”Har aldrig känt mig så hopplös förut
---
Ingen gräns mellan
hybris och gråt
---
Jag kan tusen sätt
att försvinna på
Jag har tusen själ
till att bara gå”
(TAW, ’Tusen sätt att försvinna’)
Det är nästan precis som i låten ”Tusen sätt att försvinna på” (TAW) nowadays ; ”ingen gräns mellan hybris och gråt”. Min sinnesstämning som Lisebergseventet ”Uppskjutet”. Rasande fart upp på topp. Nästan lika fort ner igen. Pendlande. Upp och ner. Rasande fart. Rusande. Där uppe spänner jag fötterna för att inte tappa flip-flopskorna, tänker att det inte går att ångra sig nu, släpper ut kvävda, rädda glädjeskrik och andas hög luft. Där uppe är skräckblandad förtjusning. Snart nere tittar jag upp. Längtar nog dit igen men klarar inte svängningarna. Svängningarna som får magen att vända sig ut och in. Får insidan att visa sömmarna. Där nere saknar jag utsikten, ångrar mig tillbaka, men helst av allt vill jag bara kliva av karusellen. Lämna in. Men bälten och grova järnstänger håller mig kvar. Det finns inget sätt att försvinna på. Ingen gräns mellan hybris och gråt. ”Har aldrig känt mig så hopplös förut”.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag läste nyligen en annan väns blogginlägg som handlade om hur omöjligt det verkar vara för oss i detta land att berätta uppriktigt hur vi egentligen mår, att svaret på frågan hur läget är alltid blir detsamma. Väldigt sant. Som en motreaktion var det befriande att sedan komma in och läsa det här. Du är modig.
Skicka en kommentar