Väljer dig

I min port bor bland andra, förutom jag och Sigge, ett trevligt äldre par. Åtminstone ser de väldigt trevliga ut och framförallt verkar de ha hemskt trevligt tillsammans. Trivas. De är båda väldigt kortväxta. Som vore de måttbestämda för att passa varandra. De har säkert varit gifta sedan krigsdagar och de gör allt tillsammans. Cykelutflykter på rad med hjälmar på. ICAbesök med de inhandlade varorna gungandes i en kasse mellan sig. Ett handtag var. Bussväntandes sida vid sida på den blå bänken. Och säkert mycket mer som jag inte haft möjlighet att observera. Idag hade de tvättid. De hade riktigt boat in sig där i tvättstugan. Hade med sig läsning och något att äta.

Långa liv. Jag möter dem varje dag. Tilldelas en bit. Gamla människor har alltid fascinerat mig. De bär ett helt liv bakom sig. I sig. Sorger och kärlekar. Uppförsbackar och ljusa nätter. Vägar som ingen annan gått. Berättelser i en upplaga. Och än mer fascinerade är gamla människor som håller ihop, i lycka och i kaos, och som har så gjort större delen av sina liv. Inte för att de måste. För att de valt och väljer det. Som växt samman och pratar samma språk, med samma ord och fyller i varandras luckor (likt Bill och Bull i Pelle Svanslös). Är ett. Och trivs. Mest hela tiden.

Som mannen som dag ut och dag in, från tidig morgon, kom till min avdelning för att hålla sin svårt dementa hustru sällskap. Läste högt eller spelade hennes älsklingssånger på bandspelaren han hade med. Hon stirrade tyst. Förmodligen uppfattade hon knappt hans närvaro. Det spelade lite roll. Han valde att finnas där. Ändå. Eller som en söt, reumatisk tant jag hade hand om för någon sommar sedan. Gammal och svårt drabbad av sin sjukdom men envis och skojfrisk och en av två. Den andre, hennes medvandrare och make, kom varje dag och hälsade på. Satt vid hennes sängkant. Slängde käft, smågnabbades, skojade och delade dagarna. Så som han alltid gjort. Som han lovat göra. Och trivdes. Han kom sällan tomhänt. Hade med nyplockade blommor, pinnglass eller smultron i små, små återförslutningsbara påsar.

Människor som dessa inger hopp. De är lite av hjältar för mig. Gemenskap självklar, gränslös och otvungen. Som vore de ett hjärta i två kroppar. För det handlar inte enbart om ett engångsbeslut. Det där med att hålla ihop. Att finnas kvar. I lycka och i kaos. Inte för att man måste. Utan för att man vill. För att man valt och väljer det. Varje dag.

Får jag inte en bok eller en låt tillägnad mig, skulle jag kunna nöja mig med smultron. I en återförslutningsbar påse då. Det är kärlek.

”Vad som än hänt med dig
och hur det än visar sig
jag kan vara där
mitt i ditt krig
din första hjälp
varje väg vi gått
försvarar oss nu

Varje dag vaknar jag
Upp och väljer dig”

(Tomas Andersson Wij, ’Väljer dig’)