Kärlek. Oavsett.

Det är natt. En stjärnklar natt i fullmånens sken. Tog ett par omvägar hem ikväll, i natt. Vandrade längs de mörka gatorna och försökte känna in livet, känna in Gud. Det har varit så svårt på sistone. Beror nog mycket på att jag inte ansträngt mig tillräckligt hårt. Inte orkat leva som jag vet att jag vill. Livet är så vackert, fint men i samma stund så skört, svårt och tungt att bära. Det är lagt i mina händer, ändå låter jag det alltför ofta rinna mellan fingrarna. Bildar en liten hög av allt och det enda som är viktigt, vid mina fötter. Alltför sällan har jag kraften att böja mig ner för att samla upp det.

“Too many days I wake up with an aching
Too many days have been wasted like sand
Too many hours have gone by without notice
Too many times I’ve let go of your hand”

(Maria Solheim, 'Too Many Days')

Allt jag inte är. Inte gör. Hur jag inte lever. Inte tar ansvar. Orkar. Kämpar. Ibland är det som att jag hamnar på en plats där Gud bleknar bort, jag rinner mellan hans fingrar och vi inte hör varandra. Det handlar inte om tvivel. Mer om likgiltighet och brist på glöd och närhet. Kanske är det värre. Och frustrationen över att veta vad som är fel men inte hur det ska botas, eller mer var att finna krafterna till att bli frisk. Jag är medveten om min svaghet, men tar jag ansvar för den? Jag är inte nöjd.

När jag gick hem ikväll under stjärnorna krockade för ett ögonblick livets vackra med det tunga, sköra. I den skarven är det som att Gud framträder lite klarare. Tårar rann sakta i förtvivlan och hopplöshet över allt som inte fungerar. Tårar omslutna av och i kollision med en sorts glädje och förundran över allt som faktiskt gör det. Fungerar. Och att jag får vara en del av det. Föremål för en trofast, dåraktig kärlek. Större än jag själv. En kärlek som står fast. Oavsett.

"Din trofasta kärlek aldrig mig lämnar
Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut
Den är ny varje morgon, ny varje morgon
Stor är din trofasthet"