Trängsel, tråk och gröna ärtor

Jag har inget att skriva men något måste ut. Det finns inget, inget att berätta härifrån. Bara för mycket tid och för mycket att längta till och ifrån. Stagnation. Ingen input. Pensionärs-input. Väder, posten och postkodmiljonären. Jag sa det till mamma i eftermiddag, hörde mig själv konstatera det och hörde hur rätt det lät. Hur sant det var när jag sa; "Mamma, vi måste göra något roligt i helgen. Jag har haft tråkigt i fyra veckor". Hur hemsk insikten kändes. Lite krass men på det stora hela riktig. Fyra förlorade veckor på huvudvärk och tråk. Fyra veckor av mitt blott 24-åriga liv ur en 82-årings synvinkel. Som ett kalt rum, bortsett från en pelargonia och en tickande träklocka med pendel. Tysta, tomma veckor. Kanske nyttigt. Fast då nyttigt som i gröna ärtor, blodmat och styrketräning. Knappast gott eller något man vill ha kvar. Stanna i.

Jag har inget att skriva. Samtidigt känns det som att all tid ensam med tankarna får dem att förökas, klonas, delas till en massa små och börja trängas med huvudvärken i skallen. Ta plats. Plats som inte finns. Ikväll spränger huvudet som värst, från alla håll. Något därinne måste ut. Och värken har ju gett rätt klara besked med att den inte tänker ge vika i första taget. Det blir tankarna som får lämna företräde, plats, ge sig ut och skapa ord av något som inte finns. För tankarna är inte färdiga därinne, de knuffades ut långt innan de var mogna för det. Långt innan flygfärdiga. Klara, ofärdiga, gå. De kraschar mot marken men ingen bryr sig om fallet. Om det onda. Huvudvärken överröstar smärtan och skrattar åt de brutna vingarna. Åt krossade ben.

Jag har inget att skriva. Inget som jag vill ska finnas kvar i alla fall. Ändå kastar jag febrilt ur mitt lite ord och meningar i väntan på sömnen. Kastar fumligt ut något som kanske kan dämpa fallet, innan krossade ben. Det är lite som i Cohenraden "I can't forget but I don't remember what". Om du förstår hur jag menar?