Ikväll har jag varit på grötfest hos chefen och de asfaltsmörka gatorna till trots, börjar en viss stämning av jul infinna sig. Jag går hemåt med mitt paket under armen, tomtegröt i magen och julmelodier i skallen. Gruset knastrar under skorna. Fönstren strör ljus. Stjärnorna gnistra och glimma. Alltmedan världen rasar. Men det kanske den alltid gör. Någonstans. Mer eller mindre. Det får mig att tänka på texten till "När världen rasade var jag trygg som få" av Emil Svanängen. Fin. Den behöver inte utvecklas mer än så tycker jag.
Läser något om en medveten jul. I like. I år vill jag fira julen så att det känns. I år tänker jag, vill jag göra det lite extra, på djupet och på riktigt. Lite extra innebär i detta fall varken lassvis av paket, spetsad glögg, Kalle Anka på projektor och duk eller en helstekt gris. På djupet och på riktigt innebär att gå tillbaka. Flytta fokus. Tillbaka till den första julen. Tillbaka till den tilldragelse då världen fick besök. Då, när den Gud jag tror på, ödmjukt lade sin makt och härlighet åt sidan och lät sig krympas ner, för att sova sin första natt i en matskål, för att skrika för full hals. Bli som oss. För att rädda en rasande värld.
Ett steg i min; "operation medveten jul", är det påbörjade läsandet av en bok av Philip Yancey, som just handlar om julens frontfigur. En spännande och vansinnigt bra bok visar det sig. I några meningar påminner han om- och får mig att igen begripa, vad julen och Jesu födelse ytterst handlar om;
”Som kristen tror jag att vi lever i två parallella världar. Den ena världen består av berg och sjöar och ladugårdar och politiker och herdar som vaktar sina hjordar om nätterna. Den andra består av änglar och ondskefulla makter och, någonstans långt där ute, två platser som kallas himmel och helvete. En kall och mörk natt bland Betlehems mjuka kullar möttes de här två världarna i en dramatisk sammandrabbning. Den Gud som inte är bunden av vare sig framtid eller förflutet gick in under tid och rum. Den Gud som inte vet av några begränsningar gjorde något så märkligt som att krypa in under en liten babys hud och underställa sig en dödlig varelses olycksbådande villkor.”
(Philip Yancey, ’Den Jesus jag aldrig känt’)
Det börjar bli sent i min lägenhet. Ljusen har brunnit ut och grannarna har slutat spola i kranar. Den hemtama doften av hyacint späder på kvällens nyfunna julkänsla. Vid sängen ligger boken om Jesus uppslagen och väntar sedan kvällen innan. Stjärnorna gnistra och glimma. Ute rasar världen. Som den alltid gör. Någonstans. Mer eller mindre. Jag funderar på min medvetna jul. På min medvetna Gud. Han som blev som jag. Han som räddat mig.
När världen rasar är jag trygg som få.
Jes. 9:2-6
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nä, det finns inget att tillägga. Så grymt bra bara.
Du kan få fler. Det är en konst att bara skriva när man har något att säga, och våga vara tyst däremellan. Jag har börjat tycka att det är svårt men du vet hur man gör.
Kan inte annat än imponeras av dina inlägg! Du skriver alltid så bra, så fint, så tänkvärt... Du har verkligen en gåva! Hoppas du får en mysig och medveten jul :) En jul fri från huvudvärk (Gud hör ju trots allt bön...). Julkram från en kollega!
Oj
Fick tips om din blogg från Erica :) Måste säga att jag också varit väldigt tveksam till hela blogg-grejen, men det där med att skriva för egen del fungerar faktiskt väldigt bra. Även om jag för det mesta bara skriver om ingenting... Jo, nattjobbet kan jag inte klaga på. Har upptäckt att det finns något som kallas fritid, bara en sån sak :)
Skicka en kommentar