För evigt

”Forever is just a word in a lovesong”. Sista spåret på Tobias Fröbergs “Somewhere in the city”. Sista tanken innan jag somnar. Någonstans i staden. I världen. På jorden. I universum, det ogreppbara och utan slut. Det för eviga. Oändliga. Just att det inte finns något slut, varken synligt eller imaginärt. Det är nog det som gör "för evigt" svårt att ta ner till verkligheten. Det som gör att det stannar till ett ord i en sång om kärlek. Evigheten ryms inte i våra tankar. Tanken kräver tydliga distanser och avgränsande slut. För evigt. FÖR EVIGT. ”För evigt” växer och blir stort. Vill hoppa ur sin ordkostym, tränga ut från sin skapelse av krokiga svarta tecken och förinta mina tillrättalagda tankar med början occh slut. Bli större än ett simpelt ord och tvinga sig runt, runt i skallen. För varje varv blir det värre. I helgen ett stundande bröllop. Där ska man älska för evigt. Lova det. Hur kan man lova det? Hur kan man avlägga eviga löften det när sinnena inte ens kan greppa begreppet? Som universum. Var tar för evigt slut och vad tar i så fall vid? Varför är min tanke så låst och reglerad? Varför måste allt ha ett slut? ”För evigt” lyssnar inte. Hon snurrar på och paniken tilltar.

Evighet. En tidlös tillvaro utan tid och rum. Bortom allt. Jag tänker att jag skulle kunna trivas där. Jag tvingar mig att tänka för evigt-tankarna. Tvingar mig till sans. Tvingar mig att hoppas och tro. Tvingar mig att våga älska bortom tankens förstånd. Älska utan slut. För lika svårt som det är att tänka att något är för evigt och oändligt så är det omöjligt att tänka att en del av allt det som är skulle ha ett slut. Bara vara ord i sångerna om kärlek. En del och vissa måste alltid finnas.

”En evighet”. Sista låten från Tomas Andersson Wijs gitarr på min Ipod. Sista tanken innan jag somnar; Ta inte slut. Ta aldrig någonsin slut.