Vår, vitrockare och det där hoppet

Våren har gjort ett plötsligt uppehåll. Det har blivit kallt igen och vattnet rasar idag i bibehållna strålar, utan uppehåll eller paus, utanför mitt smutsstrimmiga vinterfönster. Gardinerna är förvisso bytta, ljust och fräscht från Bra & Begagnat. Men mellan sommar- och vinterfönstret ligger fönstervadden kvar likt små kullriga vinterdyningar och det vänstra fönstret är ännu igenfogat med den latexfog jag fick av pappa i julklapp. Därav otvättade. Bland annat därav, ska tilläggas.

Våren är spännande. Det händer så mycket, så mycket som ska samsas. Våren är så mycket ”på nytt” och att ”komma igen” för mig. Mycket mer än nyåret någonsin kommer att bli. Jag gillar oftast när mycket ska samsas. Så länge det är mycket bra. Och jag gillar nog nytt med. När den första vårförälskelsen (i våren då) lagt sig är det redan sommar. Allt har runnit iväg. Dess framfart är svårt att stoppa och hur jag än försöker slutar det ändå med att jag känner mig snuvad på stora delar. Fastän jag skärpt mig, intensivfokuserat nuet, makrozoomat varenda knopps bristning. De senaste veckorna har jag tänkt att jag skulle kunna ha vår jämt. Även om ingen frågat mig.

Framför allt känns våren väldigt hoppfull. Allt tror den, allt hoppas den. Och det är som att allt ligger framför, och det är hemskt fint. Hopp – sommarplanerna, bröllopsvänners nya liv, naturens återkomst, nya chefens grytrörande. Det här blir spännande!

Ja, imorgon tillträder nya chefen. Senaste nytt. Kvinna och att råda över män av annan profession. Högre? profession. Vitrockar med tilltaget stora kostymer, oklädsamt prydda med sandlådemanér och fyraårstrotsen. Det ska bli hemskt spännande detta. Men hon kommer sannerligen behöva ett ess i rockärmen, underhuggar-chefen, på den vita rock hon inte har. För trots de underordnades barnsliga manér är detta ingen lek att kastas in i. Kasta runt med eller kastas runt av. I den här sandlådan verkar alla knep vara tillåtna. Jag vet inte om det finns någon annan plats i vårt samhälle där de hierarkiska mönstren så tydligt ännu råder, som inom sjukvården. Även om mycket hänt de senaste femtio åren, blir vänner som inte lever i denna miljö till vardags, ofta förvånade över de oskrivna regler och förväntningar som råder där. Kanske finns en tydlighet i de hierarkiska mönstren, en tydlighet som också skapar trygghet och stabilitet till en verksamhet, att det skulle kunna finnas något positivt med det hela. Men jag har svårt att se poängen faktiskt. Jag tycker odelat illa om sakens tillstånd. Särskilt som den så ofta missbrukas. När människor trampas på, förminskas, den ene häver sig upp genom att kliva på den andre, maktmissbrukar. Då blir jag arg. Det blir jag sällan, men orättvisor gör det med mig.

En vän frågade mig i ett mail nyligen, vad det bästa med att vara kristen är. Det är en svår sak att svara på. Jag uppmanades att svara så snabbt och spontant jag bara kunde. Det första och största jag kom på var hoppet. Hoppet är det bästa med att vara kristen. Hoppet i att vara sedd och älskad, hoppet i att tro på en Gud som älskar alla olika precis lika, hoppet om en ny tid, en ny vår, hoppet om att det goda kommer att segra till slut. Jag vet inte vad jag skulle göra utan det där hoppet.

           ”En människa kliver in i ett rum och allt är bra.

Det kommer en till och genast uppstår en hierarki. Den ene har mer, kan mer, vet mer.

Eller tvärtom. Och det är det människors värde består i.

De borde inte vara så men inget jag sett eller hört tyder på något annat.

                  Men jag önskar.

Jag vill att du ska veta: Det är inget personligt.

Det är bara så. Jag tycker inte illa om enskilda. Jag tycker illa om sakernas tillstånd.

Ändå, för att fortsätta, för att orka fortsätta, måste följande gälla:

Alla är värda lika mycket. På Guds topplista är vi alla nummer ett. En dag blir vi sams.

Du och jag och alla.”

(ur Göta Kanal av Mattias Alkberg)

Gott nytt

När mina kollegor i allra största välmening önskade ett ”Gott slut” kände jag obehag. Gott slut? Ordet ”slut” klingar illa. Jag skyr uppbrott, avsked och avslut. Kanske är det detta som får mig känna missmod och ett uns av sorg där andra känner hopp och skönjer öppningar för nya möjligheter.

Det här med nytt år får mig alltid, hur jag än från tårna försöööker, att känna ett styng av vemod. Jag antar att det ligger i min natur. Den melankoliska norrländska naturen som exempelvis gör mig till en sucker för den musik jag älskar, av mina vänner beskriven som ”gnällig-mys-depp-pop”. Säkert stämmer den beskrivningen. Säkert är det egentligen lika bra att underställa sig denna min natur. Inte försöka så mycket. Jag försöker i allmänhet för mycket. Och det blir sällan så bra. De gångerna.

Såhär några dagar in på det nya året ligger en gnällig-mys-depp-tjej i sin 50-tals soffa, lyssnar på gamla Morrisey-låtar à la 90-tal, andas gammal luft och 2012 känns inaktuellt. Liksom lite före sin tid. Jag är inte riktigt där. Slutet gott allting gott. Men om slutet inte var särskilt gott, hur viktig blir då början?

Jag tänker på förväntningar och på önskningar. Att det känns säkrare att önska. Förväntan leder till fall - i sådana fall - från högre höjder. Önskningar känns otäckt nog. Det här med nytt år får mig alltid, hur jag än önskar det inte vore så, att känna ett styng av vemod. Lite ledsen över 2011 som inte får vara med mer. Bläddrar missade chanser, otänkta tankar, det som gått förlorat, det som varit, det som förändrats och det som aldrig kommer åter. 2011 har i stora bitar varit ett ganska ledset och tufft år. Hur jag än, ända till tårarna, försööökt. Det nya har alla chanser att slå. Visa vägen upp.

2012. Så kom an.

Gud. Kom gör allt nytt.

När mina kollegor önskade ett ”Gott slut” kände jag obehag. Ordet ”slut” klingar illa. Men detta slut är inget slut. Nu vänder vi blad.

"Detta slut är inget slut,

det är bara vägen som sakta leder dig ut.

Denna kamp är inte din,

fast den krupit under din hud, ditt skinn.

Denna natt är inte allt,

du bär dagen i dig, som en ljus gestalt.

Jag vill se dig lycklig igen, som du var förut.

Detta slut är inget slut."

(Michael Johnson, 'Detta slut är inget slut')