Oh this town

Det är kväll på Haga och jag skulle göra bäst i att sova. Redan mörkt. Tuffa dagar väntar. Dagar att bevara. Jag måste njuta. Konservera. Glädjas. Hålla (som i inte gå sönder). Få dagar. För få. Varför är de alltid för få?

Spotify spelar Anna Ternheims finfina version av Shoreline för mig. ”Oh this town”. Gatorna, mina varje-dag-människor, hararna, Sigge och gänget, mina vägar och genvägar, balkongen som tar ner mig. Och allt det andra som ryms här. Stannar här. I dagarna rafflande derby; Västerås-sorgligheten vs the Örebro-excitement. Berg-o-dalvana. Jag vill kunna vara cool och Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Har idag gjort tusen varv i lägenheten, tre varv till sopstationen och otaliga vändor till tvättstugan. Röjt upp. Komprimerat liv till kartonger och kassar. Hyllor och skåp urblåsta. Avskedskänslorna uppblåsta. Heliummolekyler som fyller mig och drar iväg. Högt, högt. Poppar sönder och rasar ner med mig till kaoset som råder i mina rum. Skräp, damm, högar och spår av liv. Men jag är glad att det känns. Då var det på riktigt. Inget förgäves. Det bästa kvar.

I’m throwing my arms around Västerås. Du har varit bra. Också.

“ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline
always waiting for something lasting
loose your hunger, you loose your way
get confused and you fade away

oh this town
kills you when you are young
oh this town
kills you when you are young”

(Broder Daniel, ‘Shoreline’)

Far Behind

Står väntar. Bland långa skuggor i kvällssolen över perrongen. Mjukt ljus. Dagen som varit vilar där. Långa armar, långa ben dansar över asfalten. Ögon i motljus. ”Far Behind” med Eddie Vedder landar i mina öron. Träffsäker. Som vore den målsökande min iPod. För stunden avsatt.

"My shadow lays with me
underneath the Big Wide Sun
My shadow stays with me
as we leave it all
we leave it all Far Behind"

Kvinnor insvepta i färgglada skynken vårdar om sina barn på andra sidan rälsen. De har all tid. All-tid. Alltid. Jag har lång väg dit. Jag har att lära. Hus som förut skrämde, reser sig mot kvällshimlen. Lite kända nu. Lite mindre farliga. Fast med fasader nästan högre än nacken tillåter mina ögon se. Plåt på plåt. På plåt. En vit man röker från sitt öppna fönster ovanför Nyfors vita porslin. Ovanför fönster på fönster med graciösa gardiner. Röker. Högt. Hög luft in. Död rök ut.

I min kupé. Afrikanska pojkar med världens slätaste hy och ryggsäck ner till knäna. Ramlar till när tåget stoppar med ett ryck. ”My Hometown” med Ludvig Svartholm när tåget öppnar sina dörrar ut mot min perrong. Musikvideoliv. Jag tänker på städerna. På människorna. På tusen omvägar hem och på att en plats kan kännas. I hjärtat. Solen hovrar över taken, som ville den hänga sig kvar ett tag till. Lysa sina mjuka kvällsstrålar. Fade out. Jag suger ut allt det sista. Det sista av allt. Som varje kväll nu. Hänger mig kvar tills knogarna vitnar och fingrarna tappar sitt grepp. Släpper motvilligt. Vet att allting slutar här. Och jag inser att jag längtar hem. Fast jag vet inte riktigt vad hem vill säga. Här är vemod, hopp och lättnad. Allting slutar här. Allting börjar här.

"Subtle voices in the wind,
Hear the truth they're telling
A world begins where the road ends
Watch me leave it all behind

Far Behind"

(Eddie Vedder, 'Far Behind')