Så mycket att det känns

Vi skumpar fram på grusvägarna, spanar loppisställen, parerar vattenfyllda pölhål och skrattar åt trivialiteter, schlager, obygd och en kofta. Himlen är blygrå. Stålblå. Järntung. Bildar ett lågt tak över mig och vännerna. Ett tak över kupétaket. Lite kaka på kaka. Vi hukar under vinterns sista försök att trycka ner oss. Men jag behöver inte ens värja mig. Jag är trygg här. Skyddad. Ett ogenomträngligt skal där våren redan råder. En obstinat roadtrip istället för allt som inte blev, istället för alla borden och stadens rus och grus. Alla borde ha en vän med en bil. Himlen är massiv och solid. Hjärtat av ädelgas breddfyllt. När vi tränger fram genom grått, en favoritlåt spelas och en oätlig godbit finner sig flygande genom den hastigt nedvevade vindrutan, tänker jag på hur mycket jag tycker om vissa människor. Så mycket att det känns.

Jag sträcker ut mig i solgropen. Klämmer ihop mig med familjen som slåss om stjärterum på liggunderlaget, lutar huvudet tillbaka och slår upp min bok. En obstinat påskresa för att glömma allt som inte blev, istället för alla borden och till bot för magsårsskavet. Alla borde ha en fjällstuga. Himlen är klarblå och strålande. Dramatiken efter mammas plurr i fjällbäcken har lagt sig liksom förskräckelsen över den mosade lämmeln. Han under stenlocket. Fjällmassiven hukar sig över oss. Men jag behöver inte ens värja mig. Jag är trygg här. Skyddad. Vartenda skoterledskryss och varenda bäckfåra känner mig sedan länge. När vi bryter upp för dagen, tar ett sista farväl av lämmeln och tävlar nedför branterna i den sockermjuka snön, under paniska skrik på för smala skidor som tjuter av friktionen, tänker jag på hur mycket jag tycker om vissa platser. Så mycket att det känns.

Två scener som fladdrar upp, hjälper mig förstå omkullkastandet. Hjärtats hoppsprång och mollsång. De orimliga proportioner tingen, platserna och människorna tar sig när de landar i sinnet och rivsåren när de ska ta sig vidare. Näbbar och klor. Hur starkt de fäster. Desperata trädkramararmar som hellre tänjs ut i oändligheten än någonsin släpper taget. Jag ser alla mina viktiga kringkastade. Jag och sopkvasten i mitten som frenetiskt försöker samla ihop, hålla ordning, koncentrera. Strösselliv. När jag ser tillbaka och som jag försöker ordna framtiden, slår det mig igen hur dålig jag är på avsked och uppbrott, och hur mycket jag saknar. Ännu och redan. Så mycket att det känns.

"I feel it all I feel it all
I feel it all I feel it all
The wings are wide the wings are wide
Wild card inside wild card inside

Oh I'll be the one who'll break my heart
I'll be the one to hold the gun

I know more than I knew before
I know more than I knew before
I didn't rest I didn't stop
Did we fight or did we talk

Oh I'll be the one who'll break my heart
I'll be the one to hold the gun

I love you more
I love you more
I don't know what I knew before
But now I know I wanna win the war

No one likes to take a test
Sometimes you know more is less
Put your weight against the door
Kick drum on the basement floor
Stranded in a fog of words
Loved him like a winter bird
On my head the water pours
Gulf stream through the open door
Fly away
Fly away to what you want to make

I feel it all, I feel it all
I feel it all I feel it all
The wings are wide, the wings are wide
Wild card inside, wild card inside

Oh I'll be the one to break my heart
I'll be the one who'll break my heart
I'll be the one who'll break my heart
I'll end it thought you started it

The truth lies
The truth lied
And lies divide
Lies divide"

(Feist, 'I Feel It All')