Meningslöst.

”Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det. Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, och glömma, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont. Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa. Det kanske är det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa.”

Ur ’Kapten Nemos bibliotek, Per Olov Enquist’

Smärta är man bara ett offer för. Det är konstigt med det som händer. Smärta är en varningssignal som talar om att någonting är fel i kroppen. Jo tack, jag har fattat det 1177. Allt är fel. Allt kött är hö. Likväl; allt är inte helt meningslöst. Jag lever. Det bränner till. Det känns ju. Jag ska inte slarva bort det här. Nu byter jag Smärta mot Pain. Aktivt. Ta kontrollen. Inte slarva bort. En hymn går opp, av fröjd och hopp. Ingenting är ohjälpligt. Ett sting i ländryggen och en bortdomnad rumpa. Ingenting är ohjälpligt. Nu byter jag soffan mot sängen. God natt.