Sommarkatt

Västerås juli 2010

Västerås och sommarstaden. Råby och vuxna män med mjukisbyxhäng och halva stjärten i det blå. Råby där grannarna heter Gotti och Van Hanna, där den lokala ICA-butiken lyckas väcka den djupaste irritation och där gatorna har getts fågelnamn. ”För att få det att verka finare”, enligt mina kollegor. Jag säger; ”det funkar”. Råby och Nairåby. Västerås och sommarstaden. Branta cykelbackar upp och ner, stammishaket, övervintrade fina kollegor och Piren by night. Sommaresidenset för året. Dock att likna vid en sommarkatt jag alldeles säkert, medvetet och överlagt kommer att överge igen inom kort.

Veckorna flyger. Trots bölder, svettiga jobbpass, tragiska livsöden och missade happenings har veckorna varit bra. Under de senaste lämnat Råby, Gotti och fåglarna och tagit min tillflykt till min namne, boendes innanför stadens ring, den s.k. ”Cityringen”. Ett uppköp på alla tänkbara sätt faktiskt. Där finns på toaletten en tavla som söker svaret på sann lycka. Vad är det? Några försök till svar. Där finns likasinnad olycka övervunnen, hundra sjalar, resklara galgar och en vilsam ande. Fint så. Där finns nostalgi i form av ”Sommaren i city” från datahögtalare. Där finns liv, en samling små glasskålar och en madrass på golvet. Där finns något att komma hem till. Någon. Kanske finns små trådar, ledtrådar till svar på lyckofrågorna redan där. I att ha något att komma hem till. Någon.

Jag hittar ett citat från boken Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist som jag läste i vår. Citatet finns sparat i min mobil. Den som återuppstått efter onsdagens besök i toaletten. Minns att bokens framsidetext i blått ”Nedstörtad ängel – en kärleksroman”. Hur detta påstående till en början i det närmaste provocerade. För det är ingen kärleksroman i klassisk bemärkelse. Att kalla Nedstörtad ängel för en kärleksroman ter sig, till en början helt obegripligt. Boken och dess karaktärer är på många sätt obehagliga och abnorma och berättelsen mestadels mörk, tragisk och hopplös. Inget av detta är något som vanligtvis förknippas med romaner om kärlek. Ändå lyckas denna alternativa kärlekshistoria tidigt fånga mig och snart lyckas jag se kärleken i all trasighet, ana något sorts ljus silas genom karaktärernas många sprickor.

”Katten sitter på golvet, en och en halv meter från mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag klappa den går den undan. Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så är det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt.” (ur P-O Enquists ’Nedstörtad ängel’)

Och jag tänker på Råby och på människorna. På livssprickor, lindring och bot. På samtal på Piren, på sommarkatter, på prinsessbröllop. Och jag tänker att det är som med katten på golvet som med strävan, längtan, drömmarna. Lyckan. Som med kärleken och som med Gud med. Att det är någon konstig livets magi i det där. En sorts naturlag. Som jag inte alltid förstår mig på. ”Varför det man vill åt, försvinner iväg. När man kämpar för hårt” (Tomas Andersson Wij).

Tomas tankar ligger nära lyckofrågetavlans bästa försök:
”Vad är sann lycka?
-Det börjar med förståelsen att man bara kan uppnå den genom att låta bli att jaga den."