Smygvår och sparvar

"Och Gud sade Varde Ljus, och det blev ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud blev glad. […] Han plockade fram lite liv och vips så fanns det en gråsparv. Gud gillade gråsparvar. Det behövs inte bara gråsparvar utan också gråsparvstittare. […] Och så stod vi där. Med händerna i våra fickor och munnen full av palsternacka."

(ur 'Halleluja liksom', av Bob Hansson)

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter. Kanske gråsparvar. Asfalten är på sina ställen alldeles torr och av den snö som inte tagit grusbetäckning finns intet. Jag tackar Gud för ljuset och förlängda dagar. Jag får ställa om timern till min köksfönsterlampa hela tiden, nu när mörkrets infall låter vänta på sig. Står tillbaka. Jag funderar på vad det innebär att vara en sparvtittare. Ibland undrar jag om det vore lättare att bara bli sedd.

Jag skummar en intervju med Ingemar Johansson, han säger: ”min erfarenhet av livet är att det både är en gåva och en tragedi. Livsglädjen och vemodet går hand i hand på något sätt.” Jag är benägen att skriva under. På något sätt är det som att de två inte kan finnas utan varandra. Beroende motpoler. Motsatser som flätas samman i det som är livet. Ibland går det inte att dra en skarp gräns. Veta var den ena slutar och den andra tar vid. I huvudet plockas ett stycke av Leonard Cohen upp; ”Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack in everything. That is how the light gets in." Lite den.

Jag ser mig själv, ur ett ovanifrånperspektiv, stå där i grusdammet, händerna i skydd av fickor och med munnen full av rotsaker. I våren. I min glädje och i mitt vemod. I det jag borde svälja och det jag gör bäst i att spotta ut. Rädd, dum och glad. Sparvarna svävar ovanför och bort över ängarna. Jag ville följa med. Men jag är en sparvtittare. Sådana flyger inte. Fast Gud gillar gråsparvstittare. Han är en gråsparvstittartittare. Jag faller inte utan att han vet. Och när det blir för mörkt slår timern igång. I bakgrunden anas ett "varde ljus!" med eftertryck. Ljus bryter in i trasigheten.

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter; 'ta händerna ur fickorna och flaxa mänsklighet! För livet'.

"Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar."
(Matt. 10:29, 31)

Everyday life

“I tear my jacket off
How can such a nordic city make me sweat?
I am adding five more colours
but this blistering headache makes me wanna quit
Wanna quit

Now it's said and done, so say goodbye to the people we don't know
Go back to sleep and lets sail away to the beaches of Normandie”

(Shout Out Louds, ´Normandie’)

Måndag. Sverige. Everyday life. Omgiven av kända, trygga och slitna kvadrat börjar vardagen ta form. Solen lyser med sin frånvaro och Sverigemars är mer påtaglig än någonsin. Ett par räkningar och dussinreklam skräpar. Hur lite som händer på en vecka. Så mycket som händer på dryga fem dryga flygplanstimmar. Tar av mig den låtsade burkan och attityden av svår och ignorant. Försöken till schyssta avfärdanden. Lyfter blicken, blir förvånad över den uppståndelse min enkla uppenbarelse plötsligt INTE gör! Tillropen, handslagen, samma följd av samma frågor och det rättframma ”can I see you tonight?”. Just som jag började vänja mig.

Förstås skulle vi ha sett pyramiderna. Staden med på riktigt, med kvinnor och riktiga gator och gränder. Det gick om intet. Men vi dök efter färgglada fiskar. Fiskar är också bra. Fiskar är inte det sämsta. Lägger in resebilderna från kameran och de blandas upp med de färska minnesbilderna i mitt huvud; hotellreceptionisten med de för långt tilltagna blickarna, städpojken som vek överraskningsdjur av våra handdukar, kamelpojkarna, kocken med blekrosa läppar, Mohammed från Kairo, den riktiga Aladdin bland sina kryddor och strandmassören med sitt dagliga ”hello Nurse!”. Männen. Låtsasstaden. Kulisserna med verkliga liv framför. Jag och min reskamrat som försöker passa in någonstans i allt. Som kvinnor, västerlänningar och turister. Inte helt lätt. Inget av dessa är helt lätt att identifiera sig med. Stå för. Smälta in i. Leva med. Det är en konstig värld.

Det är Sverigemars och vardagsliv. Jag möter blicken hos en ointresserad granne, på väg till tvättstugan. Får höra om Sigges nyinförskaffade skiva med läsarsånger. Jag dricker vatten direkt ur kranen, drar mössan över öronen och kånkar hem lite mjölk. Lappen om rensning av cyklar i cykelförrådet sitter kvar på porten. "Märk upp din cykel". Hur lite som händer på en vecka. En påminnelse av öknens hetta i mitt fnastorra ansikte och mitt utsatta, rodnade öra. Samt i bilderna. Som i varje minne.

Måndag. Sverige. Spelar Shout Out Louds på uppskruvad volym. Music washes away from the soul the dust of everyday life.

Vinternoll

Skyfall, högt snöfall över Haga. Bokar tvättid och går vidare ut under gatlysen. Mina steg ackompanjeras av Detektivbyråns kling och klang. De måste upplevas. Låten ”Partyland” ur min iPod. Passar ypperligt för stunden, till snön som faller och och virvlar och bildar prickiga, flimrande skuggor, mellan stolpljusen och marken . Det är nästan som på film. Cirkusmusik, svartvitt i ultrarapid och julkalenderkänslor. Första luckan.

Jag tänker på killen i rullstol och assistent vid rodret. Jag varvade dem i tunneln mot Ica. De blev stående där inne. Stående, tjoandes. Glada tillrop som studsade tillbaka och trollband. Partyland. Ibland är glädjen bara ett eko bort. Det glömmer jag ofta.

Jag tänker på den gamle från igår på jobbet. Han med de glada telefonsamtalen, svullen fot och dålig syn. Jag blev hans hjälte. För inget. Våra hjältar sitter för hårt inne. Jag borde påminna mina om sin existens. Släppa lösa. Det glömmer jag ofta.

Musiken får också Amelie från Montemartre, passera mina tankar. Hon smälter in där. I den lilla, enkla glädjen. Med hjältarna för inget. Smälter in gör inte snön på min kappa. Den täcker mig helt. Tjejen framför med paraply är steget före - i dubbel bemärkelse. Paraply - det glömmer jag ofta.

Julkalenderkänslor och minnesluckor. Den här vintern verkar stanna. Innan jag går in igen tänker jag på min hjälte och på mina hjältar. Jag borstar av mig snö och hamnar i en gammal Kentdänga. Vinternoll. Stämmer bra. Den här är till er. Forever ago.

”Och dom säger att stan blivit tyst och ful och öde, älskling
Att det kommer bli en lång, kall vinter
Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen

Och du säger att staden är precis som staden alltid varit
I väntan på en lång, kall vinter
Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland
Genom en iskall vinter

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen”

(Kent/’Vinternoll’)