Mammon

Jag kanske får panik på hela köpgalna världen. På pengarna. På alla prylar. På slogans som; ”2400 prylar att dör för”, ”butikens namn –meningen med livet” eller ”saker du inte behöver men som du bara måste ha”. På backslick och snabba bilar med runda baklysen. På börshajar och överklasspälsar, flatscreens och rosa pikétröjor. På myllret av människor, priskrig, drivorna av reklam innanför min dörr, på musiken som dunkar snabbare och högre - får oss vilja köpa mer. Något vänder sig i mig när jag tillåter mig se klart och när jag inser hur jag dras med i detta äckliga, galna. Hur skevt allt är, hur bra jag har det och i hur litet behov jag är. Då jag har allt jag behöver och det egentligen inte finns något alls som jag faktiskt måste ha. Då jag inte tror att meningen med livet sitter i en storbilds-TVeller ett par märkesjeans, modell dyrare. Då de få saker som jag på riktigt är villig att dö för inte kan köpas för pengar. Inte är av denna världen. Idag mår jag dåligt. Vill bli bättre och tänka mig för. Idag känner jag panik över hela köpgalna världen. Idag köper jag ett par tackor till en familj i Burkina Faso, i bröllopspresent till mina vänner. För det måste dom bara ha.

“I'm dizzy from the shopping mall
I searched for joy but I bought it all
---
How come everything I think I need
Always comes with batteries?
What do you think it means?”

(John Mayer, 'Something's Missing')

Imorgon, den 24 November är det köpfria dagen. Världen över uppmanas människor att låta konsumtionen vila. Kan vara värt att fira.