How you're the light over me

Lyssnar på The Dreamer och minns tillbaka. “Oh sometimes the blues is just a passing bird”. Ett par veckor från nu. Minns tillbaka till Cirkus, då huvudvärk inte fanns i mitt huvud, ens som en tanke eller ett ponerande. Då när Tallest Man On Earth storligen imponerade. Då när vintern och kölden fortfarande höll februari i nackskinnet. Mars och våren krampaktigt fastklängda vid sargkanten för att lägga sig platt, gömma sig bakom vid minsta tecken på närmande av den starkare. Kung Bore fortfarande kungen på plan. Då när vi parerade isfläckar på väg mot Centralen, parerade tankar på kommande separation med konsertruset, glädjen över vänskapen och tanken på att tid ännu var. Då. 

”And why can’t that always be”.

Jag är en sucker för nostalgi och förflutna toppar, förstulna längtor. Jag mår själv inte dåligt av det, även om lite framåtsikt visst vore bra ibland. För det är i sanning hemskt svårt att orientera sig, hitta rätt och komma fram om man ideligen envisas med att bara använda sig av backspeglarna. Det behöver man knappast ens inneha B-körkort för att greppa. Och så länge man möter andra trafikanter där ute med förmågan att leva här och nu eller kanske om, som förstår att nyttja sikten genom vindrutan, kommer trafiken att flyta osedvanligt dåligt. Kommer jag sätta käppar i hjul med mitt bakåtsträvande. Bilder från masskrocken på Tranarpsbron i Skåne i januari i år fladdrar förbi. Liknande krockar, mellan nostalgi-suckers och dagsländor, i nuet levande, har jag erfarit. “Tossing aside from your birches crown”.

Det skymmer. Det ska tydligen till en sjukskrivning och ohälsosamma doser av egentid och soffnötande, för att något ska hända på den här förgätna bloggen. Ohälsosamma doser. Det allra mesta blir negativt i stora proportioner. Det mesta kväver i för stora portioner. Mitt egna sällkap inte minst. Vakuum. Andra nyvunna insikter: Det finns gränser för hur mycket te man kan bälga i sig per dygn. Spotify free räcker ingenstans. Min älskade soffa har blivit hård. Mina väggar är inte klättervänliga och de där fårorna som uppstår i tecknad film när någon (farbror Joakim?, professor Balthazar?) går samma sträckning om och om och om igen, uppstår inte på riktigt. Inte i blekbeige plastmatta från -85 i alla fall. Att jag formligen plöjt en bok av Kajsa Ingemarsson de senaste dygnen säger det mesta om det mesta. Jag har aldrig gillat hennes böcker, fast jag någonstans velat. Det gör jag fortfarande inte. Vissa insikter är beständiga trots allt. Det är betryggande. För när dag läggs till dag och blir till många, till en lång räcka av värk bara, uppstår ett vakum där väldigt lite är just betryggande. Att till och med Kajsa och hennes värld, gladeligen, bjuds in i det där lufttomma utrymmet, säger något om det. 

”Just enough dark to see.”

En kollega ringer och undrar, omtänker. Det gör mig glad. Liksom samtalet från mormor. För att inte alls glömma hon som hör av sig varje dag. Fast förstås är det en helt annan sak. Nivåskillnad, kanske inte nödvändigtvis i omsorgen men i hur djupt glädjen sätter sig. Var den landar. De där helvetesåren, fanns hon som undrade, jag tror varenda en, av alla de där hundratals ändlösa huvudvärksdagarna. Denna gång är hon (varje-dag-läget-kollaren) en annan. Det finns alltså flera sådana i mitt liv. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Uthållig omsorg som orkar finnas. Som inte tröttnar. Den Gud jag tror på besitter den kärleken, den orken och viljan. Att han gett mig vänner som avspeglar allt detta, som finns och låter sig finnas, är oftast mer än jag förtjänar. “How you're the light over me”.

"I'm just a dreamer but I'm hanging on
Though I am nothing big to offer
I watch the birds, how they dive in then gone
It's like nothing in this world's ever still

Oh sometimes the blues is just a passing bird
And why can't that always be
Tossing aside from your birches crown
Just enough dark to see
How you're the light over me” 

(‘The Dreamer’, Tallest Man On Earth)