Isfläck

100 år. Det hade Astrid Lindgren fyllt här i veckan om hon levt idag. Fascinerande människa. Spännande historia. En hel värld inom sig. Flera. Såg ett program om hennes liv. Bakgrunden till hennes skrivande allt det fantastiska hon lyckades skapa. Och allt började med en park, Astrid, en promenad, en illa tillfryst isfläck och en stukad fot. Släng ihop det och du får ont, sängliggande och total tristess. Kryddat med idéer och med hjälp av penna och papper skapades historia. Vad hade det blivit utan den där isfläcken?

Klättrandes på väggarna, sjukskriven här hemma, halvt om halvt uppäten av en mördande huvudvärk, väl ackompanjerad av tristessen, ser jag min chans. Att låta eländet föda något större. Något bra. Eller bara något. Ta vara på tiden, det onda, sängliggandet och dagarna av ingenting. Grabba pennan, skapa historia. Eller åtminstone skapa.

”Gör något”, skriker det i mig. ”När ska du börja blogga?” undrar mailet jag får av en vän. Tiden står stilla. Jag har inga vinterskor. Hann aldrig köpa några innan huvudvärken slog till. Innan kylan slog till. Innan orken slog slint och tiden stannade. Glider lätt på mina blankslitna sulor på mina glipande sneakers över isgatorna hemmavid. Forcerar fläckarna. ”Gör något av det”, ekar i huvudet mellan hammarslagen mot tinningarna. Mellan spränget i skallen, mellan sprången i sommarskorna. Måste det till en stukad fot? Det borde räcka med huvudvärken. Faktiskt. Börja blogga skulle man. Borde man. Det hade Astrid Lindgren gjort den här veckan om hon levt idag. Garanterat.