Nåt gammalt, nåt nytt

Stannade hemma ikväll. Skulle ha begett mig iväg på kvällens tillställning men var för trött för att orka ta mig iväg, huvudvärken pockade på och jag ville vara med mig själv. För mycket att tänka på. För mycket att låta bli att tänka på. Avleda. Avväga. Avgränsa. Avgöra. Avsluta. Avstå från. Jag är rätt mycket med mig själv. Det gör inte ont. Det är absolut nödvändigt. Låna tid. Hinna ikapp sig. Tanka kraft. Tänka ut. Hur att komma vidare. Cope. Jag behöver nytt. Lite "bättre förr". Lite gammalt. Men mest nytt.

"Förändras, förändras aldrig
behåll din rastlöshet
Och stanna inte
såna som oss blir aldrig framme
Ta min hand och kom så går vi vidare"

(Håkan Hellström/'Går vidare')

Jag behöver bli snällare mot mig själv. Tänka ut vad jag vill. Tänka nytt. Göra sånt som gör mig glad. Hitta tillbaka. Fokusera det som är värt nåt. Delaen Gud och så. Och jag vet att jag är skittöntig mest hela tiden. Det är jag bäst själv. Så sitter man här. Tänker töntiga saker, vill byta ut allt och lyssnar på Håkan Hellströms "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått". Kanske har han inte gjort bättre.

"Och mina tankar, gått i cirklar
Det finns ingen tid att vila
Jag vill åka tillbaka till
När jag inte hade nånting"

(Håkan Hellström/'Evert Taube')

Gammalt: Den idag burna fjällrävenjackan från tidigt 80-tal
Nytt: Bokreafynden
Lånat: Hyrfilmen "Underbar och älskad av alla"
Blått: De små diodljusen på min dator

Two souls

Kom att tänka på ett inlägg i en blogg jag brukar läsa. Väckte tankar kring vem jag tros vara, ibland vem jag tror mig vara, kontra vem jag innerst är. Hur man når någon sorts balans i vad som är värt att lätta på och vad som bör hållas tillbaka och vem som känner en i slutändan. Rädslan för att göra besviken, kontra rädslan att leva en illusion. Att våga ta risken att förlora något för att göra det starkare. Göra sig sårbar. Göra det verkligt. Äkta.

"If all this love is real, how will we know
If we’re only scared of losing it
How will it last
If I am a stranger now to you
I will always be
I will always be"

(Ryan Adams/‘If I Am A Stranger’)

Hur ofta jag kommer till korta. Besvikelsen över det jag blivit. Strävan mot den jag vill vara. Dragkampen mellan mitt inre goda och skiten. Två sidor. Rädslan för att göra besviken. Kampen för att våga öppna upp för att släppa ut/in kärleken, till priset av att riskera att blotta det fula när jag gläntar på mig. I relationen till de jag vill älska. I varje-dag-livet. I tron på Honom jag vill följa. Kärlek, ansvar, svaghet, sårbarhet och nåd.

”I've got one hand reaching for a heaven
and the other one is draggin' in the dirt
I've got two souls, one's gonna love you
and the other one is gonna cause you hurt”

(Christian Kjellvander, 'Two Souls')

Min bön ikväll att falla i; Gud, gör mig värdig mina vänner. Gör mig bättre men äkta. Bevara mig från smutsen. Ta min hand. Den som sträcker sig mot dig. När jag faller i gråt, när jag faller isär, när jag faller tillbaka. Dra mig upp. Du som vill bära allt det där. Lär mig kärlek.

Ljud

De flesta morgnar vaknar jag av ett klonkande ljud ute i trapphuset. Så även denna morgon. Det är Sigge som frigör sin rollator från trappräcket. Vajerlåset klätt i turkos plast mot trappräcket av metall. ”Klink, klonk”. Man kan nästan ställa klockan efter låsljuden och Sigges morgonrunda. Det slår mig att det är över ett år sen jag flyttande in här och för första gången träffade Sigge som bor vägg i vägg. Våra olika liv i samma port. Delar vägg och delar ljud. Knappast mer. Hittade det här bland gammalt skrivet:

”Känns ändå bra med lägenheten. Blivit lite kompis med min närmsta granne. Fick låna hans strykjärn. Han heter Sigge och är 84 år. Han har en grön rollator, en pacemaker och en vissen orkidé. Sin jacka har han köpt för 100:-. Det var tio år sen nu. Den är blå. Alla hundar häromkring vet vem Sigge är. De känner igen honom på jackan. Jackan med godis i fickorna. Jag vet en hel del om Sigge fast jag inte alls var där speciellt länge. Historien om träklockan, sorgen över den vissna orkidén och den grundmurade ilskan över grannen som kör bilen på tomgång och släpper ut avgaser. Släpper in avgaser genom Sigges fönster. Det som han alltid låter stå lite på glänt. Jo, jag vet en hel del om Sigge. Han vet inte så mycket om mig. Men vi är nog lika ensamma. Sigge och jag.”

All tid som gått, sedan jag klättrade i Sigges köksskåp för att komma åt ett strykjärn som sades finnas där. Ett strykjärn för att släta ut mina gardiner, inför upphängning. Ett strykjärn för att släta ut lite av väggen mellan oss. Bekanta oss. Mycket har hunnit hända sedan dess. I mitt liv. Hans vet jag inte mycket om. Vi går om varandra. Har olika rytm. Det kan gå veckor utan att jag ser en skymt av honom. Hör då och då hans ljud från trappuppgången och vet att allt är som det ska. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag undrar om hans liv förändrats det senaste året och i så fall hur? Eller om åren med åren bjuder på mindre förändring och stagnerar i sina rutiner. Växlar spår och byter rytm. På sin höjd gör några små avstickare men snart faller in i lunken igen och sakta förändras, för att nå ett nytt år och där börja om igen. Följer årsskiftningarna. Kanske måste det få bli så. Morgonrundor, veckoduschen, pantburkar, ”Ring så spelar vi”, rasta hundar och ”Fråga doktorn” om tisdagskvällarna. Rutiner. Trygga vanor. Trygga ljud. Jag tänker att det kanske är så. Att det kanske blir så. Men egentligen vet jag ingenting om det där.

Hör grannarna på andra sidan spola i kranar. Ovanpå klampar ”hon som går med hälarna” på. Bestämda steg. Mannen i porten bredvid, han som kör bilen på tomgång och släpper in avgaser hos Sigge, varvar motorn nedanför altanen på baksidan. Någon hostar. Trafikljuden tränger in. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag slår på stereon och ljudbilden är komplett. Vaknar till, till Perishers ”Let There Be Morning”, på låg volym. Det här är Västerås. Det här är port 3d på min gata.