Ljud

De flesta morgnar vaknar jag av ett klonkande ljud ute i trapphuset. Så även denna morgon. Det är Sigge som frigör sin rollator från trappräcket. Vajerlåset klätt i turkos plast mot trappräcket av metall. ”Klink, klonk”. Man kan nästan ställa klockan efter låsljuden och Sigges morgonrunda. Det slår mig att det är över ett år sen jag flyttande in här och för första gången träffade Sigge som bor vägg i vägg. Våra olika liv i samma port. Delar vägg och delar ljud. Knappast mer. Hittade det här bland gammalt skrivet:

”Känns ändå bra med lägenheten. Blivit lite kompis med min närmsta granne. Fick låna hans strykjärn. Han heter Sigge och är 84 år. Han har en grön rollator, en pacemaker och en vissen orkidé. Sin jacka har han köpt för 100:-. Det var tio år sen nu. Den är blå. Alla hundar häromkring vet vem Sigge är. De känner igen honom på jackan. Jackan med godis i fickorna. Jag vet en hel del om Sigge fast jag inte alls var där speciellt länge. Historien om träklockan, sorgen över den vissna orkidén och den grundmurade ilskan över grannen som kör bilen på tomgång och släpper ut avgaser. Släpper in avgaser genom Sigges fönster. Det som han alltid låter stå lite på glänt. Jo, jag vet en hel del om Sigge. Han vet inte så mycket om mig. Men vi är nog lika ensamma. Sigge och jag.”

All tid som gått, sedan jag klättrade i Sigges köksskåp för att komma åt ett strykjärn som sades finnas där. Ett strykjärn för att släta ut mina gardiner, inför upphängning. Ett strykjärn för att släta ut lite av väggen mellan oss. Bekanta oss. Mycket har hunnit hända sedan dess. I mitt liv. Hans vet jag inte mycket om. Vi går om varandra. Har olika rytm. Det kan gå veckor utan att jag ser en skymt av honom. Hör då och då hans ljud från trappuppgången och vet att allt är som det ska. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag undrar om hans liv förändrats det senaste året och i så fall hur? Eller om åren med åren bjuder på mindre förändring och stagnerar i sina rutiner. Växlar spår och byter rytm. På sin höjd gör några små avstickare men snart faller in i lunken igen och sakta förändras, för att nå ett nytt år och där börja om igen. Följer årsskiftningarna. Kanske måste det få bli så. Morgonrundor, veckoduschen, pantburkar, ”Ring så spelar vi”, rasta hundar och ”Fråga doktorn” om tisdagskvällarna. Rutiner. Trygga vanor. Trygga ljud. Jag tänker att det kanske är så. Att det kanske blir så. Men egentligen vet jag ingenting om det där.

Hör grannarna på andra sidan spola i kranar. Ovanpå klampar ”hon som går med hälarna” på. Bestämda steg. Mannen i porten bredvid, han som kör bilen på tomgång och släpper in avgaser hos Sigge, varvar motorn nedanför altanen på baksidan. Någon hostar. Trafikljuden tränger in. Trygga ljud. Igenkännande ljud. Vardagsljud. Jag slår på stereon och ljudbilden är komplett. Vaknar till, till Perishers ”Let There Be Morning”, på låg volym. Det här är Västerås. Det här är port 3d på min gata.