Bring back my heart

Mitt hjärta har tagit sin plats alldeles precis under huden. Känslorna utanpå. Vandrat från sin trygga ombonade plats där det lätt kunde kontrolleras av medvetna kroppsliga system, till en plats där det tycks leva sitt eget liv, helt bortom min kontroll. Konsekvenser av detta: jag tar åt mig, jag gråter alldeles för lätt, jag känner alla jordens känslor på en och samma gång och framstår som liten och skör. Jag dras än hit och än dit, av alla möjliga krafter - kraftlöshet, dragningskraft, tyngdkraft – och jag längtar efter viktlöshet. Bring back my heart.

Snurrar igång Tomas Andersson Wijs genomgående bra platta "Ett slag för dig", för tredje gången idag och fastnar i texterna. Känslan den ger fångar mitt nu. Det som är. Kraftlösheten och huvudvärken. Det som blivit svårt att hantera och leva med. Som pressat hjärtat ur position. Känslorna utanpå. Bring back my heart.
Och ge mig Guds röst.

"Stadsljusen tar mig nu
samtalet drunknar
i ett maniskt skratt
Ansikten flyter ut
som akvareller
till en bild så platt
Ensamhetstankarna
växer till spöken i min hand
leder mig bort
över en såphal rymd
ingen kontakt ingen kontakt
Kraschlandar i min säng
sömnen kommer som befriaren
med billig nåd
Inget hjälper nu
ge mig Guds röst"

(TAW/'Guds röst')

Trängsel, tråk och gröna ärtor

Jag har inget att skriva men något måste ut. Det finns inget, inget att berätta härifrån. Bara för mycket tid och för mycket att längta till och ifrån. Stagnation. Ingen input. Pensionärs-input. Väder, posten och postkodmiljonären. Jag sa det till mamma i eftermiddag, hörde mig själv konstatera det och hörde hur rätt det lät. Hur sant det var när jag sa; "Mamma, vi måste göra något roligt i helgen. Jag har haft tråkigt i fyra veckor". Hur hemsk insikten kändes. Lite krass men på det stora hela riktig. Fyra förlorade veckor på huvudvärk och tråk. Fyra veckor av mitt blott 24-åriga liv ur en 82-årings synvinkel. Som ett kalt rum, bortsett från en pelargonia och en tickande träklocka med pendel. Tysta, tomma veckor. Kanske nyttigt. Fast då nyttigt som i gröna ärtor, blodmat och styrketräning. Knappast gott eller något man vill ha kvar. Stanna i.

Jag har inget att skriva. Samtidigt känns det som att all tid ensam med tankarna får dem att förökas, klonas, delas till en massa små och börja trängas med huvudvärken i skallen. Ta plats. Plats som inte finns. Ikväll spränger huvudet som värst, från alla håll. Något därinne måste ut. Och värken har ju gett rätt klara besked med att den inte tänker ge vika i första taget. Det blir tankarna som får lämna företräde, plats, ge sig ut och skapa ord av något som inte finns. För tankarna är inte färdiga därinne, de knuffades ut långt innan de var mogna för det. Långt innan flygfärdiga. Klara, ofärdiga, gå. De kraschar mot marken men ingen bryr sig om fallet. Om det onda. Huvudvärken överröstar smärtan och skrattar åt de brutna vingarna. Åt krossade ben.

Jag har inget att skriva. Inget som jag vill ska finnas kvar i alla fall. Ändå kastar jag febrilt ur mitt lite ord och meningar i väntan på sömnen. Kastar fumligt ut något som kanske kan dämpa fallet, innan krossade ben. Det är lite som i Cohenraden "I can't forget but I don't remember what". Om du förstår hur jag menar?

Mammon

Jag kanske får panik på hela köpgalna världen. På pengarna. På alla prylar. På slogans som; ”2400 prylar att dör för”, ”butikens namn –meningen med livet” eller ”saker du inte behöver men som du bara måste ha”. På backslick och snabba bilar med runda baklysen. På börshajar och överklasspälsar, flatscreens och rosa pikétröjor. På myllret av människor, priskrig, drivorna av reklam innanför min dörr, på musiken som dunkar snabbare och högre - får oss vilja köpa mer. Något vänder sig i mig när jag tillåter mig se klart och när jag inser hur jag dras med i detta äckliga, galna. Hur skevt allt är, hur bra jag har det och i hur litet behov jag är. Då jag har allt jag behöver och det egentligen inte finns något alls som jag faktiskt måste ha. Då jag inte tror att meningen med livet sitter i en storbilds-TVeller ett par märkesjeans, modell dyrare. Då de få saker som jag på riktigt är villig att dö för inte kan köpas för pengar. Inte är av denna världen. Idag mår jag dåligt. Vill bli bättre och tänka mig för. Idag känner jag panik över hela köpgalna världen. Idag köper jag ett par tackor till en familj i Burkina Faso, i bröllopspresent till mina vänner. För det måste dom bara ha.

“I'm dizzy from the shopping mall
I searched for joy but I bought it all
---
How come everything I think I need
Always comes with batteries?
What do you think it means?”

(John Mayer, 'Something's Missing')

Imorgon, den 24 November är det köpfria dagen. Världen över uppmanas människor att låta konsumtionen vila. Kan vara värt att fira.

Sprängdeg

Degradera, defibrillera, desarmera, debitera, desinficera, desillusionera, dedikera, defragmentera, destillera, dekorera, deklarera, devalvera, dementera, decimera, deportera, deprimera, derivera. Detonera. Tillåt mig.

Isfläck

100 år. Det hade Astrid Lindgren fyllt här i veckan om hon levt idag. Fascinerande människa. Spännande historia. En hel värld inom sig. Flera. Såg ett program om hennes liv. Bakgrunden till hennes skrivande allt det fantastiska hon lyckades skapa. Och allt började med en park, Astrid, en promenad, en illa tillfryst isfläck och en stukad fot. Släng ihop det och du får ont, sängliggande och total tristess. Kryddat med idéer och med hjälp av penna och papper skapades historia. Vad hade det blivit utan den där isfläcken?

Klättrandes på väggarna, sjukskriven här hemma, halvt om halvt uppäten av en mördande huvudvärk, väl ackompanjerad av tristessen, ser jag min chans. Att låta eländet föda något större. Något bra. Eller bara något. Ta vara på tiden, det onda, sängliggandet och dagarna av ingenting. Grabba pennan, skapa historia. Eller åtminstone skapa.

”Gör något”, skriker det i mig. ”När ska du börja blogga?” undrar mailet jag får av en vän. Tiden står stilla. Jag har inga vinterskor. Hann aldrig köpa några innan huvudvärken slog till. Innan kylan slog till. Innan orken slog slint och tiden stannade. Glider lätt på mina blankslitna sulor på mina glipande sneakers över isgatorna hemmavid. Forcerar fläckarna. ”Gör något av det”, ekar i huvudet mellan hammarslagen mot tinningarna. Mellan spränget i skallen, mellan sprången i sommarskorna. Måste det till en stukad fot? Det borde räcka med huvudvärken. Faktiskt. Börja blogga skulle man. Borde man. Det hade Astrid Lindgren gjort den här veckan om hon levt idag. Garanterat.