Kärlek. Oavsett.

Det är natt. En stjärnklar natt i fullmånens sken. Tog ett par omvägar hem ikväll, i natt. Vandrade längs de mörka gatorna och försökte känna in livet, känna in Gud. Det har varit så svårt på sistone. Beror nog mycket på att jag inte ansträngt mig tillräckligt hårt. Inte orkat leva som jag vet att jag vill. Livet är så vackert, fint men i samma stund så skört, svårt och tungt att bära. Det är lagt i mina händer, ändå låter jag det alltför ofta rinna mellan fingrarna. Bildar en liten hög av allt och det enda som är viktigt, vid mina fötter. Alltför sällan har jag kraften att böja mig ner för att samla upp det.

“Too many days I wake up with an aching
Too many days have been wasted like sand
Too many hours have gone by without notice
Too many times I’ve let go of your hand”

(Maria Solheim, 'Too Many Days')

Allt jag inte är. Inte gör. Hur jag inte lever. Inte tar ansvar. Orkar. Kämpar. Ibland är det som att jag hamnar på en plats där Gud bleknar bort, jag rinner mellan hans fingrar och vi inte hör varandra. Det handlar inte om tvivel. Mer om likgiltighet och brist på glöd och närhet. Kanske är det värre. Och frustrationen över att veta vad som är fel men inte hur det ska botas, eller mer var att finna krafterna till att bli frisk. Jag är medveten om min svaghet, men tar jag ansvar för den? Jag är inte nöjd.

När jag gick hem ikväll under stjärnorna krockade för ett ögonblick livets vackra med det tunga, sköra. I den skarven är det som att Gud framträder lite klarare. Tårar rann sakta i förtvivlan och hopplöshet över allt som inte fungerar. Tårar omslutna av och i kollision med en sorts glädje och förundran över allt som faktiskt gör det. Fungerar. Och att jag får vara en del av det. Föremål för en trofast, dåraktig kärlek. Större än jag själv. En kärlek som står fast. Oavsett.

"Din trofasta kärlek aldrig mig lämnar
Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut
Den är ny varje morgon, ny varje morgon
Stor är din trofasthet"

Samtalen. Orden.

Lyssnar på Neil Young och försöker tänka. Tänka rätt. Det är svårt. Och hur gör man för att tänka, och inte bara tänka i bemärkelsen “låta tankarna vandra”, utan att tänka ut och verkligen komma fram till något? Det är svårt. Det är i stort sett omöjligt. Undrar om jag någonsin vetat hur man gör det. Undrar om jag någonsin kommit fram till något. “Old man look at my life, twenty-four and there’s so much more”.

Läste en trevlig krönika. Den sammanfattar mycket av det jag tänkt en del på på sistone. Det här med att komma till insikt. Förstå. Hur mycket lättare det är med någon att bolla med, kasta tankarna på. Och hur mycket jag värdesätter det där. Människor som man bara kan finnas tillsammans med. De berikar. Mer än någonting. Människor med vilka tiden känns knapp fast man inte gör något. Ingenting. Men där det där ingenting blir till samtal och all tid man hade blir till intet i delandet av tankar. Man gör inget. Bara pratar. Det behövs inte mer. Och det finns knappast tid till mer. Det vore att slösa med tiden. Samtal där tankarna kan omvandlas till ord och sådant man inte visste fanns, eller inte kunde hitta ut, känns självklart. Insikter. Jag älskar det där.

"I det goda samtalet håller ord och tankar jämna steg. Det goda samtalet förutsätter förtroende; det är ett sätt att tänka högt. De flesta av oss kan inte i ensamhet bygga ut våra tankekedjor särskilt långt; vi måste få formulera våra idéer som vi inte är säkra på att vi står för, helt enkelt för att höra hur de låter och se vart de leder." (läs hela krönikan på: http://www.trotsallt.se/aktuellt_nummer/6_06/attpratapaprov.htm)

Dessa samtal har sin starkaste konkurrent i texterna. I orden. De är svårslagna. Och om man i samtalen kommer fram till det där som man inte visste fanns, så är det i texterna man kan komma fram med det som man visst visste fanns, men som inte på annat sätt, eller någon annanstans, någonsin skulle hitta ut. Än just där.

Bring back my heart

Mitt hjärta har tagit sin plats alldeles precis under huden. Känslorna utanpå. Vandrat från sin trygga ombonade plats där det lätt kunde kontrolleras av medvetna kroppsliga system, till en plats där det tycks leva sitt eget liv, helt bortom min kontroll. Konsekvenser av detta: jag tar åt mig, jag gråter alldeles för lätt, jag känner alla jordens känslor på en och samma gång och framstår som liten och skör. Jag dras än hit och än dit, av alla möjliga krafter - kraftlöshet, dragningskraft, tyngdkraft – och jag längtar efter viktlöshet. Bring back my heart.

Snurrar igång Tomas Andersson Wijs genomgående bra platta "Ett slag för dig", för tredje gången idag och fastnar i texterna. Känslan den ger fångar mitt nu. Det som är. Kraftlösheten och huvudvärken. Det som blivit svårt att hantera och leva med. Som pressat hjärtat ur position. Känslorna utanpå. Bring back my heart.
Och ge mig Guds röst.

"Stadsljusen tar mig nu
samtalet drunknar
i ett maniskt skratt
Ansikten flyter ut
som akvareller
till en bild så platt
Ensamhetstankarna
växer till spöken i min hand
leder mig bort
över en såphal rymd
ingen kontakt ingen kontakt
Kraschlandar i min säng
sömnen kommer som befriaren
med billig nåd
Inget hjälper nu
ge mig Guds röst"

(TAW/'Guds röst')

Trängsel, tråk och gröna ärtor

Jag har inget att skriva men något måste ut. Det finns inget, inget att berätta härifrån. Bara för mycket tid och för mycket att längta till och ifrån. Stagnation. Ingen input. Pensionärs-input. Väder, posten och postkodmiljonären. Jag sa det till mamma i eftermiddag, hörde mig själv konstatera det och hörde hur rätt det lät. Hur sant det var när jag sa; "Mamma, vi måste göra något roligt i helgen. Jag har haft tråkigt i fyra veckor". Hur hemsk insikten kändes. Lite krass men på det stora hela riktig. Fyra förlorade veckor på huvudvärk och tråk. Fyra veckor av mitt blott 24-åriga liv ur en 82-årings synvinkel. Som ett kalt rum, bortsett från en pelargonia och en tickande träklocka med pendel. Tysta, tomma veckor. Kanske nyttigt. Fast då nyttigt som i gröna ärtor, blodmat och styrketräning. Knappast gott eller något man vill ha kvar. Stanna i.

Jag har inget att skriva. Samtidigt känns det som att all tid ensam med tankarna får dem att förökas, klonas, delas till en massa små och börja trängas med huvudvärken i skallen. Ta plats. Plats som inte finns. Ikväll spränger huvudet som värst, från alla håll. Något därinne måste ut. Och värken har ju gett rätt klara besked med att den inte tänker ge vika i första taget. Det blir tankarna som får lämna företräde, plats, ge sig ut och skapa ord av något som inte finns. För tankarna är inte färdiga därinne, de knuffades ut långt innan de var mogna för det. Långt innan flygfärdiga. Klara, ofärdiga, gå. De kraschar mot marken men ingen bryr sig om fallet. Om det onda. Huvudvärken överröstar smärtan och skrattar åt de brutna vingarna. Åt krossade ben.

Jag har inget att skriva. Inget som jag vill ska finnas kvar i alla fall. Ändå kastar jag febrilt ur mitt lite ord och meningar i väntan på sömnen. Kastar fumligt ut något som kanske kan dämpa fallet, innan krossade ben. Det är lite som i Cohenraden "I can't forget but I don't remember what". Om du förstår hur jag menar?

Mammon

Jag kanske får panik på hela köpgalna världen. På pengarna. På alla prylar. På slogans som; ”2400 prylar att dör för”, ”butikens namn –meningen med livet” eller ”saker du inte behöver men som du bara måste ha”. På backslick och snabba bilar med runda baklysen. På börshajar och överklasspälsar, flatscreens och rosa pikétröjor. På myllret av människor, priskrig, drivorna av reklam innanför min dörr, på musiken som dunkar snabbare och högre - får oss vilja köpa mer. Något vänder sig i mig när jag tillåter mig se klart och när jag inser hur jag dras med i detta äckliga, galna. Hur skevt allt är, hur bra jag har det och i hur litet behov jag är. Då jag har allt jag behöver och det egentligen inte finns något alls som jag faktiskt måste ha. Då jag inte tror att meningen med livet sitter i en storbilds-TVeller ett par märkesjeans, modell dyrare. Då de få saker som jag på riktigt är villig att dö för inte kan köpas för pengar. Inte är av denna världen. Idag mår jag dåligt. Vill bli bättre och tänka mig för. Idag känner jag panik över hela köpgalna världen. Idag köper jag ett par tackor till en familj i Burkina Faso, i bröllopspresent till mina vänner. För det måste dom bara ha.

“I'm dizzy from the shopping mall
I searched for joy but I bought it all
---
How come everything I think I need
Always comes with batteries?
What do you think it means?”

(John Mayer, 'Something's Missing')

Imorgon, den 24 November är det köpfria dagen. Världen över uppmanas människor att låta konsumtionen vila. Kan vara värt att fira.

Sprängdeg

Degradera, defibrillera, desarmera, debitera, desinficera, desillusionera, dedikera, defragmentera, destillera, dekorera, deklarera, devalvera, dementera, decimera, deportera, deprimera, derivera. Detonera. Tillåt mig.

Isfläck

100 år. Det hade Astrid Lindgren fyllt här i veckan om hon levt idag. Fascinerande människa. Spännande historia. En hel värld inom sig. Flera. Såg ett program om hennes liv. Bakgrunden till hennes skrivande allt det fantastiska hon lyckades skapa. Och allt började med en park, Astrid, en promenad, en illa tillfryst isfläck och en stukad fot. Släng ihop det och du får ont, sängliggande och total tristess. Kryddat med idéer och med hjälp av penna och papper skapades historia. Vad hade det blivit utan den där isfläcken?

Klättrandes på väggarna, sjukskriven här hemma, halvt om halvt uppäten av en mördande huvudvärk, väl ackompanjerad av tristessen, ser jag min chans. Att låta eländet föda något större. Något bra. Eller bara något. Ta vara på tiden, det onda, sängliggandet och dagarna av ingenting. Grabba pennan, skapa historia. Eller åtminstone skapa.

”Gör något”, skriker det i mig. ”När ska du börja blogga?” undrar mailet jag får av en vän. Tiden står stilla. Jag har inga vinterskor. Hann aldrig köpa några innan huvudvärken slog till. Innan kylan slog till. Innan orken slog slint och tiden stannade. Glider lätt på mina blankslitna sulor på mina glipande sneakers över isgatorna hemmavid. Forcerar fläckarna. ”Gör något av det”, ekar i huvudet mellan hammarslagen mot tinningarna. Mellan spränget i skallen, mellan sprången i sommarskorna. Måste det till en stukad fot? Det borde räcka med huvudvärken. Faktiskt. Börja blogga skulle man. Borde man. Det hade Astrid Lindgren gjort den här veckan om hon levt idag. Garanterat.