Everyday life

“I tear my jacket off
How can such a nordic city make me sweat?
I am adding five more colours
but this blistering headache makes me wanna quit
Wanna quit

Now it's said and done, so say goodbye to the people we don't know
Go back to sleep and lets sail away to the beaches of Normandie”

(Shout Out Louds, ´Normandie’)

Måndag. Sverige. Everyday life. Omgiven av kända, trygga och slitna kvadrat börjar vardagen ta form. Solen lyser med sin frånvaro och Sverigemars är mer påtaglig än någonsin. Ett par räkningar och dussinreklam skräpar. Hur lite som händer på en vecka. Så mycket som händer på dryga fem dryga flygplanstimmar. Tar av mig den låtsade burkan och attityden av svår och ignorant. Försöken till schyssta avfärdanden. Lyfter blicken, blir förvånad över den uppståndelse min enkla uppenbarelse plötsligt INTE gör! Tillropen, handslagen, samma följd av samma frågor och det rättframma ”can I see you tonight?”. Just som jag började vänja mig.

Förstås skulle vi ha sett pyramiderna. Staden med på riktigt, med kvinnor och riktiga gator och gränder. Det gick om intet. Men vi dök efter färgglada fiskar. Fiskar är också bra. Fiskar är inte det sämsta. Lägger in resebilderna från kameran och de blandas upp med de färska minnesbilderna i mitt huvud; hotellreceptionisten med de för långt tilltagna blickarna, städpojken som vek överraskningsdjur av våra handdukar, kamelpojkarna, kocken med blekrosa läppar, Mohammed från Kairo, den riktiga Aladdin bland sina kryddor och strandmassören med sitt dagliga ”hello Nurse!”. Männen. Låtsasstaden. Kulisserna med verkliga liv framför. Jag och min reskamrat som försöker passa in någonstans i allt. Som kvinnor, västerlänningar och turister. Inte helt lätt. Inget av dessa är helt lätt att identifiera sig med. Stå för. Smälta in i. Leva med. Det är en konstig värld.

Det är Sverigemars och vardagsliv. Jag möter blicken hos en ointresserad granne, på väg till tvättstugan. Får höra om Sigges nyinförskaffade skiva med läsarsånger. Jag dricker vatten direkt ur kranen, drar mössan över öronen och kånkar hem lite mjölk. Lappen om rensning av cyklar i cykelförrådet sitter kvar på porten. "Märk upp din cykel". Hur lite som händer på en vecka. En påminnelse av öknens hetta i mitt fnastorra ansikte och mitt utsatta, rodnade öra. Samt i bilderna. Som i varje minne.

Måndag. Sverige. Spelar Shout Out Louds på uppskruvad volym. Music washes away from the soul the dust of everyday life.