Kom nya tider

Min balkong är min borg. Här har jag suttit mest hela dagen. Här sitter jag ute på en av mina klaffstolar och är arg. Arg på orättvisor som gör världen obegriplig, på Gud som som slagit dövörat till, på bajsförbundet som är mesar och låter nöja sig med fickpengar och en klapp på axeln. Med mindre än så om du vill. Framför allt rör ilskan mitt eländiga huvud som bränner och spänner och vill pressa ögonen ur sina hålor. Vad finns kvar i det som orkar värka?! Liksom. Här sitter jag och ser förmiddagens tvätt sakta soltorka över balkongräcket. Ser en hare skutta förbi. Modell mindre. Här sitter jag och läser ”Brustna hjärtans café” av Lolly Winston och låter distrahera värk och tankar. Komisk, tragisk, trevlig. En sån bok man önskar att man själv skrivit. Eller kanske ännu hellre blivit tillägnad. Nu står det ”Till Anders” på första bladet.

“And I know that It’s a wonderful world
But I can’t feel it right now
Well I thought that I was doing well
but I just want to cry now
Well I know that It’s a wonderful world
From the sky down to the sea
But I only can see it when you’re here
Here with me”

(James Morrison, ‘Wonderful World’)

Årets ljusaste och vackraste tid. Jag anstränger mig för att njuta, känna det, men förstår att något är fel. Man borde inte behöva anstränga sig. Alls. Jag saknar henne som orkar finnas. Klart jag överlever förutan men livet går ut på mer än att bara överleva. Anstränga sig. Mer än klara sig till andra sidan helskinnad. Ta sig igenom och förbi dagar. Det har varit alldeles för mycket härda ut och ”överleva” på sistone. Fast jag haft henne. Idag är huvudvärken värre än på jättelänge. Jag stålsätter mig för att inte bli rädd och tappa besinningen. Att bli rädd och ledsen, när den enda som kan 'göra glad' och 'rycka upp' när man helt träffat botten, finns ett halvt klot bort, är livsfarligt. Så jag aktar mig noga. Jag väljer att vara arg. Jag tröstar mig lite med mina nyanlända skivor och intalar mig själv att jag är självständig. Trygg. Känner mig själv. Klarar mig bra. Åtminstone var jag det. Åtminstone gjorde jag det.

“Woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you and where you'd gone
and let the world spin madly on”

(The Weepies, ‘The World Spins Madly On’)

Jag vet att jag sagt det förut men nu är det på riktigt. Jag orkar inte mer. Stannat hemma från jobbet. Tänker inte orka mer.
I alla fall inte idag.

Kom kraft, kom ork, kom nya tider.
Kom Gud, kom gör allt nytt.