Soffan

"Here,
My Dear,
This is where
We'll shake the nightmare free"

(Jon Foreman, ‘In My Arms’)

Sitter i min senaste förälskelses famn och skriver. Det känns fint. Den passar inte in här. Alls. Inte som det är. Bland allt det andra. Jag har börjat att inte göra det heller. Vi måste byta ut allt för att höra hemma, bli förstådda, bli bra och komma till vår rätt. Börja på nytt och få nya sammanhang. Det är vi nu. Jag och den lejongula sammetssoffan från de finare rummen. Det var längesen nu, länge sedan den stod där stolt. Likväl passar den perfekt i en nära framtid. Den jag väljer att se. Perfekt. För nya rum.

Jag och en vän fann soffan, liksom ropandes på oss, bland fynd och bråte i en second hand-butik. Raket till våra hjärtan utan by-pass. Någon av oss var tvungen att köpa den, det insåg vi snart. Så att den fanns inom räckhåll liksom. Tillgänglig i våra liv. Impulsiviteten och känslan tog över. Totalt. Trotsade faktum som avstånd, brist på bil, på släp, brist på starka armar, smidighet och det faktum att jag redan är ägare av en soffa på begränsade kvadrat.

Nu står den här. Tar upp plats och glänser matt i kaxig ödmjukhet. Tiden har slitit på den, stänkt målarfärg på benen och ryckt loss en knapp. Historia. Spår av liv. Det är vi nu. Jag och den lejongula sammetssoffan. Målarfärgiga, slitna och smådefekta.

Jag känner mig nöjd. Soffan är gassig. Är vid och svängd. Man kan få den till att likna en famn om man vill. Kanske är det det närmsta omslutande armar det går att komma här och nu. Jag kryper upp mellan armarna och låter musiken klinga ut. Det är vi nu. Vi passar inte in här. Vi är på väg. Gör rum för nya rum.

"What keeps you from moving, are you afraid to be loved?
See how my hands shake, I was raised on it like a drug

Maybe we are the damaged ones
endless need, like a burning sun
Burns like you, my damaged one
It's you or none, my damaged one"

(Anna Ternheim, 'Damaged Ones’)