Anorak city

Kyla och blåst. Tiden tickar och sista sommarveckan räknar ner. Jag går Nygatan ner medan Wannadies ”My Home Town” spelas från systers iPodradio. Som om den visste. Prickar rätt. Det är väldigt vad de kan de här nya prylarna. Jag drar upp kragen på jackan utan att lyckas undkomma dropparna som möter, som prickar lätt och blåsten som styr i mitt ostyriga hår. Går till biblioteket i ett försök att vara kulturell i brist på annat. Ett försök att vara något mer än oengagerat, obekymrat och osysselsatt, ohälsosamt ledig. Går efter en stund i tidskriftshörnan vidare längs gatorna. En studie småstadsliv. This is my home town.

Till Domus och köper frimärke. På Domus jobbar samma tanter kvar som när jag var barn. De har inte åldrats en dag, ser likadana ut som då och har till skillnad från mig behållit allt av den välkända dialekten. I mina öron till och med spätt på den. Timråmålet. Det ”bonniga” och småfula om man vill vara sån. Det hemvana och avslappnade om man inte vill det. Domustanterna skojar med lokala gubbar som dricker kaffe från termos ur plastmuggar vid speldisken. En mötesplats. Nu mer än någonsin sedan ”Timståhls” slagit igen. Den lokalen står ånyo tom, trots försök av flera spridda handlare efter Timståhl. Längre ner på gatan har ”Intimbutiken” öppnat. Jag ler lite när jag går förbi, samtidigt som jag beundrar människor som vågar satsa, som har tro för saker, oavsett om det gäller att gå på vatten eller att öppna en tvivelaktig butik för underkläder och vad-vet-jag. Utanför Videoteket står en ensam personal och röker. Det är här man hyr sin videofilm, som namnet antyder. Nu har de även börjat sälja frysta matlådor för 35:- stycket, skvallrar en handskriven skylt. Det gäller att tänka utanför boxen förstår man. Och förmodligen ingen annanstans hittar du en videobutik som har två butiksnamn, som stänger 20.00, vardag som helg och som nu också kränger husmans på låda. This is my home town!

Det här är foppatofflornas hemvist. Det här är fristaden för det mesta hos de flesta och det är klart fint på något sätt. Det här är södra norrland och ”när du vill vara dig själv för en stund”. Här är inget platt, ej idéerna, ej vägbulegatorna, ej naturen. Här lyssnar man på Nordman på torget och det är årets händelse. Öltält och allt. Här finns fler tallar än alla storstadens moderiktiga knähundar, lattemammor och stressade portföljmänniskor tillsammans. Här finns fyra pizzerior på mycket liten areal, inte ett enda café. Här tornar fabriken upp sig vid vattenbrynet och puffar ut sin stinkande vita rök över gatan och torget. Motorvägen skär rätt igenom allt. Avslägsna motorljud skapar en dov bullermatta som vaggar till lugn. Här finns minnena, ljuden och lukterna. Här förändras lite. Det här är hemma på riktigt. Vare sig jag gillar det eller ej. En del av mig.

“This is ‘my home town song’
A ’how it's like at home song’
Spending hours all alone
Waiting by the phone

It's hard to say come closer
When you're so far away
And sometimes it's hard to remember that
Tomorrow is as close as yesterday

This is my home town

I'm dossing up and down these streets,
Where nothing ever seems to change
Where wet green grass meets dust and dirt
That's where love no longer hurts

I've never been a loner,
At least I've never wanted to be one
So whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is and...

This is my home town

It's hard to say "come closer"
When you're so far away
Whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is!”

(The Wannadies, 'My Home Town')