"Se på mig nu, vad tycker du?"

Tänker på sikt. Fast just nu. På att se. Synas. Bli sedd. Dessa funderingar har föranletts av tre skilda saker som upptagit delar av min dag. 1. Att se. Besök hos flertalet av hemstadens optiker där jag skulle agera smakråd och ögon till min far i jakten på nya bågar. Kunde en uppgradering av de tidigare, för övrigt också söndertrampade och paniklagade få honom att se bättre ut tror jag min far såg det som en ren vinning. Bra skulle räcka. Eller, okej skulle räcka. Antagligen skulle det räcka bra med att bara se om du frågade honom själv. Min roll i projekt glasöga kan ju här starkt ifrågasättas men hursomhelst... 2. Att synas. Kvällens familjehäng med kantarellmackor, i bakgrunden kompade kvalveckan i Idol. Alexander Bard med skägg i hela ansiktet (med all sannolik ett mycket medvetet attribut som tangerar aspekten att synas men kanske ännu mer frågan att se?!) som spottar ur sig rågade mått ris och någon taggig ros om deltagarnas scenspråk, för att inte tala om deras stil. ”För blyg”, ”för konstiga moves”, ”du måste äga scenen!”, ”du ser inte ut som en artist i mina ögon” och ”du är asball”. Rösten varken sången ger han blanka gatan i. I Sveriges största musiktävling måste du synas. Kan du sjunga är det en bonus. Bra skulle räcka. Eller, okej skulle räcka. Antagligen skulle det räcka med att bara se helrätt och freakin’ awesome ut om du frågade skägget själv. Sången och musikalitetens roll i projekt hitta-artist kan ju här starkt ifrågasättas men hursomhelst... 3. Att bli sedd. Påbörjandet av läsandet av loppisfynd(?)sboken ’S som i syster’ av Nina Wähä. Kritikerkommentarer som ”Rörande, stickigt och hårt på samma gång” gör en ju förstås tillräckligt nyfiken för en tia. Ett stycke tidigt i boken kopplade med tankarna på glajorna och stjärnglans:

”Står där på perrongen igen, nu, då, vart är jag på väg, vart ska jag ta vägen? Står där på perrongen och väntar på att någon blick, ett enda öga bara, ska falla på mig. Att det ska göra mig synlig verklig levande. Att någon ska göra mig allt det där igen. Utan den där blicken är jag ingen ingenting finns ens. Jag är inte ens rädd, jag är ingenting om ingen ser på mig, bevakar mig.”

Att se. Eller, att synas. Att bli sedd skulle räcka. Antagligen är det livs- och dödsviktigt att någon enda ser dig, stannade sin blick på dig.

Jag tänker på ögat, denna fantastiska skapelse. På vikten av att se. På samhällets omåttliga upphaussning av vikten av att synas. Att det tycks viktigare än något annat. Jag reflekterar lite över skillnaden på att synas och på att bli sedd. Jag tänker på hur andras ögon definierar min bild av mig, gör mig synlig och faktisk. Jag tänker på vem jag är när ingen ser. Och på ögon som vet vem jag är.

Och i min mänskliga brist på kunskap och förstånd att greppa allt detta. I brist på vett och sans tar jag på mina förstoringsglas, vänder blicken från tv-skärmar till himmelens reella stjärnglans, kisar och låter mina linser bryta ljuset. Blundar och vilar i vissheten om att jag är sedd. Jag är inte ens rädd. Synlig verklig levande. Att någon gjort mig allt det där en gång. Och om jag lyssnade som jag borde och hade sikten klar, är jag viss om att jag skulle se Honom ställa sig upp i jurybåset, höja armarna över huvudet, studsa lite på stället och med glada ögon, likt ett barn hojta ner till mig och alla, i en hyllningskör; ”du är freakin’ awesome!” Vet du det?

Du har räddat mig
Alltid funnits där
Vid min sida var dag
Av Din blick är jag sedd
Fastän livet gör ont
Vill jag lita på Dig
Tro att Du hör min bön
Att Din blick är på mig

(Erik Tilling, ’Du har räddat mig’)