Two souls

Kom att tänka på ett inlägg i en blogg jag brukar läsa. Väckte tankar kring vem jag tros vara, ibland vem jag tror mig vara, kontra vem jag innerst är. Hur man når någon sorts balans i vad som är värt att lätta på och vad som bör hållas tillbaka och vem som känner en i slutändan. Rädslan för att göra besviken, kontra rädslan att leva en illusion. Att våga ta risken att förlora något för att göra det starkare. Göra sig sårbar. Göra det verkligt. Äkta.

"If all this love is real, how will we know
If we’re only scared of losing it
How will it last
If I am a stranger now to you
I will always be
I will always be"

(Ryan Adams/‘If I Am A Stranger’)

Hur ofta jag kommer till korta. Besvikelsen över det jag blivit. Strävan mot den jag vill vara. Dragkampen mellan mitt inre goda och skiten. Två sidor. Rädslan för att göra besviken. Kampen för att våga öppna upp för att släppa ut/in kärleken, till priset av att riskera att blotta det fula när jag gläntar på mig. I relationen till de jag vill älska. I varje-dag-livet. I tron på Honom jag vill följa. Kärlek, ansvar, svaghet, sårbarhet och nåd.

”I've got one hand reaching for a heaven
and the other one is draggin' in the dirt
I've got two souls, one's gonna love you
and the other one is gonna cause you hurt”

(Christian Kjellvander, 'Two Souls')

Min bön ikväll att falla i; Gud, gör mig värdig mina vänner. Gör mig bättre men äkta. Bevara mig från smutsen. Ta min hand. Den som sträcker sig mot dig. När jag faller i gråt, när jag faller isär, när jag faller tillbaka. Dra mig upp. Du som vill bära allt det där. Lär mig kärlek.