Dagens insikt. Jag tänker inte längre när jag är i affären och handlar. Som i trans rör jag mig bland hyllorna. Som runt en uppgjord bana med start och mål. Jag köper samma tvål och samma ost i samma ordning och slutsumman för varje inköp hamnar i samma pris-spann. I bara farten. Jag har blivit en vanemänniska. Det tar exakt trettiofem minuter för mig att göra mig i ordning på morgonen innan jobbet. Oavsett. Exakt sju minuter från dörren till omklädningsrummet nere i kulverten. Två minuter upp. Jag har blivit en vanemänniska. Det sista jag gör innan jag lämnar lägenheten är att kolla spisen. På ren rutin. När jag kommer hem är det första jag gör att slå på stereon, öppna altandörren och gå på toaletten. I precis den ordningen. Jag somnar med huvudet vänt mot väggen. Varje kväll. Morgnar och kvällar blir till veckor som rullar på i ett taktfast tempo. Param-pam-pam. Jag har blivit en vanemänniska. En Svensson. Detta slår mig samtidigt som jag i framtidstankarna går och fasar över just den sortens liv. Över slentrian, tristess, långsamhet, vardag och ekorrhjulet. Över stadgad och hemtam. Över trygghet?
Nästa insikt. Trygghet och äventyr. Dessa två ringar in allt det andra. Som en fårhund kring en hjord med boskap. Allt det viktiga komprimerat och inneboendes i två ord. Dessa två ord i jämna doser om varandra. Smakfullt avvägda. Varken för mycket eller för lite. Det är vad som behövs. Allt som behövs. Det enda jag ber om och begär. Kanske har jag för mycket trygghet som det är. Eller bara för lite äventyr. Eller egentligen ingenting av någonting. Kanske är också detta vad vi ytterst söker i människor. Trygghet. Äventyr. I jämna doser.
En gång gick jag vilse på fjället. I dimma. Jag och en vän. Med lite vilja kunde man se sin utsträckta hand framför sig. Sikt på en armlängds avstånd. Innerst inne livrädda men kloka nog att hålla paniken tillbaka, inte låta något sippra ut och riskera att oroa och skrämma upp den andre, mer än kanske nödvändigt. Tänka rationellt, andas, hålla stånd, ta det kallt, allt medan tidningsrubrikerna flimrade förbi framför ögonen. Dramatiska scener; ”flickor försvunna i dimman”, skallgångskedjor, äta larver och lavar, förfrusna fingrar och helikopterfärd. Ett äventyr, i efterhand ett spännande minne. För stunden allting annat. Vi hittade till slut ut ur dimman, oförtjänt oskadda. På lätta fötter, på väg hem till stugan efter dagens blessyrer, lättade och nöjda, kom vi på vad som räddat situationen, – egenskaper som plockats fram och räddat dagen – vi var lugna och modiga.
Lugn och mod. Trygghet och äventyr. Vardagslunk och dramatik. Det är vad som behövs. Svenssonliv – på en armlängds avstånd. Nära-döden-kick – på en armlängds avstånd. Jag mittemellan. Lagom sikt. Trygghet och äventyr. I rätta mått. Överlappande. I jämna doser om varandra. Det är allt jag behöver. Det enda jag ber om och begär. "Kanske är det inte så lite", tänker jag, innan jag somnar. Huvudet vänt mot väggen. Kanske är det inte så lite.
”Och varje andetag tar slut min vän
sen andas du igen
Och varje arbetsdag tar slut min vän
sen går du dit igen”
(Raymond & Maria , ’Någonting på NK’)
måndag 12 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tankeöverföring? Jag var på väg att formulera ett inlägg på svenssontemat när jag läste ditt för ett par dar sen. Så länge det går att stanna upp och få insikter som dina finns det hopp!
Skicka en kommentar