Huvud

"I’m having trouble sleeping
You’re jumping in my bed
Twisting in my head
Leave me"

(Perishers, ‘Trouble sleeping’)

Mitt huvud har varit i ständigt fokus länge nu. Ett långt tag bestod jag av en enda stort värkande klump på en tanig kropp, som de bästa av dagar orkade koppla bort huvudets skrik och koncentrera sig tillräckligt länge och starkt för att knycka lite energi där uppifrån, alstra denna vidare till benen och röra sig i någon sorts riktning. Nu när skriken dämpats något, för att de bästa av dagar helt överröstas, hittar huvudet nya sätt för att stå i fokus och strålkastarljus. Dess fulaste trick är förvirrande tankar. Tankar som den sätter i rasande spin. Snart därefter snurrar allt som är jag kring dessa snurrande tankar. Huvudet lägger sig på sned och skrattar nöjt och gott. Det har vunnit igen.

Läser idag - en dag då klarsynen grumlats och nykläckta, insnärjda tankar snurrar fort - en krönika av Magnus Sundell. Han har fångat det här med huvudets oproportionerligt stora inflytande och plats. Dess totala övertag. Dess samtida vrånghet och brist.

”'Everybody says that the living is easy. I can barely see ’cause my head’s in the way.' (David Byrne) Så är det. Mitt huvud ställer till det och gör klarsynen dimmig. Alla tankar som krånglar till. Som mest gör mig förvirrad. Som får mig att tveka och tvivla; hur ska jag göra, vad ska jag välja? Håller aldrig tyst. Håller mig vaken om nätterna. Håller mig tillbaka.

När jag var liten fick jag ibland för mig att mitt huvud var för stort. Inser nu att det är sant. Huvudet är för stort. I vägen för det jag vill. Leva bekymmersfritt, med lätt hjärta och lätta steg. Huvudet bryr sig hela tiden. Kan jag inte sluta bry mig? Vara en kropp som bara styr sina steg rakt framåt. Reagera på behov och stimuli.

(Magnus Sundell)

Det är som att det lever sitt eget liv. Var tar jag slut och huvudet över? Tankar jag inte kan styra eller reglera. Släppa eller utveckla. Huvudet är för stort och i vägen och på samma gång för begränsat och inskränkt. Rent av dumt. Utvecklas de någonsin, huvudena? Någonstans måste väl huvudets kapacitet ha varit densamma för 2000 år sedan. Kanske är våra huvuden och det de innehåller, för små och för lite för vad vi och världen idag kräver av dem. Vore det idé att uppgradera dem, likt allt annat? Förstora. Fördubbla. Ibland tror jag att jag skulle klara mig bättre utan mitt huvud som gjort mig så mycket ont. I nästa stund avväger jag behovet av två huvuden, för att kanske då få plats och svängrum nog att hantera alla skrymmande, växande tankar.

”Det var uppenbart att jag behövde två huvuden, två huvuden tänker som bekant bättre än ett. Det ena fick väl vara det gamla huvudet, för det vet vad folk heter, vad de har för telefonnummer, vilka sorts frukostflingor jag föredrar och så vidare; det andra kunde iaktta och tolka det första huvudets beteende, ungefär som naturexperterna på teve. Att be det huvud jag nu har förklara sitt eget tänkande är lika poänglöst som att slå sitt eget telefonnummer på sin egen telefon: i båda fallen tutar det upptaget.”

(Nick Hornby, Fallhöjd)

Men jag lär mig: Jag köper ingen mer alldeles för stor vintermössa. Jag gör mina nackövningar, huvudet får underordnat följa med i rörelserna. Jag lägger på när det tutar upptaget och väntar med att ringa upp igen. Och då och då kortsluter jag alla huvudledningar och följer impulserna. Hjärtat. Låter detta bli huvudsaken.