Varför "varför"?

Att jag någonsin skulle komma dit igen, dit upp, var de flesta av dagar omöjligt att tro. Ett annat liv, en svunnen tid. Tröstlös, ändlös väntan. Som att vänta på en vårdag i november. Samtidigt, nästan obemärkt, rör sig allt ändå sakta uppåt. Det går knappt att märka av rörelsen men den finns, om man fokuserar blicken mot ljuset. Likt man skådar efter långsamt fallande regn, under skenet av en gatlykta. Fina rörelser. En bit ovanför ytan nu. För trots första advent, upp och ned och lång bit kvar, börjar jag se vårtecken längs vägkanten. Som jag har längtat efter det här. Som jag har längtat efter att, åtminstone för en enstaka gång, kunna säga ett ”jo tack, det är rätt så bra”, till de undrande. Att få skriva ett – förhoppningsvis – lite mer hoppfullt och lätt inlägg till de läsande. Att få byta ut ett trött, argt och slitet ”varför?” till ett stillsamt, tacksamt ”tack” från djupet, till Honom som bär allt.

”Att nånting nånsin ordnar sig är omöjligt att tro
När natten faller över då och nu och sen
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom
Nu när mina drömmar frusits ner

Jag börjar tänka på vad som skrämmer mig mest
Det som är statiskt eller det som tar slut?

Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att det ska bli
Jag går upp igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att man kan”

(Emil Jensen, ’Igen ’)

Jag vill bara veta av ”tack”. Och det är ytterst vad jag känner. Ändå gör ”varför?”, nu och då, sin trotsiga, ifrågasättande röst hörd. Sticker upp hakan. Jag lägger locket på. Med en hård smäll. Jag vill bara veta av ”tack”. Bara veta av nu. Inget kan göras ogjort. Det bra som kommit av detta skulle måhända inte ha kunnat ske såren förutan. Ändå väger lärdomarna och självinsikterna lätt mot allt försakat, allt förlorat, mot alla tårar och allt mörker. Dyrköpta som få. Jag är modigare nu, samtidigt rädd. Starkare och skörare, tunnare hud över själ och hjärta. Jag har kommit en bit längre men frågorna framför har blivit fler. Vet mer, kan mindre. Närmare men allt i större skala. Känner mig själv bättre - förstår mig inte på mig, komplicerats. Det är ett sorts paradoxalt och twistat ”mycket vill ha mer” och ”två sidor av samma mynt”. Ett; hälften vunnet, hälften svunnet.

”Ändå har i stort sett alla jag någonsin intervjuat sagt att de genom att göra ett eller annat – tillfriskna från cancer, bestiga ett berg eller spela rollen som en av seriemördarna i en film – har lärt sig något om sig själva. Och jag nickar alltid och ler eftertänksamt, trots att jag egentligen vill tvinga dem att ge klara besked: ’exakt vad lärde du dig egentligen genom att ha cancer? Att du inte gillar att vara sjuk? Att du inte vill dö? Att det kliar på skallen när man har peruk? Jag vill ha ett utförligt svar.’ Jag misstänker att det är något de inbillar sig för att upplevelsen ska framstå som värdefull, istället för ett fullständigt slöseri med tid.”

(Nick Hornby, ’Fallhöjd’)

Jag kräver inga svar. Det är inte viktigt längre. Gör inget ogjort, tar det inte tillbaka. Ger inga garantier och ger föga mening. Vill bara veta av ”tack” och ”nu”. Jag kräver ingen förklaring eller mening bakom. Är det meningen att allt ska ha en mening? Mitt svar är bestämt och mitt svar är nej. Vissa saker är och förblir helt igenom meningslösa. Andra saker är helt igenom meningslösa men kan rycka med sig ett par nävar mening i fallet. Saker och ting kan ta nya vändningar, sluta gott, men att försköna elände, måla helvetet i pastellfärger, mildra eller söta lidande, ger intet mer än en bitter eftersmak. Kan inte vissa saker bara få vara heltigenom och totalt meningslösa? Jag kan tänka mig att ha det så.

”Nej, tragedin må inte förhärligas, lidandet aldrig sötas eller sökas. Det är. Och alla försök till förklaringar i stil med 'det här har nog drabbat er för att...' kan aldrig bli annat än förljugna lättvindigheter. Likväl. Aldrig tycks Gud träda människan närmre än i hennes dunkel. Aldrig sjunger hon vackrare än i natten.”

(Peter Halldorf, ’Hädanefter bli vägen väglös’)