För givet

Hur vanliga saker, tagna för givna, kan bli till oproportionerlig glädje. För att de blivit ovanliga. Undantagna. Uppskattade. Källor till den sortens inre glädje som man kan ta på, glida med, bara vara i. Men som måste bli till undantag, bli sällsynta och mer fest än vardag, för att synas. För att uppskattas för vad de är. De glöms och göms alltför lätt och alltför ofta, bakom det vanliga. Det vanliga som i; beiga, tråkiga och icke-spännande. Som i; självklart, ”vadårå?” och ”den där gamla trasan”.

Idag har huvudvärken hållit sig lite på avstånd. Vistats längre bak i skallen än vad som blivit vanligt, blivit vardag. Avsaknad av huvudvärk borde höra till sånt man inte reflekterar över. Det hör vanligtvis till det normala. Men en sådan sak som jag tidigare inte skulle förstå att jag borde glädjas över, har denna dag blivit till något blankt, färgglatt och festligt. Till glädje jag glidit med. Förundrats över.

Jag tänker vidare, att om det faktum att vara fri från värk kan väcka en sådan tacksamhet, hur mycket mer av dolda orsaker till tacksamhet finns det då inte, som blir tagna för givet? Sådant som blivit vanligt och som jag inte förstår att uppskatta på det sätt jag borde. Glädje gömd bakom ridåer av vardagslunk, I-landsbortskämdheten och självklarheter. Vad finns i mitt liv som blivit beigt för mig, blivit ”vadårå?”, blivit ”mitt” för mig? Måste de bli ovanliga för att jag ska kunna urskilja dem, lyfta blicken och fatta? Älska dem för vad de är? Måste min hälsa svika, det jag äger bli till stoft och människor tas ifrån mig, för att bli viktigt och viktiga? Bli källor till vardagsglädje i mitt liv.

Man saknar inte sånt som man har. Jag borde leva mer som om jag inget hade. Då skulle jag förstå det som idag blivit uppenbart. Det som så lätt glöms och göms bakom allt det vanliga. Jag har allt.

”Ha din glädje i Herren, han ger dig allt vad ditt hjärta begär.”
Psalm 37:4