Smygvår och sparvar

"Och Gud sade Varde Ljus, och det blev ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud blev glad. […] Han plockade fram lite liv och vips så fanns det en gråsparv. Gud gillade gråsparvar. Det behövs inte bara gråsparvar utan också gråsparvstittare. […] Och så stod vi där. Med händerna i våra fickor och munnen full av palsternacka."

(ur 'Halleluja liksom', av Bob Hansson)

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter. Kanske gråsparvar. Asfalten är på sina ställen alldeles torr och av den snö som inte tagit grusbetäckning finns intet. Jag tackar Gud för ljuset och förlängda dagar. Jag får ställa om timern till min köksfönsterlampa hela tiden, nu när mörkrets infall låter vänta på sig. Står tillbaka. Jag funderar på vad det innebär att vara en sparvtittare. Ibland undrar jag om det vore lättare att bara bli sedd.

Jag skummar en intervju med Ingemar Johansson, han säger: ”min erfarenhet av livet är att det både är en gåva och en tragedi. Livsglädjen och vemodet går hand i hand på något sätt.” Jag är benägen att skriva under. På något sätt är det som att de två inte kan finnas utan varandra. Beroende motpoler. Motsatser som flätas samman i det som är livet. Ibland går det inte att dra en skarp gräns. Veta var den ena slutar och den andra tar vid. I huvudet plockas ett stycke av Leonard Cohen upp; ”Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack in everything. That is how the light gets in." Lite den.

Jag ser mig själv, ur ett ovanifrånperspektiv, stå där i grusdammet, händerna i skydd av fickor och med munnen full av rotsaker. I våren. I min glädje och i mitt vemod. I det jag borde svälja och det jag gör bäst i att spotta ut. Rädd, dum och glad. Sparvarna svävar ovanför och bort över ängarna. Jag ville följa med. Men jag är en sparvtittare. Sådana flyger inte. Fast Gud gillar gråsparvstittare. Han är en gråsparvstittartittare. Jag faller inte utan att han vet. Och när det blir för mörkt slår timern igång. I bakgrunden anas ett "varde ljus!" med eftertryck. Ljus bryter in i trasigheten.

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter; 'ta händerna ur fickorna och flaxa mänsklighet! För livet'.

"Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar."
(Matt. 10:29, 31)