Oh this town

Det är kväll på Haga och jag skulle göra bäst i att sova. Redan mörkt. Tuffa dagar väntar. Dagar att bevara. Jag måste njuta. Konservera. Glädjas. Hålla (som i inte gå sönder). Få dagar. För få. Varför är de alltid för få?

Spotify spelar Anna Ternheims finfina version av Shoreline för mig. ”Oh this town”. Gatorna, mina varje-dag-människor, hararna, Sigge och gänget, mina vägar och genvägar, balkongen som tar ner mig. Och allt det andra som ryms här. Stannar här. I dagarna rafflande derby; Västerås-sorgligheten vs the Örebro-excitement. Berg-o-dalvana. Jag vill kunna vara cool och Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Har idag gjort tusen varv i lägenheten, tre varv till sopstationen och otaliga vändor till tvättstugan. Röjt upp. Komprimerat liv till kartonger och kassar. Hyllor och skåp urblåsta. Avskedskänslorna uppblåsta. Heliummolekyler som fyller mig och drar iväg. Högt, högt. Poppar sönder och rasar ner med mig till kaoset som råder i mina rum. Skräp, damm, högar och spår av liv. Men jag är glad att det känns. Då var det på riktigt. Inget förgäves. Det bästa kvar.

I’m throwing my arms around Västerås. Du har varit bra. Också.

“ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline
always waiting for something lasting
loose your hunger, you loose your way
get confused and you fade away

oh this town
kills you when you are young
oh this town
kills you when you are young”

(Broder Daniel, ‘Shoreline’)